Nedan recensioner för Min man försvann, med is i magen genom helvetet.

Recension från Anna-Maria
Hej Pia,
Tusen, tusen tack för den bok som du har skrivit, som jag precis hämtat från min postlåda.
Jag har i princip kastat mig över din berättelse/bok och är nu i skrivande stund på sidan 13.
Vilket fantastiskt flyt som du berättar med. Oj vad läsbart du skriver.
Din text med oerhört fint flöde har gjort att jag äntligen kan läsa igen, utan att staka mig. Tappa fokus. Som varit under tiden jag varit utmattad.
Med all respekt, så anar jag att det varit svårt för dig med den resa som blev. För er, för dig. All min förståelse för det.

Recension från anonym
Jag fick låna boken av en väninna som i arbetet kommer i kontakt med personer som utsatts för misshandel. Jag ville inte läsa den eftersom jag mistänkte att det var ännu en bok där någon gör upp med sitt förlutna genom att mer eller mindre hänga ut sin misshandlare. Jag hade fel. Kärleken lyser igenom orden och lämnar istället en djup känsla av tragik. Den ger en djupgående bild av den krassa verkligheten för anhöriga både till den misshandlade och den misshandlade.

Recension (delar av) från Astrid
Min dotter blev plötsligt personlighetsförändrad och fick två diagnoser. Hennes man kunde inte arbeta och mitt barnbarn fick växa upp fort. Jag gjorde mitt bästa men kände ändå att jag inte räckte till. Ibland kändes det som att djävulen själv tagit fäste i min dotter. Att hålla ihop en familj gick inte. Hennes man var tvungen att lämna henne för att rädda sig själv och mitt barnbarn. Att stå bredvid och se min dotters vansinne och förfall var förfärligt! Inget kunde förbereda mig för det här. Diagnoserna hjälpte dock för att hon skulle bli tvångomhändertagen men det var bara korta perioder. Det kändes som vi som var anhöriga blev sedda snett på av omgivningen eftersom vi inte var där hela tiden och hjälpte henne. Men dina ord i boken om att det finns en gräns när man måste rädda sig själv har varit en tröst. 

