Klipp ur min bok Astrids resa.

Kapitel 4
Stockholm Östermalm, januari 1893.
Astrid
Trots att hon var tio minuter för tidig satt Petrus redan och väntade i salongen. Direkt när hon fick se honom slogs hon av hans nervösa yttre. Han såg ut som om kragen var för trång och skorna satt på fel fot.
‒ Kära Astrid, sa han och gick henne till mötes.
Till och med för att vara Petrus var han ovanligt välputsad. När han kom närmare kände hon en svag doft av tandpasta och talk. I hans blick såg hon att han hade något viktigt att säga till henne.
‒ Bra att du kunde komma, jag behöver prata med dig, sa han.
Han visade henne till en stol vid det dukade bordet i den angränsande matsalen.
‒ Det måste vara väldigt viktigt så uppklädd som du är, sa hon och satte sig.
Han svarade inte, utan nickade istället till hushållerskan som väntade i dörren för att få veta om de ville ha något mer innan hon gick ut. Astrid misstänkte att den egentliga anledningen till att hon dröjde var nyfikenhet.
När hushållerskan äntligen stängt dörren bakom sig vände Petrus sig mot Astrid och log nervöst.
‒ Jag tänker ta ett glas vin till maten, ska jag hälla upp till dig också?
Hon nickade. Klockan var bara halvtolv på förmiddagen och för tidigt för vin men hon tog ändå emot det glas han räckte till henne. Han satte sig och vände sig mot henne med höjt glas.
‒ Skål Astrid, sa han.
Hon drack och kände hur det snurrade till i huvudet.
‒ Vad tycker du om vinet? frågade han.
‒ Det skulle nog smaka bättre om jag hade mat i magen.
Han flög upp från stolen och stegade iväg till serveringsgången. Nästan omedelbart återvände han med en soppterrin. Varför hade han skickat iväg hushållerskan när han så uppenbarligen behövde henne? 
Han ställde terrinen mitt på bordet med en skräll och en svordom. Astrid skakade på huvudet, reste sig och föste undan honom.
 ‒ Sätt dig ner så sköter jag det här, sa hon.
Han gjorde som hon bad honom. När hon slevat upp soppa till dem båda satte hon sig och bredde ut sin linneservett i knäet. Han torkade bort några svettdroppar i pannan och tycktes ha svårt att finna en bekväm sittställning. Inte sa han något heller och tystnaden blev tryckande. Var han sjuk eller hade han ruinerat sig? Om det enbart var pengar som fattades skulle de alltid kunna reda ut det. Var det å andra sidan sjukdom … det högg till i bröstet och skeden som varit på väg mot munnen sjönk. Kanske att det skulle hjälpa honom om hon pratade om någon helt annat.
‒ Har du fått hem den nya telefonapparaten än?
Han sa något som hon tolkade som ett jakande.
 ‒ Fungerar den?
Han tog en rejäl klunk vin och stirrade ner i sopptallriken. Sedan nickade han åt den halvöppna dörren till arbetsrummet.
‒ Den står där inne, på skrivbordet.
‒ Är det en Tax?
‒ Det är en ny bordstelefon från LM Ericsson och den heter Taxen, -92 års modell, svarade han mekaniskt.
Han var barnsligt förtjust i allt som var nytt och tekniskt. Ett annat av hans nyförvärv var en tysk detektivkamera som han förevisat henne med lysande ögon under deras förra möte. Det var en rund mässingsak som såg ut som en överdimensionerad herrklocka. Vad han skulle med den till visste han inte själv. Det tycktes vara viktigare att äga dessa moderna och konstiga manicker än att ha för avsikt att använda dem.
Aldrig tidigare hade det hänt att han talat om sina maskiner utan att falla in ett engagerat förklarande. Hon bestämde sig för att vara tyst.
Enbart pendylens tickande och ljudet av två kultiverade personer som åt soppa ljöd genom rummet.
De som alltid kunnat prata otvunget med varandra hade plötsligt inga ord. Onda aningar gjorde det svårt att svälja och andas. Hon lade ifrån sig skeden och tittade på honom.
‒ Du undrar säkert varför jag bett dig komma hit, sa han med blicken ner i tallriken.
‒ Det kan man lugnt säga.
Äntligen lyfte han på huvudet och gav henne ett blekt leende.
 ‒ Carl-Johan bad mig att jag skulle ta hand om dig, jag vill hoppas att jag gjort det.
Då kunde det mycket väl handla både om att han var sjuk eller att han förlorat sina pengar.
