Huvudpersonen heter Eufemia, kallas för Effi och är femtioåtta år. Hon har just kommit ut ur ett trettioårigt äktenskap och försöker hitta sig själv. 

Sedan lutade jag mig tillbaka och lät det faktum att jag bokat in min första dejt sjunka in. För att kamouflera skräcken satte jag på I got all my sisters with me på hög volym.
Mitt i ett danssteg ringde min vän Martin. Vi brukar stöta och blöta våra trassliga kärleksliv. Eller i alla fall hans – i mitt fall har det handlat om ett obefintligt dito. Jag bestämde mig för att gå direkt till väsentligheterna.
   – Jag har en dejt!
   – Grattis! Du har väl googlat honom? sa Martin.
Jag var tvungen att erkänna att jag inte tänkt på det.
   – Vad heter han och var bor han? frågade Martin.
Medan jag lämnade dejtens ålder, förnamn, yrke och bostadsort, vilket var all användbar information som fanns, hörde jag hur det klickade på Martins dator.
Klicket upphörde och ersattes av en vissling.
   – Han bor i en stor kåk i Djursholm och har varit vd för tre olika bolag.
   – Med andra ord en riktig högviltsman, sa jag.
   – Högviltman?
   – En man som förutom alla ädla egenskaper också har bra ekonomi och är snygg. Som hjältarna i mina böcker.
   – Kan du precisera ädla egenskaper?
Jag gick igenom den gemensamma bekantskapskretsen efter lämpliga exempel med skralt resultat.
   – Intelligent som du fast lite äldre, bra självkänsla och ordnad ekonomi.
Det blev tyst en stund.
   – Så jag är för ung för att vara ädel?
   – Haka inte upp dig på det nu! Du vet vad jag menar. Förresten ska du inte prata om ålder. Du dejtar ju bara kvinnor som är minst femton år yngre än du är!
Jag hörde hur han log. Och jag visste att det var det där charmiga leendet som han använde för att fånga sina unga byten.
   – Dessvärre är en adress i Djursholm ingen garanti för ordnad ekonomi. Dessutom … vad menar du med ordnad ekonomi? sa Martin.
   – Att mannen i mitt liv ska ha tillräckligt med pengar så att han inte behöver bekymra sig eller känna sig underlägsen. Män är ju lite känsliga på det området.
   – Hmm, sa Martin och fortsatte.
   – Har du tänkt på att jag är den enda mannen av kött och blod bland exemplen och att det talar sitt eget språk?
Han hade en poäng men det tänkte jag inte erkänna.
   – Jag vill inte råka ut för en grinig noshörning, sa jag.
Martin suckade.
   – Jag tänker inte ens fråga varifrån noshörningen kommer …
   – De är griniga och jag vill inte ha en sådan.
   – Så du går omkring och tänker på män som griniga noshörningar?
   – Jag tänkte på hur viktigt det är att vara noga med vad jag vill ha i en relation så att jag inte råkar ut för en sådan. De finns ju överallt.
Martin suckade igen.
   – Effi, alla män är inte noshörningar eller svinpälsar, sa han och lät lite förnärmad.
   – Det vet jag! men jag tycks ju ha en förmåga att dra dem till mig … eller i alla fall att gå på dem.
   – Så det är anledningen till dina grubblerier? Att du är rädd för att du ska välja fel eller bli nobbad efter första dejten?
   – Det ena utesluter inte det andra, svarade jag.
På andra änden av linjen lät det som om Martin tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen.
   – Du klarar det för du är den modigaste människa jag känner, svarade han efter ett tag.
Jag värmde mig i komplimangen.
   – Men … fortsatte han.
Det blev tyst plågsamt länge och jag förstod att värmen möjligen skulle bytas ut mot kallt stål.
Han drog efter andan som om han tog sats, men det kom inget.
   – Säg! uppmanade jag.
   – Skräm nu för fan inte skitet ur honom på första dejten, du kan väl vänta till i alla fall den andra!
Nu var det jag som blev förnärmad.
Men jag samlade mig och tryckte undan den sura kommentar som var på väg ut.
   – Kan du utveckla skrämma skiten ur?
   – Var inte så förbannat självständig, låt dejten åtminstone ana att det finns en liten plats för honom i ditt liv. Och berätta definitivt inte det där med sängen.
Jag förstod att han menade min eufori över att ha en egen säng. En säng som är stor nog för mig och hunden men inte mer.
   – Jag är väl inte dum heller! försvarade jag mig.
   – Ibland är du det, speciellt sedan du bestämde dig för att inte hymla som du kallar det, sa han.
