Nedan recensioner för Min man försvann, med is i magen genom helvetet.
Recension från Jane Doe: Jag trodde aldrig att jag, stora starka jag, skulle hamna i en sådan här destruktiv situation. Min partner, min man och bäste vän försvann på liknande sätt som författarens man. Hon berättar om det som jag inte hade kunnat föreställa mig och önskar att jag hade vetat innan mitt liv slogs i spillror. Det är inte bara att orka vårda och ta hand om, utan också förtrycket och omgivningens svek.
Recension från Monika: Bitvis var det svårt att läsa, omfattningen och elakheten i misshandeln är svår att greppa. Men författaren visar också ljuset och att det finns ett liv efter.
Recension från Ingrid: Pia nu har jag läst ut din bok. Den drabbade mig hårt. Välskriven utan en tillstymmelse till offerkofta. Jag känner igen mig i mycket efter att ha levt 31 år med en bipolär man som kom hem en dag och berättade att han inte velat vara gift på 20 år. Han hade pengarna, jag hade jobbat hemma med en liten firma när barnen var små. Jag skulle inte pensionsspara utan han, eftersom han fick störst skatteavdrag. När jag började jobba heltid sex år innan vi skildes startade jag efter mycket krig ändå ett pensionssparande då var jag över 50. Efter skilsmässan eskalerade tokigheterna och mina barn är övertygade om att han drabbades av frontallobsdemens. Din bok övertygar även mig att det var det som drabbade honom de sista 6-7 åren. Stort tack för att du så modigt skildrar det du gått igenom.
Recension från Henrik: Det är sällan jag har blivit så illa berörd av en bok. Men också tacksam. Min pappa uppvisade många likheter med Max i boken och det blir som en bekräftelse på det vi misstänkte. Han fick inte heller någon korrekt diagnos. När han blivit tvångsintagen för andra gången hittade vi lugnande mediciner i hans badrumsskåp som brukar skrivas ut åt personer med tvångssyndrom. Den här tiden lärde jag mig att hata honom för det han gjorde mot mamma. Han var beräknande, elak och brydde sig inte om någon annan än sig själv. Min mamma i stort sett flydde, och fick till en början bo hos min syster tills hon skaffat eget. Att få honom att inte köra bil var ett helvete tills läkarna tog körkortet från honom. När han själv insåg att han inte längre kunde ta hand om sig själv och kom in på ett boende, var huset så förstört och fullt av saker att det bara var att riva ut allt och sanera. Så jag förstår vad du skriver om även där.
Jag köpte boken av dig när du var i Järvsö. 
Recension (delar av) från anonym: Jag grät med författaren, kände igen mig och fick på sätt och vis ett lugn i kroppen. Jag lever också med en person som ständigt utmanar mig, är ständigt närvarande och ibland är outhärdlig. Nu har jag hopp och känner att jag kan och vågar ta steget ut! Tack!
Recension från Anna-Maria: Tusen, tusen tack för den bok som du har skrivit, som jag precis hämtat från min postlåda.
Jag har i princip kastat mig över din berättelse/bok och är nu i skrivande stund på sidan 13.
Vilket fantastiskt flyt som du berättar med. Oj vad läsbart du skriver.
Din text med oerhört fint flöde har gjort att jag äntligen kan läsa igen, utan att staka mig. Tappa fokus. Som varit under tiden jag varit utmattad.
Med all respekt, så anar jag att det varit svårt för dig med den resa som blev. För er, för dig. All min förståelse för det.
Recension från anonym: Jag fick låna boken av en väninna som i arbetet kommer i kontakt med personer som utsatts för misshandel. Jag ville inte läsa den eftersom jag mistänkte att det var ännu en bok där någon gör upp med sitt förlutna genom att mer eller mindre hänga ut sin misshandlare. Jag hade fel. Kärleken lyser igenom orden och lämnar istället en djup känsla av tragik. Den ger en djupgående bild av den krassa verkligheten för anhöriga både till den misshandlade och den misshandlade.
Recension (delar av) från Astrid: Min dotter blev plötsligt personlighetsförändrad och fick två diagnoser. Hennes man kunde inte arbeta och mitt barnbarn fick växa upp fort. Jag gjorde mitt bästa men kände ändå att jag inte räckte till. Ibland kändes det som att djävulen själv tagit fäste i min dotter. Att hålla ihop en familj gick inte. Hennes man var tvungen att lämna henne för att rädda sig själv och mitt barnbarn. Att stå bredvid och se min dotters vansinne och förfall var förfärligt! Inget kunde förbereda mig för det här. Diagnoserna hjälpte dock för att hon skulle bli tvångomhändertagen men det var bara korta perioder. Det kändes som vi som var anhöriga blev sedda snett på av omgivningen eftersom vi inte var där hela tiden och hjälpte henne. Men dina ord i boken om att det finns en gräns när man måste rädda sig själv har varit en tröst. 