 ‒ Du har varit den bästa vän en kvinna kan ha, svarade hon och ansträngde sig för att hålla rösten stadig.
Han tycktes nöja sig med svaret, öppnade munnen och drog in luft men ångrade sig. Istället tog han en sked soppa som han intresserat betraktade innan han stoppade in den i munnen.
 ‒ Kommer du ihåg att jag ville att du skulle anställa en sällskapsdam? frågade han när han svalt.
Nog mindes hon det alltid. Han hade varit envis och hon hade lovat att hon i alla fall skulle prata med den dam som han fann åt henne.
Men varför var han så uppjagad?
Hon kramade armstöden på stolen.
‒ Med tanke på hur nervös du är måste hon äga egenskaper som vida överstiger de som sällskapsdamer vanligen har, sa hon.
Han tog en klunk av vinet. Handen som höll i glaset darrade.
 ‒ Inte alls men jag skulle vilja förklara mig. Du vet att jag och Carl-Johan hade lite affärer med London?
Inte alls och London?
Beträffande hans och Carl-Johans affärer mindes hon att de hade exporterat virke till England. Affärer som Petrus hade utvecklat och gjort sig en förmögenhet på.
‒ Det känner jag till, sa hon.
‒ Nu har jag planer på att dra mig tillbaka och jag vill att vi flyttar dit, sa han.
Orden krumbuktade sig mellan dem och ville ingalunda passa in i något av hennes scenarier. Alltså inga sjukdomar och förmodligen inte ruin, då återstod älskarinnan. Astrid masserade tinningarna med fingertopparna medan klockan på väggen plingade. Efter tolfte slaget rätade krumbuktandet ut sig. Hon hade fått allt om bakfoten!
‒ Ska du flytta till London?
‒ Jag sa vi.
‒ Du och din … fru?
Det handlade säkert om älskarinnan, men det kunde hon inte säga utan att genera honom.
Först fick han en djup rynka mellan ögonbrynen, sedan lyste han upp som om hon just sagt något genialiskt, kort därefter återkom rynkan.
‒ Oroa dig inte för mig, Petrus. Visserligen kommer jag att sakna dig men vi kan ju skriva till varandra.
I samma stund orden kom ut visste hon att hälften av dem var osanna. Hon ville ingalunda klara sig utan Petrus.
Hon svalde och stirrade på sina händer.
Han harklade sig.
‒ Du har missförstått. Jag tycker att vi ska gifta oss.
Hon tittade upp.
‒ Först vill du att jag skall ha en sällskapsdam, sedan vill du gifta bort mig bara för att du vill gifta dig med din älskarinna och flytta till London. Jag förmodar att du redan sett ut en make till mig, sa hon.
Rösten var precis så irriterad som hon kände sig.
När hon såg vilken effekt orden hade på Petrus ångrade hon sig. Hon ville inte göra honom ledsen.
‒ Jag vill att vi gifter oss, sa han och sträckte ena handen mot henne över bordet.
Blicken hon mötte var en blandning av skräck och förhoppning.
‒ Menar du att vi ska gifta oss med varandra? sa hon.
Han drog till sig handen, reste på sig och började vandra fram och tillbaka över golvet.
För var vändning han gjorde kom hon till djupare insikt om vilka förväntningar han med största sannolikhet hade på ett äktenskap dem emellan.
‒ Jag har tänkt igenom allting och tycker att det skulle vara en god idé. Ingen av oss har något som håller oss kvar här, vi kan starta ett nytt liv i London.
Han stannade framför henne, gick med viss möda ner på knä och fattade hennes händer mellan sina.
Han förde hennes händer till sina läppar och kysste dem. Hon upptäckte att det kändes behagligare än hon föreställt sig. Tryggt, men ingalunda pirrigt.
‒ Varför har du inte sagt något? Jag trodde att vi var goda vänner.
‒ Just därför, svarade han.
Han gjorde en grimas.
‒ Ursäkta mig, jag är för gammal för det här, sa han och krånglade sig upp från golvet. Sedan placerade han en stol mitt emot hennes och satte sig.
‒ Tänk, det är ju idealiskt, fortsatte han.
Deras knän stötte ihop och hon drog sig tillbaka mot stolsryggen.
‒ Ursäkta, sa han. Jag har alltid tyckt mycket om dig Astrid. Varför skulle inte vi kunna leva samman som man och hustru? Vänner är vi redan och ... Vad jag menar är att vi passar så bra ihop.