Recension från min väninna Carina, som också är med i boken.
"Min man försvann" är en sträckläsare. Release ena dagen och jag läste ut boken den andra. Jag läste på tunnelbanan, i väntrummet hos doktorn och väl hemma kunde jag inte släppa den förrän jag läst epilog och efterord:
    ”Tack! Till mina vänner som finns och har funnits vid min sida. Ni som lyssnat, stöttat … Ni som varit min räddning”.
    Tack själv Pia! Det var ungefär vid samma tidpunkt det började knaka i båda våras äktenskap. Som "systrar" har vi funnits för varandra under en tuff tid i livet. Vi har gråtit, ältat och stöttat varandra. Vi häpnade över hur de män vi varit gifta med i många år visade sig ha så många gemensamma nämnare både gällande gott och ont, inte minst det där tråkiga, obehagliga som bara blev värre när vi fått nog och skilsmässa var ett faktum. Vi som har ömmat och värderat våra familjer och de älskvärda minnena från tiden då två själsfränder möttes och inte fick nog av varandra. De vi, som kunde prata om allt från kultur, mat, resor till politik och ekonomi. En kärlek som växte sig allt starkare under åren, en unik tvåsamhet, vänskap och inte minst gemensam trygghet. Tillsammans fanns ett stort värde i det som gjorde livet värt att leva - familjen, musiken, konsten, våra vackra hem, fantastiska resor, härliga måltider tillsammans eller fest med vänner.
     Succesivt omvandlades livet till något vi aldrig kunnat föreställa oss.
     Jag förstod inte vidden av Pias trauma på riktigt förrän den lördagen jag bjudit hem några väninnor som i sin tur skulle bjuda ytterligare en väninna jag inte hade träffat till mitt nya hem. För första gången på länge var jag glad och såg framemot att få lära känna fler litterära och trevliga kvinnor. Jag hade dukat fint och lagat mat med omsorg. Ljusslingan var tänd på balkongen mot den vackra utsikten. Stearinljusen var tända och ”bubblet” färdigt för upphällning i glasen när Pia ringde från Mälarhöjdens tunnelbanestation och sa:
     ”Ledsen Carina vi kom just fram men måste hoppa i en taxi tillbaka hem för grannarna säger att min man jagar andar med pistol på gatan i villakvarteren.”
     Max var sjuk, riktigt sjuk och allt blev bara värre och värre. Jag förstod inte hur hon orkade. Hon höll god min, kämpade på men gav inga detaljer. Jag förstod ändå, även jag hade varit vårdare i omgångar - men sjukdomshistoriken var av olika slag.
Det tragiska är att hur mycket vi kvinnor än älskade, skötte jobb, familj, hus och hem så degraderades du succesivt. Styrkan, uthålligheten och tryggheten försvann mer och mer liksom manligheten du älskat från början. Från att ha varit den kärleksfulle och omtänksamma mannen förvandlades hans ego till ett självförhärligande som växte liksom bristen på empati. Därefter kom svek och dåligt uppförande. Detta är en beskrivning av en allt mer utstuderat elak, beräknande, hatisk och hotfull bäste vän hon plötsligt inte kände igen. Mannen som gärna förtalade andra på grund av egen otillräcklighet för att snygga till sin egen image. En man som också isolerade sin kvinna genom att kärringförklara hennes väninnor. Hur mycket hon än städade blev allt mer smutsigt och förstört. Han som från början haft stil och klass blev direkt slarvig och snart offer för kroppsförfall.
     Hur är det möjligt att en stark och älskvärd kvinna slits ner psykiskt, så illa att egenvärdet fick sig en sådan törn att rädsla och osäkerhet tärde mer dag för dag. Varför skulle hon som varit gift och levt ett långt och rikt liv behöva oroa sig för ekonomin om deras äktenskap skulle leda till skilsmässa. Kanske var det än en gång så att kvinnan förlitat sig på, och försatt sig i ett medberoende och moment 22.
     Den man älskar eggar man eller snarare vårdar man oavsett vad som än händer tycks ligga i kvinnans natur, medan männen oftast tar hand om pengarna och den fortsatta ekonomiska tryggheten. I nöden prövas vännen och den du trodde var din bäste vän blev plötsligt någon annan. I fallet Pia och Max började allt så vackert. De jobbade ihop och var de bästa vänner. Pia talar varmt om Max trots allt otrevligt som har hänt. Själv träffade jag aldrig Max trots att Pia och jag känt varandra i många år. Jag är övertygad om att Max älskade sin fru och bästa vän men det tragiska i livet kom emellan.
Min konklusion av boken.
Det är tragiskt när sjukdom flyttar in oavsett om det drabbar mannen eller kvinnan.
     Detta är ett levnadsöde som visar att vissa män inte kan bättre oavsett om de är sjuka eller ej. Ett dåligt beteende mot kvinnor kan skyllas på eller orsakas av sjukdom visst men symtomet i sig kan möjligen förstärka ett tidigare dåligt beteende.
     Vissa män älskar så länge de har nytta av sin kvinna. Att gifta sig kan vara att förgifta sig. Går hon sin väg finns det andra hushållerskor. Plötsligt är den livslånga kärleken inte vatten värd och hon skall helst ingenting ha, inte ens av det de skapat tillsammans.
      I många fall beskylls kvinnan för att vara psyksjuk, galen eller suicid. Kanske ett sätt för mannen att underlätta förnedringen av att bli lämnad. Misshandel i nära relationer samt eftervåld till följd av skilsmässa.
Det börjar ofta med att partnern förminskar livsutrymmet och tar kontrollen över den utsattas liv. Kränkningar och förnedring blir vardag och isoleringen ökar.
     Mannens eftervåld mot kvinnan och är en typ av ekonomiskt våld som är riktad för att fortsatt kunna kontrollera och skada kvinnans och barnens psykiska och fysiska mående efter att en separation har ägt rum. Misshandel kan ta sig många olika uttryck och delas in i flera kategorier. Vanligaste är fysisk, psykisk, sexuell, materiell, ekonomisk, digital och latent våld, samt försummelse. 
      Bodelningsprocessen har brister som gör att den ekonomiskt svagare parten, oftast kvinnan, hamnar i en orimlig situation. I Sverige finns runt femtusen kvinnor drabbade av långdragna bodelningar efter skilsmässor där kvinnor far riktigt illa inte minst ekonomiskt.
     I ett brev till justitieminister Gunnar Strömmer, visar det sig inte helt ovanligt att maken eller sambon har vägrat medverka till en bodelning. Situationen har många gånger tvingat offret att ge upp bodelningen av ekonomiska skäl.
     Grov kvinnofridskränkning infördes i brottsbalken 1998 som en del av Kvinnofridsreformen. Brottsrubriceringen är unik till sin konstruktion eftersom flera enskilda, i sig straffbara, handlingar tillsammans kan utgöra ett grovt brott som hot, kränkning, ofredande och stalkning. Det är hög tid att det psykiska våldet får en plats i straffrätten!
Riksrevisionen har gjort en gedigen utredning gällande långdragna bodelningar och bjudit in jurister, domare och advokater för att få till en lag som påskyndar bodelningar i Sverige.
Tack Pia F Davidson för att du delar med dig av din historia.
Carina Cefa Öhrlund
Du kan lämna kommentarer nedan.