Recension från min väninna Carina, som också är med i boken: Min man försvann är en sträckläsare. Release ena dagen och jag läste ut boken den andra. Jag läste på tunnelbanan, i väntrummet hos doktorn och väl hemma kunde jag inte släppa den förrän jag läst epilog och efterord:
    ”Tack! Till mina vänner som finns och har funnits vid min sida. Ni som lyssnat, stöttat … Ni som varit min räddning”.
    Tack själv Pia! Det var ungefär vid samma tidpunkt det började knaka i båda våras äktenskap. Som "systrar" har vi funnits för varandra under en tuff tid i livet. Vi har gråtit, ältat och stöttat varandra. Vi häpnade över hur de män vi varit gifta med i många år visade sig ha så många gemensamma nämnare både gällande gott och ont, inte minst det där tråkiga, obehagliga som bara blev värre när vi fått nog och skilsmässa var ett faktum. Vi som har ömmat och värderat våra familjer och de älskvärda minnena från tiden då två själsfränder möttes och inte fick nog av varandra. De vi, som kunde prata om allt från kultur, mat, resor till politik och ekonomi. En kärlek som växte sig allt starkare under åren, en unik tvåsamhet, vänskap och inte minst gemensam trygghet. Tillsammans fanns ett stort värde i det som gjorde livet värt att leva - familjen, musiken, konsten, våra vackra hem, fantastiska resor, härliga måltider tillsammans eller fest med vänner.
     Succesivt omvandlades livet till något vi aldrig kunnat föreställa oss.
     Jag förstod inte vidden av Pias trauma på riktigt förrän den lördagen jag bjudit hem några väninnor som i sin tur skulle bjuda ytterligare en väninna jag inte hade träffat till mitt nya hem. För första gången på länge var jag glad och såg framemot att få lära känna fler litterära och trevliga kvinnor. Jag hade dukat fint och lagat mat med omsorg. Ljusslingan var tänd på balkongen mot den vackra utsikten. Stearinljusen var tända och ”bubblet” färdigt för upphällning i glasen när Pia ringde från Mälarhöjdens tunnelbanestation och sa:
     ”Ledsen Carina vi kom just fram men måste hoppa i en taxi tillbaka hem för grannarna säger att min man jagar andar med pistol på gatan i villakvarteren.”
     Max var sjuk, riktigt sjuk och allt blev bara värre och värre. Jag förstod inte hur hon orkade. Hon höll god min, kämpade på men gav inga detaljer. Jag förstod ändå, även jag hade varit vårdare i omgångar - men sjukdomshistoriken var av olika slag.
Det tragiska är att hur mycket vi kvinnor än älskade, skötte jobb, familj, hus och hem så degraderades du succesivt. Styrkan, uthålligheten och tryggheten försvann mer och mer liksom manligheten du älskat från början. Från att ha varit den kärleksfulle och omtänksamma mannen förvandlades hans ego till ett självförhärligande som växte liksom bristen på empati. Därefter kom svek och dåligt uppförande. Detta är en beskrivning av en allt mer utstuderat elak, beräknande, hatisk och hotfull bäste vän hon plötsligt inte kände igen. Mannen som gärna förtalade andra på grund av egen otillräcklighet för att snygga till sin egen image. En man som också isolerade sin kvinna genom att kärringförklara hennes väninnor. Hur mycket hon än städade blev allt mer smutsigt och förstört. Han som från början haft stil och klass blev direkt slarvig och snart offer för kroppsförfall.
     Hur är det möjligt att en stark och älskvärd kvinna slits ner psykiskt, så illa att egenvärdet fick sig en sådan törn att rädsla och osäkerhet tärde mer dag för dag. Varför skulle hon som varit gift och levt ett långt och rikt liv behöva oroa sig för ekonomin om deras äktenskap skulle leda till skilsmässa. Kanske var det än en gång så att kvinnan förlitat sig på, och försatt sig i ett medberoende och moment 22.
