Klippt ur min bok Konsten att bli lycklig med arbetsnamn Att beställa en karl.

Kapitel 2
Det är viktigt som skådespelare att kunna skratta och gråta på scen. Om jag vill gråta tänker jag på mitt sexliv. Om jag vill skratta tänker jag på mitt sexliv.
Lauren Bacall

– Skärp dig Ursula, du är inte död än!
Berits ord ekade över nejden. Och att hon använde mitt riktiga namn tydde på stort allvar. – Du är bara femtioåtta och behöver en karl! Den andra meningen skallade aningen lägre men båda var fortfarande för ljudliga för min smak. Vi satt på balkongen till min nyinflyttade lägenhet och drack vin ur tekoppar. Inte för att vi ville dölja vindrickandet utan för att jag inte orkat plocka upp alla flyttlådor än och därför inte hittat vinglasen. Jag såg mig omkring för att undersöka om någon granne hört Berits ord men det verkade lugnt. Mitt privatliv var något jag ville behålla för mig själv. Upprinnelsen till diskussionen var att jag tidigare under dagen hade postat mina underskrivna skilsmässopapper. Och att det, när kuvertet dunsade mot brevlådans botten, gått upp för mig att jag var singel. I och för sig hade vi redan levt separerade ett par månader, men det var först nu som jag till fullo förstod att jag aldrig kommer att åka till stormarknaden och veckohandla med min äkta man. Eller promenera hand i hand med honom på ålderns höst. Just den stillsamma bilden av ålderdomen hade gjort mig sällskap i många år. Nu var det dags att begrava den och inse att livets nedförsbacke skulle bli en ensam vandring. Jag skulle bli en gammal dam som pysslade med sina pelargoner och drack te med väninnorna Visserligen brukade det bli mer vin än te när vi träffades, men bilden av mig i en gungstol, med grått hår och en katt i knät ville inte lämna mig. Och nu hade jag berättat om min framtidsplan för Berit.
– Katt och gungstol! fnös hon.
I tystnaden efter fnyset passade jag på att fylla på tekopparna.
– När hade du sex senast? frågade hon.
Jag lyckades undvika att spilla och såg mig om ännu en gång. En hundrastande granne vände bort blicken.
– Måste vi prata om det nu? väste jag.
– Du kan inte mena allvar med det där näradödenlivet. Släpp det där tänket och sätt igång med ditt nya liv, sa hon.
– Du tittar på det, sa jag.
– Sitta på balkongen och dricka vin ur tekoppar?
– Nästa gång blir det vinglas, sa jag.
– Försök inte slingra dig, när hade du sex senast? framhärdade hon.
Jag skruvade på mig. Karlar och sex var ett avslutat kapitel i mitt liv, min kropp hade stängt av för sådana övningar. När jag kom i övergångsåldern tappade jag lusten och min exman hade problem med potensen. Sex hade i och för sig aldrig varit hans starka sida. Av hänsyn till honom hade jag inte vädrat den sanningen för väninnorna. Det var hans intellekt jag en gång blivit förälskad i och den kärleken hade fått mig att stanna alldeles för länge. Men under några goda år i början hade vi det bra tillsammans. Nej, sex verkade besvärligt och inte minst, i dessa tider, farligt. Man kunde ju få alla möjliga sjukdomar. Och jag dög inte för att visas upp naken. Snygg och prydlig fick räcka. I övrigt skulle jag njuta av mitt vackra hem – mitt enkvinnsparadis med egen fjärrkontroll till teven och egen säng. Samt av mitt stimulerande arbete och mina vänner. Huvudsaken var att jag fick ett lugnt liv utan upprörande känslor. Dessutom var jag överviktig och hade utvecklat diverse åkommor, som till exempel migrän, ont i lederna, håravfall och vallningar. Men trots att håret var på väg tillbaka, kände jag mig definitivt inte i skick att bjuda ut mig på marknaden. Speciellt inte som jag slutat med sex. Det var befriande att inte behöva imponera på någon med kroppen.
– Du behöver lite storku…, sa Berit.
Den senare delen av ordet dränktes av en lågt flygande helikopter. Min förhoppning att mitt rykte fortfarande var intakt bland mina nya grannar, grusades när en balkongdörr smällde igen alldeles intill.
– Bestäm dig, ska det vara lite av varan eller stort, sa jag. Hon gav mig ett fränt leende och gned sig på näsan med vänster långfinger.
– Sådana där gester gör vi inte här i Danderyd, sa jag.
– Men det gör vi i Sollentuna, sa Berit.
Sedan bad hon mig att ställa mig intill henne för en selfie. Jag flyttade ner vinflaskan till golvet innan poserandet och log mitt officiella leende. Vi hade fått kritik i sociala medier för att vi verkade dricka vin så snart vi träffades. Visserligen en korrekt iakttagelse men det var onödigt att alltid leva upp till förväntningarna. Plötsligt blev jag torr i munnen. När det händer har jag ungefär fem sekunder på mig innan en kraftig vallning kommer på besök. Eftersom Berit är författare hade hon tagit med sig en manusbunt som jag lovat att testläsa. Jag rev åt mig bunten och fläktade mig. Ett urval av runda ord svischade förbi från sidorna.
– Ingen liten eller stor, du vet vad, och inget raggande, sa jag och lade tillbaka pappren på bordet.
– Hur länge sedan var det som du hade …
Vad hon tjatade! Jag avbröt henne genom att drämma till med ett tal.
– Åtta, sa jag.
Hon stirrade på mig. Blickarna var en blandning av klentroget och sensationslystet. Samtidigt kom jag fram till att jag farit med osanning.
– Nä, du ljuger, sa Berit.
Det gick tydligen inte att ha några hemligheter. Hon lutade sig närmare som för att inte missa någon oanständig detalj.
– Okej då, tio, sa jag.
– Vadå tio? Har du knullat tio gånger sedan när då?
– Tio år, sa jag.
Hon stirrade fortfarande på mig och jag insåg att jag måste vara tydligare. Och prata på ett språk som hon begrep.
– Inget knulla på tio år, sa jag.
Stirrandet tog nya höjder men jag låtsades som om jag inte märkte det.
– Det var det jag visste! Hade han andra?
Jag öppnade munnen men drog igen den igen. Sanningen var inte alltid att föredra, ens för mig själv. Berits genomträngande blick fick mig att vända bort ansiktet. Det hjälpte inte eftersom hon sträckte sig efter min hand och kramade den.
– Berätta, sa hon.
Och hela historien med svarta spetstrosor i hans tvättpåse efter en resa, halvätna kartor med Viagra lite varstans och ständiga sms på udda tider åkte ur mig tillsammans med tårarna.