Delar av en recension från H
Boken handlar verkligen om det helvete man går igenom när den man älskar försvinner. Min tidigare glada och starka fru drabades av frontallobsdemens. Men hon fick en diagnos och kom in på ett boende där hon blev vårdad och omhändertagen. Det svåra för mig var tiden före, den du beskriver så bra. För mig tog läkandet lång tid och jag är inte över det än. 

Recension från Mikaela
En bok man får läsa i små omgångar. Som ondskan förkroppsligad i verkliga livet. Men också med tro, hopp och kärlek. Rekommenderas! Efter att ha läst förstår jag hur bra jag har det även om jag kämpar med min sambos demens.

Recension från Anki
Nu har jag läst ut boken. Så bra skildrat, men ändå så svårt att ta in hur man gradvis kan anpassa och forma sitt eget liv efter anhörigas sjukdom och egenheter. Kärleken och hoppet gör inte alltid gott. Så fint skildrat hur du till slut lyckades ta dig ur relationen med hälsan någorlunda i behåll. Pratade med min syster om boken, hon har stor erfarenhet via jobbet inom olika demenssjukdomar. Just frontallobsdemens är oerhört knepigt att hantera, särskilt för anhöriga, men även på demensboenden. Hon är nu enhetschef på ett boende och vill gärna låna boken.

Recension av Helena Josephson, författare och familjebehandlare
När jag kommer halvvägs in i den här boken känns det nästan som att jag inte orkar fortsätta. Men jag varken kan eller vill sluta läsa. Och det är jag tacksam för. Belöningen kommer. Det är en berättelse om en kärleksrelation som brutalt svärtas ned av grym, grym demenssjukdom; frontallobsdemens. En sjukdom som förändrar personligheten och som förstör relationer.
Läsningen är smärtsam och samtidigt är det här en bok som ger mig hopp. Det blir en av de böcker som jag tar till mig med ett viktigt budskap. Boken inleds med förord som gör mig både gråtfärdig och arg. Ett förord som vittnar om en stark kärleksrelation under många år – och samtidigt om oförståelse från de som av begravningsbyrån kallas ”de närmaste”. Jag hoppas de läser den här boken.
När jag efter att tagit del av bokens mardrömslika scenarier som spelas upp, inte bara i relation till mannen som är drabbad av sjukdom, utan även hur en del anhörigas oförståelse, lägger sten på redan tung börda, slutar boken i glädjefyllt budskap.
Det finns medmänniskor som ser och som bryr sig om. Pia får tag i sitt kloka jag och hennes kunskap, om hur man kan läka sig själv, delar hon med sig av i slutet av boken. Tack Pia!
Så – till slut är även detta en feel-good bok som alla bör läsa!
(Pia har skrivit flera underbara feel good-böcker.)

