Att beställa en karl del 9, scandalbeautyboots.
Fortsättning från del 8.
Det var i oktober och min väninna E och jag värmde oss under filtar på hennes balkong, sippade champagne och pratade om mitt dejtande.
E kurade in sig filten.
   – Berätta om de andra dejterna, sa E.
Tacksam över att lämna händelsen när jag krockade med en lyktstolpe, berättade jag att jag hade fikadejtat med en ung snickare från Uppsala. Att han var trevlig, snygg och en gentleman.
   – Hur ung? undrade E.
Jag gjorde lite huvudräkning.
   – Åtta år yngre än jag är, svarade jag.
   – Det är ju det jag har sagt – du behöver en yngre man. Dessutom är du ju svag för allt det där andra: trevlig, snygg och gentleman, sa E.
   – Jag kan också glädja dig med att han inte fällde en enda kommentar om min kropp, sa jag.
   – Det är inte jag som ska glädjas, det är du, sa E.
Jag hade också uppskattat glimten i hans ögon. Jag är svag för glimtar i ögonen.
   – Vi har bokat en dejt till, sa jag.
   – Good for you, sa E. Har du någon mer på gång?
   – Jag har fikadejtat med en supertrevlig äldre man som jag först chattat med. Vi har också bokat en dejt till.
   – Passar han in på din beställning?
   – Det är inte därför jag dejtar honom, han har en intressant historia och vi hade trevligt …
   – Är han medveten om att du inte är romantiskt intresserad av honom? avbröt E.
Nog hade jag väl gjort det klart? Men när jag tänkte efter fanns risk för att budskapet inte gått hem, det hade hänt några gånger förut med män jag chattat med.
Det blev tyst medans det dåliga samvetet och en åtgärdsplan för att rätta till problemet tog form i huvudet.
   – Så du har inte dejtat någon som du skulle kunna tänka dig att bli kär i? avbröt E tankarna.
Jag skruvade på mig.
   – Pia, jag känner dig, kläm fram med det, fortsatte E.
Fan! Jag hade inte tänkt att vädra min byk för E. Speciellt inte som hon är en av dem som varnat mig för att ta för stor plats på första dejten.
   – En ursnygg professor som jag skrämde iväg, sa jag.
E släppte blicken på den välbyggda man som just stigit ur en Mercedes på gatan nedanför. Jag kunde inte avgöra vilken av dem hon uppskattade mest, bilen eller mannen.
Nu hade jag emellertid fått E:s odelade uppmärksamhet.
   – Hur bar du dig åt då?
   – Jag såg på hans profil att han är lång och så ville jag raffa till mig så jag tog på mig mina högklackade scandalbeautyboots. När han först såg mig svepte blicken över bootsen, brösten och de breda skinnrevärerna på byxorna. Sedan gick det snabbt utför.
   – Vad hade du för topp på dig?
   – Den där med dragkedja i urringningen …
   – Aha, sa E och tog en klunk.
Sedan fortsatte hon.
   – Synd! Så han klarade inte skinnrevärer, urringning och scandalbeautyboots. Vad har du egentligen skrivit i profilen?
   – Att jag är en handarbetande kvinna som tycker om att pyssla med blommor och att laga mat. Och bootsen gjorde mig nästan lika lång som han, sa jag och tog en klunk.
   – Har du skrivit det i profilen? undrade E.
   – Inte det med bootsen, sa jag.
Eftersom jag låtsades vara intresserad av vad som hände på andra sidan gatan, brände hennes blickar mot tinningen.
   – Lägg av! Naturligtvis menar jag det om blommorna, stickandet och maten. Du har inte funderat över att det kan ge fel intryck?
   – Naturligtvis har jag skrivit även annat, men det var nog det husliga han tog fasta på, sa jag.
   – Ta fram profilen så får jag titta, utbrast E och ryckte till sig min mobil som låg på bordet mellan oss.
Hon läste koncentrerat och tog en rejäl klunk. Sedan suckade hon och lade tillbaka mobilen på bordet.
– Matlagning, växter, handarbete, klassisk musik och promenera är bara en liten del av det som kommer för mig när jag tänker på dig. Det mest upphetsande du skrivit är att du också spelar tennis.
   – Men det är ju sant, protesterade jag.
E suckade igen.
   – Visst men du är ju mycket mer än det där.
   – Vad vill du att jag skriva? Att jag ibland klär mig på ett sätt som kan uppfattas som sexigt?
E gav mig en blick som sa vad hon tyckte om den kommentaren och hon hade rätt. Männen på sajten behövde ingen uppmuntran i den vägen. Jag hade redan fått ihop en lång lista med förslag till sexuella aktiviteter som jag avvisat, trots att jag skrivit att jag handarbetar och ägnar mig åt husliga sysslor.
   – Så han nobbade dig?
   – Japp, sa jag.
Vi satt tysta en stund och betraktade folklivet på gatan.
Sedan fyllde hon på glasen och ställde flaskliket mellan oss på golvet.
Fortsättning nästa vecka.

