Nedan recensioner för Min man försvann, med is i magen genom helvetet.
Recension av Anki
Nu har jag läst ut boken. Så bra skildrat, men ändå så svårt att ta in hur man gradvis kan anpassa och forma sitt eget liv efter anhörigas sjukdom och egenheter. Kärleken och hoppet gör inte alltid gott. Så fint skildrat hur du till slut lyckades ta dig ur relationen med hälsan någorlunda i behåll. Pratade med min syster om boken, hon har stor erfarenhet via jobbet inom olika demenssjukdomar. Just frontallobsdemens är oerhört knepigt att hantera, särskilt för anhöriga, men även på demensboenden. Hon är nu enhetschef på ett boende och vill gärna låna boken.

Recension av Helena Josephson, författare och familjebehandlare
När jag kommer halvvägs in i den här boken känns det nästan som att jag inte orkar fortsätta. Men jag varken kan eller vill sluta läsa. Och det är jag tacksam för. Belöningen kommer. Det är en berättelse om en kärleksrelation som brutalt svärtas ned av grym, grym demenssjukdom; frontallobsdemens. En sjukdom som förändrar personligheten och som förstör relationer.
Läsningen är smärtsam och samtidigt är det här en bok som ger mig hopp. Det blir en av de böcker som jag tar till mig med ett viktigt budskap. Boken inleds med förord som gör mig både gråtfärdig och arg. Ett förord som vittnar om en stark kärleksrelation under många år – och samtidigt om oförståelse från de som av begravningsbyrån kallas ”de närmaste”. Jag hoppas de läser den här boken.
När jag efter att tagit del av bokens mardrömslika scenarier som spelas upp, inte bara i relation till mannen som är drabbad av sjukdom, utan även hur en del anhörigas oförståelse, lägger sten på redan tung börda, slutar boken i glädjefyllt budskap.
Det finns medmänniskor som ser och som bryr sig om. Pia får tag i sitt kloka jag och hennes kunskap, om hur man kan läka sig själv, delar hon med sig av i slutet av boken. Tack Pia!
Så – till slut är även detta en feel-good bok som alla bör läsa!
(Pia har skrivit flera underbara feel good-böcker.)

Delar av en recension från Connie (som kände min man).
"God Natt Pia! Jag har just läst din bok Min Man Försvann och kunde inte lägga ifrån mig den, därav min sena betraktelse. Jag blev mycket berörd och har svårt att ta in vad du varit med om. Jag förstår att du kommit stärkt ur de svåra åren och att du nu gått vidare i livet och kan se positivt på framtiden."
"Max, hade ett stort hjärta, som kom fram när man skrapade lite på den ibland hårda ytan. Du beskriver de svåra åren på ett, trots allt, kärleksfullt sätt och det framgår tydligt att ni hade många lyckliga år tillsammans, men den sjukdomsbild du beskriver är brutal och mycket svår för dig att handskas med. Jag är full av beundran för din styrka. Nu är det sen kväll här i Båstad, men jag kände att jag var tvungen att skriva ned några tankar."

Recension från Lars
"Min man Försvann, en bok jag inte kunde sluta läsa, man tror att livet ska vara lätt att leva men i boken beskrivs hur tufft livet kan utveckla sig från nästan en dag till en annan, samtidigt hur stark en person kan vara trots den smärta, frustration, ensamhet och både fysisk och psykisk utbrändhet, det krävs en extraordinär människa att klara av detta och som ändå orkar gå vidare med ett leende på sina läppar!"

Recension från Elisabeth
"Berörande men också en historia om styrka och vänskapens kraft. Och om hur svårt det kan vara att dra en gräns mellan sig själv och sin anhöriga."

