Här kan du läsa pressreleasen för min nästa bok Konsten att bli lycklig med undertiteln Att beställa en karl. Boken kommer i slutet av september.

I oktober släpps Konsten att bli lycklig, med undertiteln Att beställa en karl! 

Boken handlar om Ursulas resa mot målet att bli stark, känna ett inre lugn och hitta sig själv efter ett långt äktenskap. 

När skilsmässopapperen dunsar ner i brevlådan, blir det startskottet för femtioåttaåriga ursulas resa mot att bli stark och hitta sig själv efter ett långt äktenskap. Hon har inget som helst intresse av att träffa någon ny än på länge. Sexlivet är lagt i träda och hon tänker inte återuppväcka det heller. Möjligen kan hon på sikt tänka sig ett lagom vänskapligt förhållande, med stillsamma promenader och söndagslunch.

Men bästa väninnorna har andra planer. De gör allt för att väcka liv i Ursulas kärleksliv. Möjligheterna är lika oändliga som profilerna på dejtingsajterna. Saker och ting går inte riktigt som Ursula tänkt men när hon bestämmer sig för att vara lycklig inser hon att det går, bara man vet vad man vill. Men det är en konst.

Det här är en historia full av sidohistorier, skrönor och dråpligheter. Pia F Davidson tecknar ett kärleksfullt porträtt av en stukad kvinna som går från larv till fjäril. Som läsare får man skratta, även om skrattet i bland fastnar i halsen.

Testläs under flik Texter och förboka ditt exemplar på Bokus eller Adlibris.
Du kan förbeställa ditt ex redan nu under flik Butik.

Klippt ur min manus Konsten att bli lycklig med undertiteln Att beställa en karl.

Obs, nedanstående text är komprimerad.

Om du kan se tillbaka på något och skratta åt det
kan du lika gärna skratta åt det på en gång.
Marie Osmond
 
Jag hade nobbat Ludvig ett par gånger på två olika sajter. Anledningen var att han skrivit i sin profil att han ville ha ett kryddat sexliv. Efter lite chattande om allt möjligt hade vi ändå kommit överens om att träffas som vänner. Han skulle komma till Stockholm i affärer och föreslog att vi skulle träffas i baren på hans hotell, och så blev det.
Som vanligt var jag för tidig och slog mig ner vid bardisken, beställde en kopp kaffe och studerade de få gäster som befann sig där. 
Plötsligt kände jag mig iakttagen och vände mig om. Nästan direkt fastnade min blick på en lång, mörkt och snygg man som var misstänkt lik Ludvig. Han log, putsade på frisyren och kom fram till mig.
– Hej snygging, sa han och placerade en kyss på min kind.
Det enda felet jag kunde komma på var att han använde aningen för mycket rakvatten.
Under tiden vi spanade in varandra uppstod en vibrerande tystnad.
Jag hann att ta in hans glittrande ögon, breda axlar, välskräddade yttre och stora fötter. Han, å sin sida, lät blicken ta en mickroutflykt ner i min urringning, vidare rakt in i mina ögon och märkligt nog också spana in min rumpa. Fast det visste jag ju inte om det stämde, han kunde ju ha tittat på barstolen.
För att bryta den aningen besvärande stämningen, böjde jag mig fram och doftade på örterna som stod på bardisken.
– Åhh så ljuvliga, sa jag.
Jag hann precis få undan näsan innan bartendern ryckte krukan från disken.
– Rör inte örterna, jag använder dem, sa han.
Den vibrerande tystnaden byttes mot en total. Bartendern lufsade iväg med en ful grimas från Ludvig och mitt fniss i hasorna.
Ludvig föreslog att vi skulle välja ett etablissemang med trevligare personal så vi bestämde oss för att fortsätta tvärs över gatan. Själva förflyttandet var en upplevelse jag gärna är med om igen. Vi gick tätt intill varandra med hans hand på min nedre rygg. Jag tänkte att jag skulle sakna handen när han tog bort den. Det var nog då som den första stenen i muren av motståndskraft som jag byggt upp mot honom, rumlade ner. Fast om jag ska vara ärlig, och det ska jag ju, så låg de första stenarna kvar i hotellbaren som vi lämnat.