Att beställa en karl, del 8, kyssar. 
Fortsättning från del 7.
Det var i oktober och min väninna E och jag värmde oss under filtar på hennes balkong, sippade champagne och pratade om mitt dejtande. Hon hade just givit mig en avhyvling för att jag analyserade istället för att klämma på mina dejter.
   – Nu vill jag veta om P stämmer in på din beställning av en karl, sa E och fyllde på våra glas.
   – Det vet jag inte, jag sa ju att han är en kompisdejt och sådana behöver jag ju inte utvärdera. Men jag kan ju göra det nu, sa jag.
Jag tog upp anteckningsboken ur handväskan och slog upp sidan med beställningen av en karl.
   – Går du omkring med den i handväskan? undrade E.
   – Kan vara bra att ha när jag behöver påminna mig själv, svarade jag.
   – Hur gör du då? Går du undan mitt i dejten och bockar av?
   – Nej, jag kan glädja dig med att jag trots vad du tycker om mig, enbart använder alla mina sinnen under själva dejten.
E:s ansiktsuttryck gick från konfunderat till ett brett leende.
   – Syn, hörsel och känsel förstår jag men det som faktiskt gör mig glad är att du också smakar på dem, sa hon.
   – Verkligen inte, sa jag med eftertryck.
E gav mig ett aningen förvirrat ögonkast. Jag beslutade mig för att det var säkrast att ignorera det – kände på mig att det kunde bli mer skäll om jag utvecklade ämnet.
   – Har någon av alla du dejtat framkallat något pirr? undrade E efter en stund.
Hennes ordval fick det att kännas som att jag avverkat en hel militärförläggning.
   – Nej, ingen av alla fem, sa jag med betoning på fem.
   – Men hur känns det att kyssa dem?
   – Kyssa?
   – Ja, hur känner du när du kysser dem, tjatade E.
Jag hade faktiskt inte kysst en enda av mina dejter. Hade inte ens tänkt att det ingick.
   – Jag har inte kysst någon av dem bara gett P en puss på munnen.
E stirrade på mig.
   – Va?
   – Jag kysser inte så där på en gång, svarade jag.
   – Men hur ska du då veta om det pirrar?
   – Attraktionen finns ju där också utan kyssar.
   – Jag fattar att man inte vill kyssa alla man fikat med en stund, men … ibland uppstår inte attraktion om man inte hjälper till lite, sa E.
   – Jag förmodar att Coronan varig mig behjälplig på den punkten, sa jag.
   – Va? sa E för andra gången.
   – Jag menar … började jag.
Sedan visste jag inte hur jag skulle fortsätta. Men jag gjorde det ändå vilket kan vara anledningen till att det blev ett förvirrande babbel.
   – Det blir ju så nära och intensivt och jag vet ju inte om det är rätt och att då pu… kyssa någon blir för intimt för tänk om jag inte känner det jag borde då blir det ju fel och … tänk om jag verkligen tycker om att kyssa honom? Och han inte tycker att det är någon höjdare att kyssa mig? Då blir det ju väldigt pinsamt. Och förresten, tänk om det tänder till? Jag har ju bara varit singel i dryga månaden, om jag hittar någon redan nu kanske det bli fel för att jag är så rörig i huvudet … Och som du själv sa har jag ju inte lekt romen av mig än …
   – Herregud! avbröt E och skakade på huvudet.
Sedan visslade hon på den gamla slagdängan: Kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde.
   – Var du så där när du var yngre också? fortsatte hon.
   – Det var så länge sedan att jag inte minns ljög jag och tog bort händerna från öronen.
   – Njut av att vara uppvaktad och tänk inte så förbannat mycket. Bara lev! Att du känner för att göra mer än att fika med någon, betyder inte att du måste gifta dig eller bli sambo med honom. Det betyder bara att du vill veta mer om honom, sa E.
   – Okej, sa jag och tog en klunk skumpa.
   – Tillbaka till P, hur har han klarat sig mot din lista? frågade E.
Jag läste listan och jämförde med P:s egenskaper.
   – Ganska bra, men vi har som sagt bara kompisdejtat.
E fyllde på våra glas.
   – Visserligen är det bra att vara noggrann och analytisk men … Jag är glad att jag inte är en av dina dejter, sa E.
   – Så du menar att männen inte utvärderar?
E tänkte efter.
   – Jo men det är enklare för dem. Jag tror att många män styrs av det yttre, i alla fall till en början, svarade hon.
   – Just det! Skillnaden mellan min och deras metod är att min inte är korkad, sa jag.
   – Så du har inget om utseende i den där, sa E, nickade mot anteckningsboken och log sarkastiskt.
Jag var tvungen att läsa igenom beställningen ytterligare en gång. Jag hade skrivit att han skulle sköta om sin kropp och sitt sinne. Men mer än så var det inte. Jag gjorde en notering om att det inte kunde skada att lägga till någon om hans utseende också.
   – Jag vet ju vilken typ du gillar, sa E och bröt ut i ett gapskratt.
   – Kommer du ihåg den där gången du glodde på en kille så att du gick in i en lyktstolpe på Birger Jarlsgatan? fortsatte hon.
Ett pinsamt tillfälle jag mycket väl mindes. Näsan var öm en hel vecka efteråt.
Fortsättning nästa vecka.