     Den man älskar eggar man eller snarare vårdar man oavsett vad som än händer tycks ligga i kvinnans natur, medan männen oftast tar hand om pengarna och den fortsatta ekonomiska tryggheten. I nöden prövas vännen och den du trodde var din bäste vän blev plötsligt någon annan. I fallet Pia och Max började allt så vackert. De jobbade ihop och var de bästa vänner. Pia talar varmt om Max trots allt otrevligt som har hänt. Själv träffade jag aldrig Max trots att Pia och jag känt varandra i många år. Jag är övertygad om att Max älskade sin fru och bästa vän men det tragiska i livet kom emellan.
Min konklusion av boken.
Det är tragiskt när sjukdom flyttar in oavsett om det drabbar mannen eller kvinnan.
     Detta är ett levnadsöde som visar att vissa män inte kan bättre oavsett om de är sjuka eller ej. Ett dåligt beteende mot kvinnor kan skyllas på eller orsakas av sjukdom visst men symtomet i sig kan möjligen förstärka ett tidigare dåligt beteende.
     Vissa män älskar så länge de har nytta av sin kvinna. Att gifta sig kan vara att förgifta sig. Går hon sin väg finns det andra hushållerskor. Plötsligt är den livslånga kärleken inte vatten värd och hon skall helst ingenting ha, inte ens av det de skapat tillsammans.
      I många fall beskylls kvinnan för att vara psyksjuk, galen eller suicid. Kanske ett sätt för mannen att underlätta förnedringen av att bli lämnad. Misshandel i nära relationer samt eftervåld till följd av skilsmässa.
Det börjar ofta med att partnern förminskar livsutrymmet och tar kontrollen över den utsattas liv. Kränkningar och förnedring blir vardag och isoleringen ökar.
     Mannens eftervåld mot kvinnan och är en typ av ekonomiskt våld som är riktad för att fortsatt kunna kontrollera och skada kvinnans och barnens psykiska och fysiska mående efter att en separation har ägt rum. Misshandel kan ta sig många olika uttryck och delas in i flera kategorier. Vanligaste är fysisk, psykisk, sexuell, materiell, ekonomisk, digital och latent våld, samt försummelse. 
      Bodelningsprocessen har brister som gör att den ekonomiskt svagare parten, oftast kvinnan, hamnar i en orimlig situation. I Sverige finns runt femtusen kvinnor drabbade av långdragna bodelningar efter skilsmässor där kvinnor far riktigt illa inte minst ekonomiskt.
     I ett brev till justitieminister Gunnar Strömmer, visar det sig inte helt ovanligt att maken eller sambon har vägrat medverka till en bodelning. Situationen har många gånger tvingat offret att ge upp bodelningen av ekonomiska skäl.
     Grov kvinnofridskränkning infördes i brottsbalken 1998 som en del av Kvinnofridsreformen. Brottsrubriceringen är unik till sin konstruktion eftersom flera enskilda, i sig straffbara, handlingar tillsammans kan utgöra ett grovt brott som hot, kränkning, ofredande och stalkning. Det är hög tid att det psykiska våldet får en plats i straffrätten!
Riksrevisionen har gjort en gedigen utredning gällande långdragna bodelningar och bjudit in jurister, domare och advokater för att få till en lag som påskyndar bodelningar i Sverige.
Tack Pia F Davidson för att du delar med dig av din historia.
Carina Cefa Öhrlund
Delar av en recension från H: Boken handlar verkligen om det helvete man går igenom när den man älskar försvinner. Min tidigare glada och starka fru drabades av frontallobsdemens. Men hon fick en diagnos och kom in på ett boende där hon blev vårdad och omhändertagen. Det svåra för mig var tiden före, den du beskriver så bra. För mig tog läkandet lång tid och jag är inte över det än. 
Recension från Mikaela: En bok man får läsa i små omgångar. Som ondskan förkroppsligad i verkliga livet. Men också med tro, hopp och kärlek. Rekommenderas! Efter att ha läst förstår jag hur bra jag har det även om jag kämpar med min sambos demens.
Recension från Anki: Nu har jag läst ut boken. Så bra skildrat, men ändå så svårt att ta in hur man gradvis kan anpassa och forma sitt eget liv efter anhörigas sjukdom och egenheter. Kärleken och hoppet gör inte alltid gott. Så fint skildrat hur du till slut lyckades ta dig ur relationen med hälsan någorlunda i behåll. Pratade med min syster om boken, hon har stor erfarenhet via jobbet inom olika demenssjukdomar. Just frontallobsdemens är oerhört knepigt att hantera, särskilt för anhöriga, men även på demensboenden. Hon är nu enhetschef på ett boende och vill gärna låna boken.