Recension från Birgitta Backlund
"Jag har nu ännu en gång läst boken "Min man försvann" som min väninna Pia Davidson har skrivit. Och mina tårar blandades med insikten om hur lite man egentligen vet om sina närmaste vänner.
Jag har känt Pia i många år och hon har varit lite av en förebild för mig, intelligent, framgångsrik och strålande vacker. Jag upptäckte aldrig smärtan bakom den fina fasaden, förstod aldrig det helvete hon hade i sitt äktenskap. Men sakta såg jag hur glansen i hennes ögon fördunklades och jag insåg att hon dolde något för mig. Och gradvis fick jag reda på vad hon genomled.
Men det var först när jag läst boken som jag förstod vidden av hennes sorg - och jag förbannade min egen maktlöshet och oförmåga över att inte ha kunnat göra något för henne. 
Hennes man drabbades av frontallobsdemens och försvann sakta in i ett mörker. Och Pias liv förändrades i samma takt. 
Jag förstår hur svårt det varit för henne att skriva ner den djävulska processen om sin makes mänskliga förfall. Och det är lika svårt att läsa om den.
Men samtidigt förundras jag över Pias ofantliga styrka och modet att berätta om det mest smärtsamma en människa kan genomlida.
Läs hennes bok och bli berörd!"

Om min bok Min man försvann - Med is i magen genom helvetet.

(Text ur boken samt länk till näthandeln längre ner på sidan)

Steg för steg förvandlades min stora kärlek till en främling. Små tecken jag tidigare bara noterat blev gradvis omöjliga att ignorera, som självförhärligandet, narcissismen, bristen på empati och ett tilltagande kroppsligt förfall. Vanföreställningar och aggressivitet kom senare.
Jag fick själv finna förklaringen i en ovanlig och svårdiagnosticerad demenssjukdom, som bit för bit tog min tidigare levnadsglade och kraftfulle man ifrån mig.
I dagboksanteckningar skildras den tunga perioden från sorg och insikt till hur rollen som maka blev till hushållerska, städerska och vårdare. Roller jag blir alltmer ensam i, då andra närstående varken kan acceptera min insikt eller sjukdomsförloppet.
Boken skildrar hur jag finner styrkan att vara ett stöd och en hjälp för min make så länge det går. Men också hur jag till slut inser att det är dags att ta ett steg tillbaka, rädda mig ur en tillvaro med psykisk och ekonomisk misshandel, nedslitning och ständig oro. En plågsam process, där tidigare vänner och familjemedlemmar väljer att stiga tillbaka, medan nya vänner stiger fram.
Min man försvann är en unik berättelse om ett obarmhärtigt sjukdomsförlopp, men även om hur kärlek kan få dig att sträcka dig så långt att du riskerar att förlora dig själv.
Boken skildrar även hur jag gick styrkt ur ett flerårigt inferno, hur jag fann styrka i min andlighet, genom vänner och i meditation och affirmationer.
Berättelsen är en vägledning, tröst och inspiration för den som befinner sig i liknande situation och för den som vill förstå hur en demenssjukdom kan påverka den drabbade och omgivningen.

Text ur boken längre ner på sidan.
Här kommer du till Bokus.
Här kommer du till Adlibris.

Klippt ur min bok Min man försvann, med is i magen genom helvetet.

Köp boken på Bokus här eller på Adlibris här.

Förord
 
Till min man Max.
I dag den 13 mars 2024 fick jag veta att du gick bort i går. Det drabbar mig hårdare än jag trodde, sorgen väller över mig, och det trots att jag redan sörjt klart dig. Sorg över tiden vi inte fick tillsammans och sorg över att vi aldrig mer kommer att ses. En del av känslorna kommer sig också av att jag fick veta det av en granne som jag träffade av en slump. Efteråt åkte jag till kyrkan och tände ett ljus för din själ, tror att du behöver det. Och trots all smärta du i din sjukdom gav mig, så klarar jag att bortse från den och tänka på dig som den fina man du en gång var.
Vår kärlek var stark.
 
Sista gången vi sågs, kom du på oväntat besök. Du fick en öl och karameller, vi kramades och grät. Den stunden är jag tacksam för.
Efteråt fick jag en känsla av att du kommit olovandes.
 
Min man Max och mitt tidigare liv, som innefattat kärlek, gemenskap, resor och vänner, förvandlades alltmer till en mardröm på grund av det smygande sjukdomsförloppet som påverkade hans personlighet och förändrade vårt liv.
 