   – Hur ser din perfekta dejt ut?
Min andra dejt, som jag kallar för P, hade ställt en fråga.
Jag snurrade vinglaset i handen och funderade.
   – Menar du själva personen eller hur dejten är upplagd eller dess innehåll? frågade jag. 
   – Välj du, sa han.
En sak visste jag och det var att min första dejt, den med O, inte platsade i sammanhanget. Trots vännernas förmaningar hade jag pratat för mycket. Jag hade också avslöjat hur lite jag behövde en man i mitt liv genom att berätta om hur mycket jag gillade att vara singel. Det där med sängen hade jag också hävt ur mig (se förra bloggen).
Efter några dagar fick jag ett meddelande från O att han inte kände det han behövde för att det skulle bli något mer.
Medans jag läste protesterade självkänslan genom att pipa och gnälla. Ändå höll jag med O, jag hade inte heller känt den rätta attraktionen … å andra sidan visste jag att den kunde komma med tiden.
En påse chips senare hade självkänslan emellertid repat sig.
Nu hade det gått en vecka sedan dejten och jag hade hunnit förlåta mig själv.
Sedan jag berättat för väninnorna om hur dejten fortlöpt, hade listan på saker jag inte fick göra eller säga, ökat med några rader. Jag hade också fått några uppmaningar om vad jag borde göra, bland annat att vara sexigare, fast det fanns delade meningar om den saken.
Så med ytterligare några förmaningar i bagaget hade jag gått vidare mot ännu en dejt. Den här gången var det en kompisdejt vilket tog bort en del av nervositeten. När P, först kontaktade mig talade jag om jag inte var redo för att dejta. P tyckte det var i sin ordning men att det faktiskt var ok att ta ett glas vin tillsammans. Det höll jag med om och nu satt vi i baren på Sture Hof och hade trevligt. P fick mig att skratta och känna mig attraktiv.
Jag är väldigt svag för båda saker.
P lade handen lätt på mitt knä och fick mig att vakna ur tankarna och återgå till frågan om hur en perfekt dejt ser ut.
   – Jag vill känna mig avslappnad, uppvaktad och respekterad, svarade jag.
   – Och hur sköter jag mig? undrade P, tog bort handen och sög in mig i sin blå och glittrande blick.
   – Excellent, svarade jag och ignorerade vännernas förmaningar som skrek och ville ha uppmärksamhet.
Jag kunde ändå inte avgöra vilken av dem som var mest högljudd. Men jag gissade att det var den som handlade om att jag inte skulle prata så mycket på första dejten. Det var ändå för sent. Det där om lägenheten och sängen hade jag i alla fall inte berättat.
Vi hade det så trevligt att vi fortsatte till matsalen och middag. Efter ytterligare vin tog P min hand i sin och tittade närmare på min ring.
   – Din man har gett dig fina presenter, sa han.
Jag sköt undan hur förnärmad hans kommentar gjorde mig. Sedan hörde jag klart och tydligt väninnornas förmaningar om att det var två saker jag inte skulle göra på första dejten och det var att berätta hur mitt liv varit före skilsmässan samt att bära mina glittrande smycken. Det kunde skrämma bort männen. Nu hade jag gjort båda saker. Visserligen var ringen inköpt på Åhléns och inte äkta, men det tänkte jag inte avslöja.
   – Den här har jag köpt själv, svarade jag och drog åt mig handen.
Det var mer än P:s kommentar som gjorde mig upprörd. Det var som att jag inte var en egen person utan fortfarande hängde ihop med exet.
Som om P kunnat läsa mina tankar frågade han:
   – Hur länge har du varit skild?
Jag tittade på klockan men kom på att det inte skulle gå att se på den om skilsmässan gått igenom eller inte.
   – Jag vet inte om jag är skild än, svarade jag.
P såg förskräckt ut.
   – Så jag är på dejt med en gift kvinna? frågade han.
   – Det lutar åt det hållet, svarade jag.
P, som satt med ryggen åt restaurangen, såg sig om.
   – Kan ditt ex dyka upp här?
   – Vi är ju på kompisdejt, påminde jag.
P såg sig om igen. Sedan log han sitt charmiga leende och jag förlät honom för kommentaren om ringen.   
   – Du är verkligen vacker och … läcker, sa P och fyllde på mitt vinglas.
I och med det hade jag i alla fall lyckats med en av vännernas förmaningar, visserligen var läcker inte samma sak som sexig men det dög fint.
Jag lutade mig bakåt och betraktade P. Han var ett par år äldre än jag, hade välskött kropp och yttre, var trevlig, underhållande och fick mig att känna mig avspänd. Jag kom fram till att det var ok att han tyckte jag var läcker.
Även om det bara var en kompisdejt.