Delar av en recension från Connie (som kände min man).
"God Natt Pia! Jag har just läst din bok Min Man Försvann och kunde inte lägga ifrån mig den, därav min sena betraktelse. Jag blev mycket berörd och har svårt att ta in vad du varit med om. Jag förstår att du kommit stärkt ur de svåra åren och att du nu gått vidare i livet och kan se positivt på framtiden."
"Max, hade ett stort hjärta, som kom fram när man skrapade lite på den ibland hårda ytan. Du beskriver de svåra åren på ett, trots allt, kärleksfullt sätt och det framgår tydligt att ni hade många lyckliga år tillsammans, men den sjukdomsbild du beskriver är brutal och mycket svår för dig att handskas med. Jag är full av beundran för din styrka. Nu är det sen kväll här i Båstad, men jag kände att jag var tvungen att skriva ned några tankar."

Recension från Lars
"Min man Försvann, en bok jag inte kunde sluta läsa, man tror att livet ska vara lätt att leva men i boken beskrivs hur tufft livet kan utveckla sig från nästan en dag till en annan, samtidigt hur stark en person kan vara trots den smärta, frustration, ensamhet och både fysisk och psykisk utbrändhet, det krävs en extraordinär människa att klara av detta och som ändå orkar gå vidare med ett leende på sina läppar!"

Recension från Elisabeth
"Berörande men också en historia om styrka och vänskapens kraft. Och om hur svårt det kan vara att dra en gräns mellan sig själv och sin anhöriga."

Recension från Birgitta Backlund
"Jag har nu ännu en gång läst boken "Min man försvann" som min väninna Pia Davidson har skrivit. Och mina tårar blandades med insikten om hur lite man egentligen vet om sina närmaste vänner.
Jag har känt Pia i många år och hon har varit lite av en förebild för mig, intelligent, framgångsrik och strålande vacker. Jag upptäckte aldrig smärtan bakom den fina fasaden, förstod aldrig det helvete hon hade i sitt äktenskap. Men sakta såg jag hur glansen i hennes ögon fördunklades och jag insåg att hon dolde något för mig. Och gradvis fick jag reda på vad hon genomled.
Men det var först när jag läst boken som jag förstod vidden av hennes sorg - och jag förbannade min egen maktlöshet och oförmåga över att inte ha kunnat göra något för henne. 
Hennes man drabbades av frontallobsdemens och försvann sakta in i ett mörker. Och Pias liv förändrades i samma takt. 
Jag förstår hur svårt det varit för henne att skriva ner den djävulska processen om sin makes mänskliga förfall. Och det är lika svårt att läsa om den.
Men samtidigt förundras jag över Pias ofantliga styrka och modet att berätta om det mest smärtsamma en människa kan genomlida.
Läs hennes bok och bli berörd!"
Vill du beställa boken kommer du till Bokus här, och till Adlibris här.

Om min bok Min man försvann - Med is i magen genom helvetet.