Här kommer du till Bokus och mer information om mina publicerade böcker.

Klippt ur mitt pågågende och oredigerade manus med arbetsnamnet Med is i magen genom helvetet.
Manuset är en självbiografi med fakta och handlar om hur det är att leva med någon som drabbats av Frontallobsdemens.

Mitt i sjukdomsförloppet, slutet av 2017 – november-2019
Hur mitt liv påverkades under den här tiden.
Jag levde i ett kaos bestående av sorg över att Max höll på att försvinna och ledsenhet över hans aggressivitet, märkliga uppförande och vansinne.
Och allt eftersom tiden gick blev det tydligt att han hade två olika personligheter. En som var briljant med siffror och kunde föra intelligenta samtal om börsen, affärer, politik och inte hade något problem med minnet. Den andra personen tappade bort saker, hade samlarmani, problem med datorer, mobiler, att köra bil och var elak och arrogant.
Jag hade redan förlorat min man och bäste vän och förberedde mig för att jag förmodligen också skulle förlora en trygg ekonomi och mitt hem.
Fortfarande hade han dagar och stunder när han var sitt gamla jag. Men balansen mellan vansinnet och hans gamla jag höll på att skifta mot att bli mer vansinne.
 
Jag kunde fortfarande åka bort några dagar. Visserligen visste jag att det skulle bli flera timmars städande när jag kom hem igen men det var hanterbart. Kärleken fanns också kvar och när jag var borta saknade jag honom och jag tror att han saknade mig. Kanske också att det var lättare att älska honom när det fanns ett avstånd mellan oss.
 
Att berätta för andra vad jag gick igenom gick ju inte utan att avslöja hur illa ställt det var med Max. Till en början förde jag långa samtal med mig själv i dagboken, men med tiden även med några väninnor som inte kände Max. Det var av hänsyn till Max och sprunget ur min vilja att han skulle bli bemött av våra vänner som vanligt. Jag berättade inte heller allt eftersom jag tyckte att det kändes som att jag utlämnade honom. Inte förrän i slutet av den här perioden och hans tillstånd blivit tydligt för andra, berättade jag – eller mer att jag tog på mig uppgiften att förklara varför han var som han var. En av svårigheterna var att de som umgicks med honom inte förstod hur hans demens fungerade och jag fick ofta höra att han inte kunde ha demens för han hade ju minnet kvar. Och det trots att jag förklarat hur just hans demens yttrade sig.
Det här ledde till att jag tystnade allt mer. Och ibland fick jag också känslan av att det uppfattades som att jag hittade på.
En och annan frågade också ”men hur står du ut?”. Då kände jag mig elak och önskade att jag inget sagt, trots att jag bara berättat en bråkdel av hans egenheter och inte alls hur mycket hans tillstånd påverkade mitt liv. Det värmde i hjärtat när någon ändå förstod – de gångerna var jag tvungen att byta samtalsämne eftersom jag var rädd att jag skulle bryta ihop och börja gråta.

Här kommer du till Bokus och mer information om mina publicerade böcker!