Att beställa en karl, del 5, konsten att inte skrämma iväg en dejt.
Dagen efter natten då Bockfot och Vingar kivades så att jag fick gå in och sära på dem (Att beställa en karl del 4), försökte jag bestämma mig för vad jag kommit fram till.
Det var svårt.
Istället fattade jag beslutet att fortsätta framåt, något jag brukar göra när det inte vill sig med slutledningen. I det här fallet betydde framåt att jag skulle strunta i alla farhågor om att jag inte dög och/eller att jag kunde bli nobbad. Fullt medveten om att båda saker förr eller senare skulle hända, öppnade jag därför dejtingsajten och gick igenom dagens tre partnerförslag.
En bodde för långt bort, en ville diskutera existentiella frågor, och en hade lagt ut ett foto som var så förfärligt att jag drog slutsatsen att han antingen hade obefintlig smak eller att han var så förtjust i sig själv att han tyckte att han dög utan att anstränga sig det minsta.

Dagens meddelanden bestod av: Fina bröst du har, Vacker du är och ett antal leenden. Eftersom jag inte kunde återgälda någon av komplimangerna, bestämde jag mig för att inte svara. Leendena kunde jag återvända till senare. Precis innan jag skulle klicka mig ur sajten kom ett meddelande till. Det var från O, mannen som L skänkt en glad gubbe till eftersom jag varit för feg. Den enda glada gubbe som min sajt gett bort. Hjärtat bankade medan jag läste meddelandet och svarade. En stund senare hade jag bokat min första dejt!

Full av eufori satte jag på I got all my sisters with me på hög volym. Men mitt i ett danssteg trillade en smärtsam insikt ner. Det skulle krävas en hel del upprustning innan jag var redo för dejten. Visserligen hade jag två veckor på mig men det är tajt med tid för att gå ner i vikt, ersätta tantkläderna med något raffigare, fixa håret, träna upp kroppen och byta ut mina urtvättade, slitna underkläder. Det där med underkläderna var ju inte nödvändigt men självförtroendet gillar när jag är fin inifrån och ut och jag behövde all självkänsla jag kunde få.