(Text ur boken samt länk till näthandeln längre ner på sidan)

Steg för steg förvandlades min stora kärlek till en främling. Små tecken jag tidigare bara noterat blev gradvis omöjliga att ignorera, som självförhärligandet, narcissismen, bristen på empati och ett tilltagande kroppsligt förfall. Vanföreställningar och aggressivitet kom senare.
Jag fick själv finna förklaringen i en ovanlig och svårdiagnosticerad demenssjukdom, som bit för bit tog min tidigare levnadsglade och kraftfulle man ifrån mig.
I dagboksanteckningar skildras den tunga perioden från sorg och insikt till hur rollen som maka blev till hushållerska, städerska och vårdare. Roller jag blir alltmer ensam i, då andra närstående varken kan acceptera min insikt eller sjukdomsförloppet.
Boken skildrar hur jag finner styrkan att vara ett stöd och en hjälp för min make så länge det går. Men också hur jag till slut inser att det är dags att ta ett steg tillbaka, rädda mig ur en tillvaro med psykisk och ekonomisk misshandel, nedslitning och ständig oro. En plågsam process, där tidigare vänner och familjemedlemmar väljer att stiga tillbaka, medan nya vänner stiger fram.
Min man försvann är en unik berättelse om ett obarmhärtigt sjukdomsförlopp, men även om hur kärlek kan få dig att sträcka dig så långt att du riskerar att förlora dig själv.
Boken skildrar även hur jag gick styrkt ur ett flerårigt inferno, hur jag fann styrka i min andlighet, genom vänner och i meditation och affirmationer.
Berättelsen är en vägledning, tröst och inspiration för den som befinner sig i liknande situation och för den som vill förstå hur en demenssjukdom kan påverka den drabbade och omgivningen.

Text ur boken längre ner på sidan.
Här kommer du till Bokus.
Här kommer du till Adlibris.

Klippt ur min bok Min man försvann, med is i magen genom helvetet.

Köp boken på Bokus här eller på Adlibris här.

Förord
 
Till min man Max.
I dag den 13 mars 2024 fick jag veta att du gick bort i går. Det drabbar mig hårdare än jag trodde, sorgen väller över mig, och det trots att jag redan sörjt klart dig. Sorg över tiden vi inte fick tillsammans och sorg över att vi aldrig mer kommer att ses. En del av känslorna kommer sig också av att jag fick veta det av en granne som jag träffade av en slump. Efteråt åkte jag till kyrkan och tände ett ljus för din själ, tror att du behöver det. Och trots all smärta du i din sjukdom gav mig, så klarar jag att bortse från den och tänka på dig som den fina man du en gång var.
Vår kärlek var stark.
 
Sista gången vi sågs, kom du på oväntat besök. Du fick en öl och karameller, vi kramades och grät. Den stunden är jag tacksam för.
Efteråt fick jag en känsla av att du kommit olovandes.
 
Min man Max och mitt tidigare liv, som innefattat kärlek, gemenskap, resor och vänner, förvandlades alltmer till en mardröm på grund av det smygande sjukdomsförloppet som påverkade hans personlighet och förändrade vårt liv.
 
Under flera år levde jag i något som kan beskrivas som en malström av ångest, sorg och ilska. Max bjöd med tiden på allt fler utmaningar, han skiftade fokus och humör och blev utan förvarning aggressiv och elak, hade förföljelsemani, hallucinerade och handlade irrationellt. Men han kunde också vara gråtmild, givmild och snäll.
När jag letade efter information för att få veta vad nästa steg i sjukdomen kunde innebära och hur det förmodligen skulle påverka våra liv, fann jag nästan ingenting. Jag blev erbjuden samtal med en anhörigkonsulent, som till en början var mycket givande eftersom jag tidigare känt mig helt ensam om att se och förstå att något var fel med min man. Tyvärr satte covid hinder i vägen, och samtalen upphörde. Det största stödet fick jag genom att samtala med några nära väninnor, min syster och dagboken.
Själv ansåg Max inte att han var drabbad och vägrade gå på utredning, det var inte ens uppe till diskussion förrän hans personlighetsförändring var långt framskriden och då enbart för att han ville ha tillbaka sitt körkort.
Faktum kvarstod – framför mig bredde okänd terräng ut sig.
Jag vacklade och fick svindel.
När jag återfick balansen fattade jag beslutet att skriva ner min historia så att ingen annan skulle behöva gå igenom det jag varit tvungen att göra, utan att ha något att jämföra med eller hämta erfarenheter från.
Jag hoppas innerligt att mina tankar kan vara till hjälp för den som befinner sig i en liknande situation.
Man behöver påminna sig själv om att man inte är galen.
 