Recension av Helena Josephson, författare och familjebehandlare: När jag kommer halvvägs in i den här boken känns det nästan som att jag inte orkar fortsätta. Men jag varken kan eller vill sluta läsa. Och det är jag tacksam för. Belöningen kommer. Det är en berättelse om en kärleksrelation som brutalt svärtas ned av grym, grym demenssjukdom; frontallobsdemens. En sjukdom som förändrar personligheten och som förstör relationer.
Läsningen är smärtsam och samtidigt är det här en bok som ger mig hopp. Det blir en av de böcker som jag tar till mig med ett viktigt budskap. Boken inleds med förord som gör mig både gråtfärdig och arg. Ett förord som vittnar om en stark kärleksrelation under många år – och samtidigt om oförståelse från de som av begravningsbyrån kallas ”de närmaste”. Jag hoppas de läser den här boken.
När jag efter att tagit del av bokens mardrömslika scenarier som spelas upp, inte bara i relation till mannen som är drabbad av sjukdom, utan även hur en del anhörigas oförståelse, lägger sten på redan tung börda, slutar boken i glädjefyllt budskap.
Det finns medmänniskor som ser och som bryr sig om. Pia får tag i sitt kloka jag och hennes kunskap, om hur man kan läka sig själv, delar hon med sig av i slutet av boken. Tack Pia!
Så – till slut är även detta en feel-good bok som alla bör läsa!
(Pia har skrivit flera underbara feel good-böcker.)
Delar av en recension från Connie (som kände min man): God Natt Pia! Jag har just läst din bok Min Man Försvann och kunde inte lägga ifrån mig den, därav min sena betraktelse. Jag blev mycket berörd och har svårt att ta in vad du varit med om. Jag förstår att du kommit stärkt ur de svåra åren och att du nu gått vidare i livet och kan se positivt på framtiden."
"Max, hade ett stort hjärta, som kom fram när man skrapade lite på den ibland hårda ytan. Du beskriver de svåra åren på ett, trots allt, kärleksfullt sätt och det framgår tydligt att ni hade många lyckliga år tillsammans, men den sjukdomsbild du beskriver är brutal och mycket svår för dig att handskas med. Jag är full av beundran för din styrka. Nu är det sen kväll här i Båstad, men jag kände att jag var tvungen att skriva ned några tankar.
Recension från Lars: Min man Försvann, en bok jag inte kunde sluta läsa, man tror att livet ska vara lätt att leva men i boken beskrivs hur tufft livet kan utveckla sig från nästan en dag till en annan, samtidigt hur stark en person kan vara trots den smärta, frustration, ensamhet och både fysisk och psykisk utbrändhet, det krävs en extraordinär människa att klara av detta och som ändå orkar gå vidare med ett leende på sina läppar!
Recension från Elisabeth: Berörande men också en historia om styrka och vänskapens kraft. Och om hur svårt det kan vara att dra en gräns mellan sig själv och sin anhöriga.
Recension från Birgitta Backlund: Jag har nu ännu en gång läst boken "Min man försvann" som min väninna Pia Davidson har skrivit. Och mina tårar blandades med insikten om hur lite man egentligen vet om sina närmaste vänner.
Jag har känt Pia i många år och hon har varit lite av en förebild för mig, intelligent, framgångsrik och strålande vacker. Jag upptäckte aldrig smärtan bakom den fina fasaden, förstod aldrig det helvete hon hade i sitt äktenskap. Men sakta såg jag hur glansen i hennes ögon fördunklades och jag insåg att hon dolde något för mig. Och gradvis fick jag reda på vad hon genomled.
Men det var först när jag läst boken som jag förstod vidden av hennes sorg - och jag förbannade min egen maktlöshet och oförmåga över att inte ha kunnat göra något för henne. 
Hennes man drabbades av frontallobsdemens och försvann sakta in i ett mörker. Och Pias liv förändrades i samma takt. 
Jag förstår hur svårt det varit för henne att skriva ner den djävulska processen om sin makes mänskliga förfall. Och det är lika svårt att läsa om den.
Men samtidigt förundras jag över Pias ofantliga styrka och modet att berätta om det mest smärtsamma en människa kan genomlida.
Läs hennes bok och bli berörd!
Vill du beställa boken kommer du till Bokus här, och till Adlibris här.