Innan jag hunnit organisera renoveringen, ringde min vän M. Vi brukar stöta och blöta våra trassliga kärleksliv. Eller i alla fall hans – i mitt fall har det handlat om ett obefintligt dito. Jag bestämde mig för att gå direkt till väsentligheterna.
   – Jag har en dejt!
   – Grattis! Du har väl googlat honom? sa M.
Jag var tvungen att erkänna att jag inte tänkt på det.
   – Vad heter han och var bor han? frågade M.
Medan jag lämnade dejtens ålder, förnamn, yrke och bostadsort, vilket var all användbar information som fanns, hörde jag hur det klickade på M:s dator.
Klicket upphörde och ersattes av en vissling.
   – Han bor i en stor kåk i Djursholm och har varit vd för tre olika bolag.
   – Med andra ord en riktig högviltsman, sa jag.
   – Högviltman?
   – En man som förutom alla ädla egenskaper också har bra ekonomi och är snygg.
   – Kan du precisera ädla egenskaper?
Jag gick igenom den gemensamma bekantskapskretsen efter lämpliga exempel med skralt resultat. 
   – Intelligent som du fast lite äldre, bra självkänsla som Morgan i min bok Thoras arv, 
snygg som Max i Så tuktas en svinpäls och ordnad ekonomi som Roland i Astrids resa.
Det blev tyst en stund.
   – Så jag är för ung för att vara ädel?
   – Haka inte upp dig på det nu! Du vet vad jag menar. Förresten ska du inte prata om ålder. Du dejtar ju bara kvinnor som är minst femton år yngre än dig!
Jag hörde hur han log. Och jag visste att det var det där charmiga leendet som han använde för att fånga sina unga byten.
   – Dessvärre är en adress i Djursholm ingen garanti för ordnad ekonomi. Dessutom … vad menar du med ordnad ekonomi som Roland i din bok Astrids resa? Honom har du ju gjort svinrik, sa M.
   – Jo, men vad jag menar är att mannen i mitt liv ska ha tillräckligt med pengar så att han inte behöver bekymra sig eller känna sig underlägsen. Män är ju lite känsliga på det området.
   – Hmm, sa M och fortsatte.
   – Har du tänkt på att jag är den enda mannen av kött och blod bland exemplen och att det talar sitt eget språk? frågade han.
Han hade en poäng men det tänkte jag inte erkänna.
   – Jag vet vill inte råka ut för en grinig noshörning, sa jag.
M suckade.
   – Jag tänker inte ens fråga varifrån noshörningen kommer …
   – Det är en lång historia, men det var något jag kom på i natt när jag hade min grubbeltimma, sa jag.
   – Så du låg och tänkte på griniga noshörningar?
   – Jag tänkte på hur viktigt det är att vara noga med vad jag vill ha i en relation så att jag inte råkar ut för en sådan. De finns ju överallt.
M suckade igen.
   – Pia, alla män är inte svinpälsar, sa han och lät lite förnärmad.
   – Det vet jag! men jag tycks ju ha en förmåga att dra dem till mig … eller i alla fall att gå på dem.
   – Så det är anledningen till dina grubblerier? Att du är rädd för att du ska välja fel eller bli nobbad efter första dejten?
   – Det ena utesluter inte det andra, svarade jag.
På andra änden av linjen lät det som om M tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen.
   – Du klarar det för du är den modigaste människa jag känner, svarade han efter ett tag.
Jag värmde mig i komplimangen.
   – Men … fortsatte han.
Det blev tyst plågsamt länge och jag förstod att värmen möjligen skulle bytas ut mot kallt stål.
Han drog efter andan som om han tog sats, men det kom inget.
   – Säg! uppmanade jag.
   – Skräm nu för fan inte skitet ur honom på första dejten, du kan väl vänta till i alla fall den andra!
Nu var det jag som blev förnärmad.
Men jag samlade mig och tryckte undan den sura kommentar som var på väg ut.
   – Kan du utveckla skrämma skiten ur?
   – Var inte så förbannat självständig, låt dejten åtminstone ana att det finns en liten plats för honom i ditt liv. Och berätta definitivt inte det där med sängen.
Jag förstod att han menade min eufori över att ha en egen säng. En säng som är stor nog för mig och hunden men inte mer.
   – Jag är väl inte dum heller! försvarade jag mig.
   – Ibland är du det, speciellt sedan du bestämde dig för att inte hymla som du kallar det, sa M.
   – Men det är ju bara för att jag är trött på att anpassa mig och vara så förbannat lyhörd för vad andra vill ha av mig. Jag tänker vara ärlig. Och om den ärligheten skrämmer bort någon är det väl lika bra att göra det på en gång?
   – Ibland kanske det är bra att han hinner se även dina ädlare sidor innan du talar om för honom att du inte behöver honom till någonting, sa M.
Jag tog in orden och försökte smälta dem.
   – Dessutom, det där du har sagt om att det inte får plats en karl hemma hos dig – att han skulle vara i vägen överallt … Ta inte upp det heller.
   – Okej, sa jag.
   – Tänk istället på hur det kan bli om du lyckas lura dit en högviltman, sa M.
Jag drog ett närande andetag, undvek att stöta mig på ordet lura och slöt ögonen.
   – Okej, upprepade jag.
Jag tog nya tag i tankeverksamheten och frammanade åter en av de där tjusiga karlarna som gör reklam för Dressman. Han stod i min hall, tog av sig jackan och bländade av ett förföriskt leende mot mig. Armmusklerna svällde under den tajta tröjan och jeansen visade upp hans vältrimmade bakdel. Sedan fångade han mig i sin famn. Hans doft gjorde mig yr och …
   – Hur går det? avbröt M.
   – Du stör, svarade jag.
Jag svalde, samlade mig och återvände till Fantasien och herr Perfekts famn. Just som han böjde sig ner för att kyssa mig, ringde det i min mobil.   
   – Svara du, jag kan korka upp champagnen, sa herr Perfekt.
Jag svor tyst, och mumlade en ursäkt till herr Perfekt. Sedan tog jag mobilen med mig till sovrummet och satte den på tyst läge.
När jag kom tillbaka till köket stod herr Perfekt lutad mot diskbänken med två glas champagne i ena handen. Den andra använde han för att dra mig till sig och se mig djupt i ögonen.
Inte ens det faktum att han ställt ifrån sig fyrtiofemmorna på köksgolvet eller att han använt finglasen störde mig.
   – Gick det bättre? frågade M.
   – Jo, men … Han kommer aldrig att få plats i sängen, sa jag.

Ibland om nätterna vaknar jag. Sedan ligger jag där och mal på gamla oförrätter och ifrågasätter allt jag gör, tänker och känner.
Det är som att det sitter en liten rackare på var axel och argumenterar för sin sak. Mellan dem befinner sig jag och försöker medla, slå ifrån mig eller ta till mig av deras ibland svårsmälta synpunkter. Bockfot är den som ställer till det mest. Vingar, å andra sidan är för det mesta uppmuntrande. Diskussionerna kan vara både upprörande, uppfriskande och ibland riktigt underhållande – men det sista alternativet brukar jag inte inse förrän dagen efter. Häromnatten var frågan om jag verkligen var redo att dejta uppe på agendan.

• – Spelar ingen roll det är ändå kört, du kommer inte att hitta någon karl som passar in på din skrattretande så kallade beställning av en karl. Någon som har så lite att bjuda på som du, får nöja sig med att jaga småkryp och ge fan i lejonen. Hur kan du tro att en högviltman ens tittar åt dig, sa Bockfot.