Innan jag förde över mina dagboksanteckningar i manuset, tvekade jag, men jag insåg att skrivandet fungerade som terapi för mig. Det gjorde att min läkning underlättades. Och nu, när Max gått bort har jag tagit fram manuset och känner att jag kan dela med mig av mina erfarenheter utan att skada honom. Att de kan komma andra till nytta och hjälp.
Så här i efterhand förstår jag varför det knappt finns någon information på nätet om att leva med någon som drabbats av frontallobsdemens. Till en början vill man inte prata om det för att inte skada den drabbade, man vill att vederbörande ska bli bemött som vanligt så länge det går. När man sedan som närstående kommer ut på andra sidan, vill man bara pusta ut, hämta sig och läka.

Klippt ur min bok Konsten att bli lycklig med arbetsnamn Att beställa en karl.

Kapitel 2
Det är viktigt som skådespelare att kunna skratta och gråta på scen. Om jag vill gråta tänker jag på mitt sexliv. Om jag vill skratta tänker jag på mitt sexliv.
Lauren Bacall

– Skärp dig Ursula, du är inte död än!
Berits ord ekade över nejden. Och att hon använde mitt riktiga namn tydde på stort allvar. – Du är bara femtioåtta och behöver en karl! Den andra meningen skallade aningen lägre men båda var fortfarande för ljudliga för min smak. Vi satt på balkongen till min nyinflyttade lägenhet och drack vin ur tekoppar. Inte för att vi ville dölja vindrickandet utan för att jag inte orkat plocka upp alla flyttlådor än och därför inte hittat vinglasen. Jag såg mig omkring för att undersöka om någon granne hört Berits ord men det verkade lugnt. Mitt privatliv var något jag ville behålla för mig själv. Upprinnelsen till diskussionen var att jag tidigare under dagen hade postat mina underskrivna skilsmässopapper. Och att det, när kuvertet dunsade mot brevlådans botten, gått upp för mig att jag var singel. I och för sig hade vi redan levt separerade ett par månader, men det var först nu som jag till fullo förstod att jag aldrig kommer att åka till stormarknaden och veckohandla med min äkta man. Eller promenera hand i hand med honom på ålderns höst. Just den stillsamma bilden av ålderdomen hade gjort mig sällskap i många år. Nu var det dags att begrava den och inse att livets nedförsbacke skulle bli en ensam vandring. Jag skulle bli en gammal dam som pysslade med sina pelargoner och drack te med väninnorna Visserligen brukade det bli mer vin än te när vi träffades, men bilden av mig i en gungstol, med grått hår och en katt i knät ville inte lämna mig. Och nu hade jag berättat om min framtidsplan för Berit.
– Katt och gungstol! fnös hon.
I tystnaden efter fnyset passade jag på att fylla på tekopparna.
– När hade du sex senast? frågade hon.
Jag lyckades undvika att spilla och såg mig om ännu en gång. En hundrastande granne vände bort blicken.
– Måste vi prata om det nu? väste jag.
– Du kan inte mena allvar med det där näradödenlivet. Släpp det där tänket och sätt igång med ditt nya liv, sa hon.
– Du tittar på det, sa jag.
– Sitta på balkongen och dricka vin ur tekoppar?
– Nästa gång blir det vinglas, sa jag.
– Försök inte slingra dig, när hade du sex senast? framhärdade hon.