Hon sträckte ut ena armen och fattade tag i vinglaset.
‒ Jag vill att du ska vänta med att svara. Låt oss bena upp allting. Först och främst, vad tycker du om att flytta till London?
‒ Det kommer lite plötsligt.
Han ställde tillbaka glaset och samlade hennes händer mellan sina.
 ‒ Språket kan du.
‒ Ingen engelska som duger.
‒ Det kan du visst, du tog ju lektioner.
‒ Enbart några stycken för att förhindra att jag gör bort mig fullständigt. Det mesta har morfar lärt mig och hans kunskap kommer från sjön. Jag kan tänka mig att jag inte skulle göra någon större succé i de fina salongerna.
Han viftade bort hennes invändningar och log.
‒ Jag har tagit mig friheten att anställa en sällskapsdam som talar franska och engelska. Hon heter mademoiselle Bernadette Dupont och har på grund av en samling omständigheter hamnat i Sverige. Om ni kommer överens kan ni resa till London till våren. Hur som helst har jag beställt två biljetter.
‒ Jag märker att du har planerat allting, sa hon.
Både Petrus och Carl-Johan hade haft den fula ovanan att organisera saker innan de talat med henne. När hon bråkat på Carl-Johan om hans ovana hade han sett sårad ut. Med tiden hade han i alla fall bättrat sig. Petrus hade mer ohämmat fått vänja sig vid att bestämma över henne då hon hittills varit alltför tyngd av sorg för att vara annat än tacksam för hans initiativ och hjälp.
Hon frigjorde en hand och sträckte fram sitt glas för att få det påfyllt.
‒ Jag vill inte att du svarar förrän du varit där och sett vad som väntar om vi skulle gifta oss, sa han och fyllde på hennes glas.
‒ Du vill att jag ska resa till London för att kunna svara på ditt frieri?
‒ Jag vill bara att du ska vara helt säker på ditt svar. Visserligen är det enbart dryga året sedan du blev änka, men i vår har det ju gått två år.
Hon svepte halva glaset och kände hur värmen och lugnet spred sig i kroppen. Ett frieri, en resa och en sällskapsdam. Petrus hade gott omdöme och om han tyckte att den där sällskapsdamen var bra så var hon troligen det. Men varför skulle de gifta sig? Och vad var det för fel på Båstad?
‒ Beträffande mademoiselle Dupont och London, är jag beredd att prova, men Petrus, ska vi verkligen förstöra vår fina vänskap med ett äktenskap?
‒ Eftersom vi respekterar och tycker om varandra, är den risken minimal.
‒ Och det där andra då?
Petrus tittade ner på sina knotiga händer. Sedan reste han sig och ställde sig vid fönstret med ryggen åt henne.
‒ Du är vacker och full av liv. Det har fått mig att känna mig ung och vital. Jag uppfattar mig som yngre nu än när min hustru levde. Du är också en respektabel kvinna från en samhällsklass där en gentleman friar innan han ber om mer än vänskap.
Herregud så karlar kunde uttrycka sig!
‒ Tycker du att jag är mer respektabel nu än när jag arbetade i charkuteributiken?
Han såg besvärad ut.
‒ Du vet vad jag menar.
‒ Så om jag fortfarande vore bodbiträde, skulle du kunnat tänka dig att be om ...
‒ Astrid! Du får inte prata på det där sättet.
Hans ord kom snabbt och bestämt men ändå bedjande.
‒ I sådana fall skulle du inte bjudit på vin så här tidigt på dagen, sa hon.
Han lade händerna bakom ryggen som en patrullerande poliskonstapel och harklade sig.
‒ Du och mademoiselle Dupont, är välkomna att bo hos earl Deputerie tills vi hittat ett lämpligt hus att hyra. Det är honom som jag gör affärer med i London. Han har också lovat att introducera dig i sällskapslivet. Om det blir som jag planerat besöker jag dig i juli. Då kan vi göra upp planer eller resa hem tillsammans.
Hon funderade en stund innan hon fann orden hon sökte.
‒ Vet du var jag tror? Jag tror att det inte är jag som behöver komma bort för att veta om jag vill gifta mig med dig, jag tror att det är du som behöver vara i fred från mig för att veta om du vill gifta dig med mig.
Golvet knarrade, en granne smällde igen en dörr i trapphuset och en fågel skrek utanför.
‒ Säger du det, svarade han efter en lång stund.
‒ Vad säger du om lite kaffe? frågade hon.
‒ Ett utmärkt förslag, svarade han.