Beträffande den saken var Bockfot och jag överens. Jag begrundade också Bockfots ord högviltman, och fick erkänna att det var riktigt bra. Det var så drömmannen var beskriven i min beställning av en karl, som min väninna C uppmuntrat mig att göra. Samma beställning som jag talat in som affirmation i mobilen. För att inte glömma hur beställningen löd, dvs vad jag ville ha, lyssnade jag på den minst en gång om dagen.

• – Självklart ska du ha krav och förväntningar på mannen i ditt liv. Vid din ålder är du ju tillräckligt erfaren för att veta hur illa det kan bli om du inte är bestämd med dina anspråk. Du vill väl inte råka ut för en grinig noshörning, kontrade Vingar.

Jag kunde inte ta till mig Vingars ord eftersom Bockfot hade tryckt på en känslig nerv. Varje gång jag lyssnade på min affirmation Att beställa en karl, vred det sig i magen av rädsla för att jag varit högmodig. Arma karl som skulle uppfylla allt det där! Och att jag av alla skulle kräva det! Dessutom visste jag inte om jag ens ville ha en karl. Det hela verkade alldeles för spännande för mig. Jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan vare sig småkryp, lejon eller griniga noshörningar.

• – Du vet att din kravlista bara är kärringskitsnack och du har skrivit den så på flit. Du är för feg för att träffa en riktigt karl, sa Bockfot.

Jag svalde.

• – Det är knappt att jag törs fråga, men hur definierar du en riktig karl, undrade Vingar och vände sig mot Bockfot.

Bockfot fnös.

• – En riktig karl åbäkar sig inte för ett fruntimmer, tvättar sig om han vill, knullar utan trams och skiter i erogena zoner, sa Bockfot.

När han uttalade orden erogena zoner, härmade han min röst och jag förstod att han tjyvlyssnat på min affirmation.

• – Jag förstår att ditt sexliv är av slaget att du får betala för det, sa Vingar med en röst som näst intill knastrade.

Bockfot gav ifrån sig ett konstigt ljud och jag insåg att hela diskussionen höll på att spåra ur.

• – Om vi inte ska hålla på hela natten är det dags att återvända till dagordningen! Vi skulle ju diskutera om jag är redo för att dejta eller inte, sa jag.

Vingar drog ett djupt andetag.

• – Varför vänta? Du har uppnått en ålder då man inte behöver bry sig så mycket om konventioner som att du rent tekniskt faktiskt inte är skild än. Att hitta kärleken kan ta tid. Du kommer att behöva kyssa många grodor innan du hittar din prins, sa Vingar.
• – Herregud! Grodor och prinsar, så utomordentligt tramsigt! Säg som det är, om hon ska få tag på någon måste hon kn…

Jag hann trycka in fingrarna i öronen innan han avslutade meningen. Försiktigt tog jag ut dem när jag trodde att han var färdig. Det var han inte, istället uppnådde han nya höjder i att använda könsrelaterade ord. Vingar verkade tack och lov oberörd och hade tagit fasta på Bockfots första ord.

• – Det där första ordet skulle inte jag ta i min mun om jag vore du, sa Vingar till Bockfot och lät väldigt nöjd.
• – Skit i det! Jag har umgåtts för mycket med er, sa Bockfot.

Eftersom Bockfots senare ord hade grävt sig in i medvetandet, lyssnade jag bara med ett halvt öra.

• – Du är en vacker, vuxen och mogen kvinna. Dejta, ha roligt och lev livet sa Vingar som verkade ha snappat upp min sinnesstämning.

Vuxen och mogen köpte jag … Nästa tanke som sysselsatte mig var hur lite roligt det skulle vara att bli nobbad på en dejt.

• – Hon är en fet gammal kärring och varenda människa vet ju att de får skaka dammet av trosorna när de tar dem av sig, sa Bockfot och lät om möjligt nöjdare än Vingar gjort nyss.

Jag ansträngde mig för att ignorera det sista epitetet. Nobbad, fet och gammal, kändes mer lockande i sammanhanget. Naturligtvis gick det inte, jag kunde ju ha missförstått. Det kunde ju handla om märket på trosorna.

• – Dammet? frågade jag.

I samma stund jag ställde frågan förstod jag hur dumt det var.
Bockfot skrattade rått och gjorde en gest som redde ut samtliga frågetecken om vilket damm det handlade om.

• – Sluta upp med det där struntpratet. För det första, sa Vingar och räckte upp en tumme i luften.

Bockfot fnös igen.

• – Hon är trevlig och kan föra ett intelligent samtal, fortsatte hon.

Vingars tumme fick sällskap av pekfingret.

• – För det andra är hon fint kurvig.
• – Kurvig? Ha! sa Bockfot.

Jag släppte harmen och gladde mig åt hur mycket bättre kurvig lät än fet.

• – Och förresten, du Bockfot är den sista som ska anklaga någon för att vara för gammal och fet! fortsatte Vingar och lyfte långfingret, som trots att det hade sällskap av tummen och pekfingret såg provocerande ut.