Jag skruvade på mig. Karlar och sex var ett avslutat kapitel i mitt liv, min kropp hade stängt av för sådana övningar. När jag kom i övergångsåldern tappade jag lusten och min exman hade problem med potensen. Sex hade i och för sig aldrig varit hans starka sida. Av hänsyn till honom hade jag inte vädrat den sanningen för väninnorna. Det var hans intellekt jag en gång blivit förälskad i och den kärleken hade fått mig att stanna alldeles för länge. Men under några goda år i början hade vi det bra tillsammans. Nej, sex verkade besvärligt och inte minst, i dessa tider, farligt. Man kunde ju få alla möjliga sjukdomar. Och jag dög inte för att visas upp naken. Snygg och prydlig fick räcka. I övrigt skulle jag njuta av mitt vackra hem – mitt enkvinnsparadis med egen fjärrkontroll till teven och egen säng. Samt av mitt stimulerande arbete och mina vänner. Huvudsaken var att jag fick ett lugnt liv utan upprörande känslor. Dessutom var jag överviktig och hade utvecklat diverse åkommor, som till exempel migrän, ont i lederna, håravfall och vallningar. Men trots att håret var på väg tillbaka, kände jag mig definitivt inte i skick att bjuda ut mig på marknaden. Speciellt inte som jag slutat med sex. Det var befriande att inte behöva imponera på någon med kroppen.
– Du behöver lite storku…, sa Berit.
Den senare delen av ordet dränktes av en lågt flygande helikopter. Min förhoppning att mitt rykte fortfarande var intakt bland mina nya grannar, grusades när en balkongdörr smällde igen alldeles intill.
– Bestäm dig, ska det vara lite av varan eller stort, sa jag. Hon gav mig ett fränt leende och gned sig på näsan med vänster långfinger.
– Sådana där gester gör vi inte här i Danderyd, sa jag.
– Men det gör vi i Sollentuna, sa Berit.
Sedan bad hon mig att ställa mig intill henne för en selfie. Jag flyttade ner vinflaskan till golvet innan poserandet och log mitt officiella leende. Vi hade fått kritik i sociala medier för att vi verkade dricka vin så snart vi träffades. Visserligen en korrekt iakttagelse men det var onödigt att alltid leva upp till förväntningarna. Plötsligt blev jag torr i munnen. När det händer har jag ungefär fem sekunder på mig innan en kraftig vallning kommer på besök. Eftersom Berit är författare hade hon tagit med sig en manusbunt som jag lovat att testläsa. Jag rev åt mig bunten och fläktade mig. Ett urval av runda ord svischade förbi från sidorna.
– Ingen liten eller stor, du vet vad, och inget raggande, sa jag och lade tillbaka pappren på bordet.
– Hur länge sedan var det som du hade …
Vad hon tjatade! Jag avbröt henne genom att drämma till med ett tal.
– Åtta, sa jag.
Hon stirrade på mig. Blickarna var en blandning av klentroget och sensationslystet. Samtidigt kom jag fram till att jag farit med osanning.
– Nä, du ljuger, sa Berit.
Det gick tydligen inte att ha några hemligheter. Hon lutade sig närmare som för att inte missa någon oanständig detalj.
– Okej då, tio, sa jag.
– Vadå tio? Har du knullat tio gånger sedan när då?
– Tio år, sa jag.
Hon stirrade fortfarande på mig och jag insåg att jag måste vara tydligare. Och prata på ett språk som hon begrep.
– Inget knulla på tio år, sa jag.
Stirrandet tog nya höjder men jag låtsades som om jag inte märkte det.
– Det var det jag visste! Hade han andra?
Jag öppnade munnen men drog igen den igen. Sanningen var inte alltid att föredra, ens för mig själv. Berits genomträngande blick fick mig att vända bort ansiktet. Det hjälpte inte eftersom hon sträckte sig efter min hand och kramade den.
– Berätta, sa hon.
Och hela historien med svarta spetstrosor i hans tvättpåse efter en resa, halvätna kartor med Viagra lite varstans och ständiga sms på udda tider åkte ur mig tillsammans med tårarna.

Här kommer du till Bokus och mer information om mina publicerade böcker.