Kapitel 4
 
Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud,
men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår.
Kinesiskt ordspråk
 
Kallhäll, fredagen den 10 juni
Kristina
 
Tandläkare Kristina Jansson kastade en förströdd blick i besöksboken och noterade att Harri Eloranta var nästa patient. Konstigt att inte hans fru Veera ringt och lämnat återbud som hon brukade. Det kunde betyda två saker: att han borstat upp sig och slutat dricka eller att han borstat ner sig ännu mer. Tankevurpan fick henne att le för sig själv. Egentligen var det inte mycket att le åt. Det var sorgligt att se hur någon kunde gå ner sig som han gjort. Och det på så kort tid.
Förra veckan hade hon stött ihop med Harri utanför systembolaget i Jakobsbergs centrum. Klockan var bara elva på förmiddagen men han stank redan av brännvin. Efter några hälsningsfraser hade Harri antytt att han kunde tänka sig att ställa upp på mer än ett sätt för henne. Blotta tanken fick håret på hennes armar att resa sig. Hur kunde någon vara så omedveten om sin oaptitliga framtoning? En stinkande fyllhund som han, dessutom ful som stryk av bristande underhåll. Trodde han att någon kvinna ville ta i honom frivilligt? De flesta karlar saknade självkritik utan alkohol i blodet och sannerligen blev det inte bättre med.
Tandsköterskan tittade in, avbröt hennes tankar och meddelade att Veera Eloranta väntade i angränsande behandlingsrum. Jaha, då blev det på det viset och tack och lov för det, tänkte Kristina och hängde tillbaka kikaren på spiken bakom gardinen. Rödhaken hade inte visat sig, men efter Veera hade hon en halvtimmas lunch och då tänkte hon fortsätta spaningen.
I morse hade hon hört näktergalen nerifrån skogen på andra sidan järnvägen, det hade låtit så vackert att hon blivit lyrisk. Det var inte ofta hon hörde den här.
När arbetsdagen var slut skulle hon åka till Öland, ta med sig kikaren och gå ut i Halltorps hage, som egentligen var en skog. Det gjorde inget att resan dit tog fem timmar, de timmarna var som balsam för själen. Inga människor som skavde på henne, bara hon, bilen, en ljudbok eller musik. Två hela dagar att mysa framför brasan, läsa, promenera och spana på fåglar. Inte förrän tidigt på måndagen skulle hon åka tillbaka.
Med ett smackande ljud fick hon på sig den ena vinylhandsken och gick in till behandlingsrummet.
– Jaha, då blir det du i stället Veera, sa hon och försökte undvika att låta lättad.
Veera hade magrat sedan hon såg henne sist, blek och sammanbiten var hon också.
– Kan du ta fram Veeras journal och lägga tillbaka Harris är du snäll, sa hon till tandsköterskan.
Det var onödigt och antagligen redan gjort, men hon ville säga något avledande. Med en lugnande blick till Veera, satte hon sig på sin stol och plockade runt bland instrumenten.
– Jag ser att maken inte kan komma i dag heller, det har blivit värre med spriten förstår jag, sa hon.
Veera blinkade.
Aj, då, hon hade sagt som hon tänkte utan att sila och sortera. Men det var nog inte så farligt, Veera och hon kände ju varandra sedan många år även om de inte umgicks. Ändå visste hon av erfarenhet att hon borde ge fan i att lägga sig i andras elände. Det varken orkade eller ville hon.
– Och du då, hur mår du egentligen? fortsatte hon.
Veera blinkade igen, sedan slog hon båda händerna för ansiktet och började gråta. Kristina kände sig skyldig, hämtade några pappersservetter och skickade lugnande tankar. Varken hon eller Veera tillhörde den kramande eller handpåläggande sorten. Det var skönt, allt det där kramandet folk höll på med nu för tiden gjorde henne obehaglig till mods. Lika bra att låta Veera bli av med själsvaret nu när hon ändå var på gång.
– Inte så bra förstår jag, sa hon och lämnade över pappersservetterna.
När Veera lugnat sig berättade hon hur det var att leva med ett fyllo. Kristina hade ingen egen erfarenhet av alkoholism och dess följder, men hon hade tillräckligt med fantasi för att föreställa sig hur det kunde vara. Det verkade som om Veera inte haft någon att anförtro sig åt, allting strömmade ur henne.
Kristina spjärnade emot viljan att engagera sig emotionellt. Om hon tillät det var hon rädd att hon skulle börja gråta och det gjorde hon enbart på enskild kammare. Det räckte med att Veera var förbi rationellt tänkande, själv kunde hon ju bidra med klarsynthet. Det var ju faktiskt något hon var bra på, åtminstone när det gällde andra.
Därför påpekade hon det som enligt henne var den enda lösningen. Att låta Harri göra som han ville, att inte längre spjärna emot. Hon ville att Veera skulle inse att det inte var hennes ansvar att hålla Harri nykter och vid liv.
När Veera lämnat mottagningen var det tio minuter kvar av lunchen, men det gjorde ingenting, hela hennes liv stod i en helt annan dager efter Veeras berättelse. En lunch hit eller dit spelade verkligen ingen roll.
Med sin medhavda smörgås ställde hon sig vid fönstret i behandlingsrummet, lyfte kikaren från spiken bakom gardinen, tuggade och spanade efter rödhakar eller näktergalar. Hennes elände var ändå uthärdligt och berodde på hennes egen noja, även om hon själv inte orsakat den.
Veeras tröstlösa liv hade passerat det stadiet.
 

Klicka på bilden så kommer du till Bokus

Klicka på bilden så kommer du till Adlibris