• – För det tredje, på tal om att åbäka sig, om jag inte minns fel var det du som spelade fiol hela natten på förra konferensen bara för att du skulle få till det med ”jag nämner inga namn”. Så vitt jag minns somnade du okopulerad under bordet med fiolen i ett amoröst grepp, fortsatte Vingar.

Först blev det tyst, sedan harklade han sig.

• – Ha! sa Vingar.

Fortsättning nästa vecka ...

Jag kände ett behov av att byta ämne och vinklade mobilen mot L.
– Hjälp mig att titta igenom dagens partnerförslag på dejtingsajten. Vad tror du om honom? frågade jag.
Jag pekade på en lång, smal och välvårdad änkling. Visserligen hade L sagt att jag inte skulle visa intresse till någon som hade solglasögon på fotot eftersom blicken sa mycket om personen men han såg ofarlig ut. Och texten han skrivit på sin profil var eftertänksam och klok.
– Sätt dit en ”glad gubbe”, sa L och lyckades få in sitt finger på skärmen och tryckte till.
Och där satt den glada gubben på hans profil. Tänk om han inte var intresserad? Men det var ju det här som var meningen med dejtingsajten, att skapa kontakt.
– Vad ska jag svara till dem jag inte är intresserad av? frågade jag.
– Att du inte är intresserad, sa L och såg förvånad ut.
– Kan man inte linda in det lite? undrade jag.
– Då får du väl ljuga och säga att du träffar någon. Börja med den här, sa hon.
Mannens foto inbjöd inte till att gå in på profilen och läsa vidare. Hans meddelande var långt, hälften på svenska och häften på engelska och skrivet vid flera tillfällen varav en del på natten. Det gick ut på att han tyckte jag var vacker och att han gärna ville lära känna mig bättre, samt att han var en mycket intressant person som jag skulle vara glad över att få krama och pussa.
– Vad tror du om: hej, tack för ditt intresse men jag kan inte föreställa mig en relation med dig och din prilla? sa jag.
L förstorade bilden och ryggade.
– Han kanske vill visa att han är generös som kan tänka sig att dela med sig av snuset, sa hon.
Jag svalde ner snussmaken i munnen och svarade på hans meddelande att jag inte var romantiskt intresserad.
– Den här då? sa L och lät fingret sväva över en snygg vd som åkte skidor och spelade innebandy på vintern, golfade och seglade på sommaren.
– Jovars, sa jag. Men det vore ju trevligt att hinna ses ibland också.
– Det har du rätt i, sa L och skrollade vidare bland meddelandena.
En sextiofemårig man med trevligt utseende hade skrivit: Vi verkar ha mycket gemensamt. Så intressant att du är författare, vad skriver du om?
– Säg att du skriver om hur man gör sig av med svinpälsar, sa L.
– Jag tror det kan missförstås, sa jag.
Istället skrev jag: hårdkokt feelgood. På hans svar förstod jag att han inte var bekant med genren. Inte så konstigt eftersom den egentligen inte finns.
– Om han inte bodde i Västernorrland kunde ni ha bokat en fikadejt, sa L.
Jag hade inte ens tittat varifrån han kom, ännu en sak jag skulle behöva lära mig. Om vi bor långt från varandra blir det svårt att ta den där viktiga och avgörande första fikadejten och då är det lika bra att lägga ner innan det har börjat.
Jag tackade för hans intresse men förklarade att det var för långt mellan oss geografiskt för att vi skulle kunna träffas och ta en kaffe. På hans svar förstod jag att han inte förstod vad kaffe hade att göra med om vi skulle bli ett par eller inte. Efter lite förklarande lyckades jag reda ut begreppen. Då fick jag som storstadsbo lära mig ännu en sak: när man bor i Västernorrland och vill träffa någon får man finna sig i att nätdejta ett bra tag innan man sätter sig i bilen och kör sextio mil för att ta en kopp kaffe.
Sextiofemåringen och jag kom överens om att fortsätta chatta tills vi var helt säkra på att vi var tillräckligt intresserade av varandra för att sätta oss i bilarna och köra till en fikadejt.
Aningen utmattad av alla lärdomar beställde L och jag in varsitt glas vin och lutade oss tillbaka en stund. I alla fall jag, L fortsatte att snegla på min mobil.
– Men titta här! Ett riktigt praktexemplar! utbrast hon.
Hon pekade på en pensionerad psykolog med yvigt vitt hår. Han hade sett att jag var nyskild, lämnade sitt telefonnummer och erbjöd sina tjänster, givetvis utan arvode. Under rubriken om vad han sökte i en relation stod det ”sex”.
När jag betraktade fotot kom jag fram till att han skulle tjänat på att bära solglasögon.
Jag tittade på L för att utröna om hon drev med mig och insåg att hon gjorde det.
Det plingade till på skärmen av att han med prillan lämnat ett nytt meddelande. Det gick ut på att nu handlade det om fast pucks om jag inte skulle missa chansen att träffa honom. När jag kom till fast pucks fick jag styra om så att inte vinklunken jag just tagit, hamnade på bordet.
Efter en snabb överläggning bestämde jag mig för att jag inte behövde svara.
– Det här är alldeles för lite att välja bland. Du ska vara med på HappyPancake också, sa L.
Och så blev det.

