Ur Vänner i nöd, vänner i död.

Den som med ulvar bor, han måste med ulvar tjuta.
Gammalt ordspråk
 
Kapitel 5
Charlottenberg, lördagen den 25 juni
Miriam Westerberg
 
En enorm, mörkbrun björn försvann lufsande mot skogen med en ljusblå handduk draperad över ena örat.
‒ Har man inte svinpälsar i hasorna så är det alltid något annat, sa Veera och retirerade från stugfönstret.
En björn hade stulit handduken. Vad var det här för ett ställe?
Miriam tog på sig underkläderna med skakiga händer och sjönk ner på en stol, men först efter det att hon lagt byxorna på sitsen. Som vanligt for Veera runt och stökade, än med det ena, än med det andra. Hennes för några dagar sedan snygga frisyr hade sjunkit ihop till ett rufs med partier av tillplattat hår, ungefär som en veteåker med häxringar.
Sedan några dagar tillbaka hade det inte funnits tid till mycket mer än att överleva och komma undan. Dagen före midsommarafton hade varit en av de värsta i Miriams liv. Ändå var den nästan semester jämfört med tiden med Max.
Ibland kändes det som om minnena ville suga ner henne i ett svart hål. Max skrämmande ansikte, de blå, fuktiga ögonen som vittnade om att vad som helst kunde hända. Föraktet, hatet, värken efter slagen. Iskall och spetsig smärta som sköt upp från underlivet.
En del hade hon förträngt men blivit påmind om när de hittade bilderna han tagit på henne.
Veera och Erika hade hjälpt henne att söka igenom Max lägenhet efter dataminnen och kopior, förhoppningsvis hade de fått tag på allt. Hårddisken till hans dator hade de också förstört. De hade dessutom hittat en cd med bilder på ett barn vid namn Elin. En liten flicka som antagligen var hans dotter och som måste ha avlats under samma tid som hon själv och Max fördjupade sin relation.
Det högg i hjärtat när hon tänkte på sveket. Hon famlade efter något att hålla i och fick tag på bordsskivan.
Som vanligt när hon blev upprörd anfölls hon av en vallning. Den började i ansiktet och rullade ner genom kroppen.
‒ Inget mer kaffe för dig, det får bli en kopp lugnande te i stället, sa Veera och ställde en tekopp framför henne.
Miriam blåste på teet och tog en försiktig klunk. Veera slog sig ner mittemot med sin överlastade tallrik. Hon fäste blicken ut i intet.
‒ På tal om döda och levande. Jag undrar hur lång tid det skulle ta för en lekamen att bli uppäten om man lade ut den i skogen? Tror inte ni som jag att svinpälsar skulle tilltala björn eller varg? frågade hon.
Ibland var Veeras fantasi i vidlyftigaste laget, ändå tog frågan fäste.
‒ Finns det varg här? frågade Miriam.
‒ Massor, sa Veera.
Erika flackade med blicken och lade handen över blåmärket i ansiktet.
‒ Jag vill inte frakta fler lik, sa Erika.
‒ Fantasin tog bara en liten utflykt, sa Veera.
Förhoppningsvis skulle det inte bli mer undanröjande av lik. Och om behovet ändå uppstod kunde de väl få några dagars vila först.
Tre dagar till, sedan var det över och inga vargar i världen, varken tvåbenta eller fyrbenta, skulle skada någon av dem. Bra tre dagar till.

Klicka på bilden så kommer du till Adlibris

Klicka på bilden så kommer du till Bokus