När vi slagit oss ner på varsin barstol uppstod situationen att mina ben hamnade mellan hans skrevande knän. På något sätt gjorde det mig modig. Jag placerade ena handen på hans knä och noterade att det kändes fullständigt naturligt.
Vinet var ovanligt gott, utsikten utmärkt och sällskapet underhållande.
Efter en halvtimma i samma anda bestämde vi oss för att fortsätta till matsalen. Även under den korta promenaden njöt jag av att ha hans hand beskyddande på mitt ryggslut.
När vi slog oss ner vid vårt bord hade min mur glesat ut ytterligare.
Under tiden han lättade på slipsen och kavlade upp skjortärmarna njöt jag av att studera hans muskulösa underarmar. Allting till ackompanjemang av när ytterligare några stenbumlingar rasade ur muren.
Medans vi bestämde oss för vad vi skulle äta och beställde en flaska vin, försökte jag komma ihåg hur han hade uttryckt sig om sex i sin profil på dejtingsajten. Något om att han ville ha ett kryddat sexliv som var utöver det vanliga. Vad kunde det innebära? Rep, rollspel eller värre saker?
– Jag måste säga att du till och med är vackrare i verkligheten än på bilderna, sa han, lade upp armbågarna på bordet och vände hela sin skälvande uppmärksamhet mot mig.
Jag trasslade mig ur fantasierna och log.
Han blick svepte åter över mitt dekolletage och fastnade för ett ögonblick.
Kunde läder och korsetter vara inblandat i hans något utöver det vanliga?
– Så vad tycker du? frågade Ludvig.
– Vet inte om jag gillar sådant, sa jag.
Innan jag hunnit prata klart insåg jag att hans fråga handlade om vinet som kyparen just hällde upp i mitt glas.
– Förlåt, tänkte på annat sa jag.
Jag lyfte glaset och smakade. Sedan drog jag av mig koftan och försökte se oberörd ut.
– Hann du med allt du skulle i dag? frågade jag.
Han nickade och log.
Efter det bildades en liten rynka mellan ögonbrynen och blicken blev intensivare. Det såg ut som om han funderade över vilket av det där något utöver det vanliga han skulle vilja göra med mig.
Jag tömde vattenglaset.
– Du är den äldsta kvinna jag dejtat men också den snyggaste, sa han.
Orden rörde runt i huvudet. Var det en komplimang? Ludvig var den äldsta mannen jag dejtat men också den snyggaste, så jag bestämde mig för att det var okej. En annan sak som störde koncentrationen var att lista ut om han fortfarande var inställd på en kompisdejt eller om strykandet av punkt åtta på Önskelistan, var aktuellt.
Jag noterade att våra händer vilade med bara några centimeter mellan sig på bordet.
– Vad trevligt att träffa dig i verkliga livet, sa han.
Jag noterade hur utrymmet mellan våra fingertoppar krympte.
– Det tycker jag också, sa jag.
– Hur går det med dejtandet? frågade han.
Pratade man om andra dejter på en romantisk dejt?
Men okej då.
– Har bara kompisdejter nu, sa jag.
Han log och såg ner på bordet som om han blivit påkommen och jag insåg att jag varit rolig.
– Och du? frågade jag.
– Jag dejtar flera kvinnor varav en är min före detta, sa han och fortsatte att le.
Mitt inre tvärstannade.
Jag ruskade på det och tvingade igång det igen.
Om man såg det från den ljusa sidan så var han i alla fall ärlig. Jag insåg också att det här var en man som aspirerade på rollen som tillfällig älskare – om jag haft någon sådan att dela ut.
Jag kanske borde fråga hur många han hade sex med för närvarande?
Men varför då? Jag ville ju ändå inte veta.
Speciellt som jag börjat umgås med tanken på att han skulle få utökat uppdrag till att också kontrollera om min kropp fungerade fullt ut. Han verkade ju vara en gentleman och skulle säkert ställa upp om jag bad honom om det och att det där något utöver det vanliga, han annars ville ägna sig åt, inte var aktuellt.
 
Själva ätandet förflöt i en het dimma jag inte vaknade ur förrän kyparen kom med dessertmenyn.
När han lämnat oss lutade sig Ludvig över bordet och sänkte rösten.
– Har du trosor på dig?
En kort sekund stirrade jag på honom medans ett par av mina trosor letade sig in i sammanhanget.
– Klart jag har, det är fasligt opraktiskt att inte ha det, sa jag.
Först såg han ut som om han inte förstått vad jag sa, sedan log han.
– Jag tycker om din humor, sa han.
Betydde det att han tyckte det var okej att jag hade trosor eller att han trodde att jag skojade?
– Jag vill ha dina trosor som efterrätt, sa han och lade undan menyn.
För min inre syn såg jag hur servitören ställde en talrik mellan oss på bordet och gav oss varsin gaffel. På tallriken låg mina chockrosa trosor upplagda på en bädd av rosenblad. Färgerna skar sig aningen men jag antog att det skulle vara pikant.
– Blir inte det torrt? sa jag.
När jag tittade på honom såg jag att mitt svar ännu en gång sorterats i humorfacket för han log. Han fattade åter min hand i sin.
– Om du vill kan vi ta med oss vispgrädde till mitt rum, sa han.
Sedan djupnade åter hans blick och ansiktet blev allvarligt.
– Ta dem av dig nu, viskade han.
– Det är vinter och jag har strumpbyxor, sa jag.
Varför skulle jag alltid ursäkta mig med ovidkommande saker istället för att säga som det var att jag inte hade för avsikt att strippa vid bordet?
– Dessutom gör jag inte sådant offentligt, fortsatte jag.
Det kändes lite bättre.
Han hade fått tillbaka sitt leende.
– Vad vill du suga på till efterrätt? frågade han.
Innan några fler störande fantasier tagit plats fortsatte han med en detaljerad beskrivning av hur han ville använda mina trosor och vad det kunde innebära beträffande kroppsliga funktioner och tänkbara mål för det.
Jag blinkade, och blinkade igen. Sedan gjorde jag som jag brukar och såg det framför mig. Fast de chockrosa hade bytts ut mot ett par vita av den mer rejäla sorten.
Plötsligt var behovet av en skyddsmur borta, och luften lätt att andas.
Jag reste på mig och log, i alla fall kändes det så. Sedan lyckades jag hålla mig tills han inte längre kunde höra mig. Väl ute på gatan skrattade jag så att tårarna rann. Jag insåg att tunnelbana hem inte var att tänka på så det fick bli taxi. När jag kom hem swishade jag min del av notan och tackade för en rolig och lärorik kväll.
Trots allt var det han som stått för underhållningen.
Mitt i lättnaden av att ha kommit undan knackade ett dåligt samvete på.
Jag drog fram det i ljuset och tittade noga. Något i mig tyckte att jag nog gjort eller sagt något som fått honom att tro att jag var med på noterna. En annan tanke var att jag sagt att jag inte strippade offentligt. Ett bättre svar hade varit att jag inte ville.
Jag sköt det åt sidan och tänkte om.
När man leker med elden får man skylla sig själv.
Och det gällde oss båda.

Här kan du bevaka boken på Bokus.