OBS! Bästa läsare! Jag vill klargöra att samtliga namn är uppdiktade, samt att personerna i min blogg är välblandade till oigenkännlighet. Däremot är nästan alla konversationer och replikskiften korrekt återgivna. Mer om saken hittar du här.
Snygga ben och gubbar!
Min väninna L och jag hade träffats på stan för att luncha när jag berättade att jag gått med på en dejtingsajt.
– Får jag se, sa hon och sträckte sig efter min mobil med en ton som talade om att det inte var någon idé att protestera.
Hon godkände min profiltext och foton men tyckte att det fattades en helfigurbild.
– Män tänker med genitalierna och du har snygga ben, sa hon.
– Men det blir ju inte rätt sorts intresse, sa jag och skruvade på mig.
– Du tror väl inte att de först läser din profil och sedan tittar på bilderna?
Något svar ville inte infinna sig så jag höll tyst.
– Statistiskt sett kommer du att få många fler svar med ben än utan, fortsatte L.
– Jag vill inte att de ska tänka på sex när de tittar på mina foton … Jag letar ju efter min själsfrände, kärlek och ljuv passion, sa jag.
L:s ögonbryn åkte upp i pannan som de gjorde ibland när hon inte hängde med.
– Ursäkta, men i vilket skede av dejtandet tror du att de inte tänker på hur det skulle vara att sätt…
En sopbil mullrade förbi och dränkte hennes sista ord. Jag sände en tacksam tanke till sopbilen.
När jag lovat att lägga till en bild där benen syntes, fortsatte vi att titta på förslagen jag fått på matchningar från sajten.
– Vad mycket gubbar, sa L som själv passerat de sjuttio.
Jag förklarade att jag lagt åldersspannet mellan femtiofem och sjuttioett år.
– Är du inte klok? Vad ska du med en sjuttioåring till? sa L.
Lite lamt började jag förklara att det fanns gubbar som var trettiofem och grabbar som var sjuttiofem, men det imponerade inte på L.
– För varje år som går bryr de sig allt mindre om hårkvastarna som sticker ut ur öronen och näsan på dem, sa L.
Jag inventerade bekantskapskretsen och insåg att det låg något i vad hon sa.
– Klicka bort dem du inte vill ha, sa L och ett av hennes fingrar letade sig över skärmen.
– Men jag har bestämt att jag ska svara på alla meddelanden, även om jag inte är intresserad, sa jag och lyckades hindra att L klickade bort en farbror med snälla ögon.
L suckade och drog tillbaka fingret.
– Varför är en del bilder suddade och otydliga? frågade hon.
– Vet inte, men de är kanske kändisar eller bara jättefula, sa jag.
– Har dom ansiktsmask på sig när dom går på krogen och raggar också? undrade L.
Eftersom det rådde Coronatider var det lätt att föreställa sig hur det kunde se ut. Men bilden skavde ändå, det måste vara fasligt besvärligt att dricka och äta, för att inte tala om hur svårt det skulle var att höra vad de sa.
– Man kan be om att de öppnar bilderna, sa jag.
L lutade sig tillbaka på stolen och såg ut att tänka efter.
– Om din Max Svinpäls var med på sajten, skulle det nog vara med suddad bild.
Jag begrundade. Visserligen hade Max snutfagra dagar blivit tuggade i kanten men inte skulle han missa ett tillfälle att visa upp sin lekamen. Han skulle säkert ha med en bild där man kunde se honom halvnaken i helfigur och det var inte helt omöjligt att han skulle krydda med ett par hoprullade sockor i skrevet. I och för sig … han var välutrustad som han var.
Men det var ingen idé att spekulera.
– Men han har ju svinpälsbröder överallt, sa L som om hon kunnat läsa mina tankar.
– Varför tror du att de vill ha suddade bilder? undrade jag
– De har ju inte precis flutit genom tillvaron utan konflikter och kanske vill operera utan att bli igenkända. Dessutom vet vi ju inte hur många offer Max försöker hålla igång samtidigt och med vilka metoder han arbetar numera, sa L.
Jag påminde L om att Max är frukten av min fantasi och att han inte finns på riktigt. Att jag uppfann honom i min första bok Så tuktas en svinpäls.
L viftade bort mina ord.
– Alltså kan de suddade bilderna bero på att dom är fula, otrogna, sol och vårare eller kändisar, sa L som är väldigt analytisk.
– Eller att han har en tokig människa efter sig, sa jag och tänkte på Birgitta från min andra bok, I likets vänkrets.
– Jo, det är klart, höll L med.
Fortsättning nästa fredag