   – Men det är ju bara för att jag är trött på att anpassa mig och vara så förbannat lyhörd för vad andra vill ha av mig. Jag tänker vara ärlig. Och om den ärligheten skrämmer bort någon är det väl lika bra att göra det på en gång?
   – Ibland kanske det är bra att han hinner se även dina ädlare sidor innan du talar om för honom att du inte behöver honom till någonting, sa Martin.
Jag tog in orden och försökte smälta dem.
   – Dessutom, det där du har sagt om att det inte får plats en karl hemma hos dig – att han skulle vara i vägen överallt … Ta inte upp det heller.
   – Okej, sa jag.
   – Tänk istället på hur det kan bli om du lyckas lura dit en högviltman, sa han.
Jag drog ett närande andetag, undvek att stöta mig på ordet lura och slöt ögonen.
   – Okej, upprepade jag.
Jag tog nya tag i tankeverksamheten och frammanade åter en av de där tjusiga karlarna som gör reklam för Dressman. Han stod i min hall, tog av sig jackan och bländade av ett förföriskt leende. Armmusklerna svällde under den tajta tröjan och jeansen visade upp hans vältrimmade bakdel. Sedan fångade han mig i sin famn. Hans doft gjorde mig yr och …
   – Hur går det? avbröt Martin.
   – Du stör, svarade jag.
Jag svalde, samlade mig och återvände till landet Fantasien och herr Perfekts famn. Just som han böjde sig ner för att kyssa mig, ringde det i min mobil.  
   – Svara du, jag kan korka upp champagnen, sa herr Perfekt.
Jag svor tyst, och mumlade en ursäkt till herr Perfekt. Sedan tog jag mobilen med mig till sovrummet och satte den på tyst läge.
När jag kom tillbaka till köket stod herr Perfekt lutad mot diskbänken med två glas champagne i ena handen. Den andra använde han för att dra mig till sig och se mig djupt i ögonen.
Inte ens det faktum att han ställt ifrån sig fyrtiofemmorna på köksgolvet eller att han använt finglasen störde mig.
   – Gick det bättre? störde Martin tankeverksamheten.
   – Jo, men … Han kommer aldrig att få plats i sängen, sa jag.

Jag heter Eufemia, kallas för Effi och är femtioåtta år. Jo, jag vet, mitt namn är speciellt och kommer sig av att min pappa envisades med det tills mamma gav upp. Hon fick istället bestämma mitt andra namn som är Åsa. För närvarande letar jag efter mig själv i resterna efter ett långt äktenskap. Jag vandrar omkring i aska, gammal lump och goda och dåliga minnen. Ibland plockar jag upp någon för att studera det närmare. För det mesta släpper jag det utan ingående inspektion och går vidare. Det gör ont att gräva i det förgångnas gödselstack.
   För att vara säker på att jag verkligen finns ställer jag mig då och då framför spegeln och upprepar mitt namn och adress. Om man har ett namn och bor någonstans så finns man ju.
   Jag tror att min räddning (jag vet ju att jag finns), är mina vänner. Ibland talar de om för mig att jag ska lyfta blicken från naveln. Andra gånger finns de där för att ta emot mig när jag faller ner i förtvivlans svarta sörja.
   Jag grubblar mycket och i grubblet är det jag som har huvudrollen – då blir man självupptagen. En sak jag tillåtit mig med ursäkten att jag är trasig och behöver både min och andras uppmärksamhet för att bli hel igen.
   Jag tror att det är viktigt att ha drömmar – eller åtminstone en idé av hur man vill att framtiden ska se ut. Eftersom min gamla bild av hur jag ska ha det på ålderns höst inte längre fungerar har jag återgått till en dröm jag hade innan jag gifte mig. Jag ser mig själv sitta i en gungstol på en veranda eller en balkong, med en katt i knät. Håret ska jag låta vara som det är, vilket förmodligen är råttgrått. Om jag är tjock får jag vara det, jag ska ändå inte imponera på någon med kroppen. Annat häng och släng ska också få fritt spelrum precis som naturen menat att det ska vara på en kvinna i min ålder.
   Karlar och sex är ett avslutat kapitel. Snygg och prydlig får räcka. I övrigt ska jag njuta av att ha ett eget hem, en egen säng och fjärrkontroll och mina vänner. 
Mina nattliga grubbeltimmar, som brukar inträffa runt fyratiden, försöker jag också använda klokt genom att prata med änglarna, gudarna och universum. Jag frågar och det märkliga är att jag får svar. Inte alltid direkt men jag får svar.