Under flera år levde jag i något som kan beskrivas som en malström av ångest, sorg och ilska. Max bjöd med tiden på allt fler utmaningar, han skiftade fokus och humör och blev utan förvarning aggressiv och elak, hade förföljelsemani, hallucinerade och handlade irrationellt. Men han kunde också vara gråtmild, givmild och snäll.
När jag letade efter information för att få veta vad nästa steg i sjukdomen kunde innebära och hur det förmodligen skulle påverka våra liv, fann jag nästan ingenting. Jag blev erbjuden samtal med en anhörigkonsulent, som till en början var mycket givande eftersom jag tidigare känt mig helt ensam om att se och förstå att något var fel med min man. Tyvärr satte covid hinder i vägen, och samtalen upphörde. Det största stödet fick jag genom att samtala med några nära väninnor, min syster och dagboken.
Själv ansåg Max inte att han var drabbad och vägrade gå på utredning, det var inte ens uppe till diskussion förrän hans personlighetsförändring var långt framskriden och då enbart för att han ville ha tillbaka sitt körkort.
Faktum kvarstod – framför mig bredde okänd terräng ut sig.
Jag vacklade och fick svindel.
När jag återfick balansen fattade jag beslutet att skriva ner min historia så att ingen annan skulle behöva gå igenom det jag varit tvungen att göra, utan att ha något att jämföra med eller hämta erfarenheter från.
Jag hoppas innerligt att mina tankar kan vara till hjälp för den som befinner sig i en liknande situation.
Man behöver påminna sig själv om att man inte är galen.
 
Innan jag förde över mina dagboksanteckningar i manuset, tvekade jag, men jag insåg att skrivandet fungerade som terapi för mig. Det gjorde att min läkning underlättades. Och nu, när Max gått bort har jag tagit fram manuset och känner att jag kan dela med mig av mina erfarenheter utan att skada honom. Att de kan komma andra till nytta och hjälp.
Så här i efterhand förstår jag varför det knappt finns någon information på nätet om att leva med någon som drabbats av frontallobsdemens. Till en början vill man inte prata om det för att inte skada den drabbade, man vill att vederbörande ska bli bemött som vanligt så länge det går. När man sedan som närstående kommer ut på andra sidan, vill man bara pusta ut, hämta sig och läka.

Klippt ur min bok Konsten att bli lycklig med arbetsnamn Att beställa en karl.

Kapitel 2
Det är viktigt som skådespelare att kunna skratta och gråta på scen. Om jag vill gråta tänker jag på mitt sexliv. Om jag vill skratta tänker jag på mitt sexliv.
Lauren Bacall

– Skärp dig Ursula, du är inte död än!
Berits ord ekade över nejden. Och att hon använde mitt riktiga namn tydde på stort allvar. – Du är bara femtioåtta och behöver en karl! Den andra meningen skallade aningen lägre men båda var fortfarande för ljudliga för min smak. Vi satt på balkongen till min nyinflyttade lägenhet och drack vin ur tekoppar. Inte för att vi ville dölja vindrickandet utan för att jag inte orkat plocka upp alla flyttlådor än och därför inte hittat vinglasen. Jag såg mig omkring för att undersöka om någon granne hört Berits ord men det verkade lugnt. Mitt privatliv var något jag ville behålla för mig själv. Upprinnelsen till diskussionen var att jag tidigare under dagen hade postat mina underskrivna skilsmässopapper. Och att det, när kuvertet dunsade mot brevlådans botten, gått upp för mig att jag var singel. I och för sig hade vi redan levt separerade ett par månader, men det var först nu som jag till fullo förstod att jag aldrig kommer att åka till stormarknaden och veckohandla med min äkta man. Eller promenera hand i hand med honom på ålderns höst. Just den stillsamma bilden av ålderdomen hade gjort mig sällskap i många år. Nu var det dags att begrava den och inse att livets nedförsbacke skulle bli en ensam vandring. Jag skulle bli en gammal dam som pysslade med sina pelargoner och drack te med väninnorna Visserligen brukade det bli mer vin än te när vi träffades, men bilden av mig i en gungstol, med grått hår och en katt i knät ville inte lämna mig. Och nu hade jag berättat om min framtidsplan för Berit.
– Katt och gungstol! fnös hon.
I tystnaden efter fnyset passade jag på att fylla på tekopparna.
– När hade du sex senast? frågade hon.
Jag lyckades undvika att spilla och såg mig om ännu en gång. En hundrastande granne vände bort blicken.
– Måste vi prata om det nu? väste jag.
– Du kan inte mena allvar med det där näradödenlivet. Släpp det där tänket och sätt igång med ditt nya liv, sa hon.
– Du tittar på det, sa jag.
– Sitta på balkongen och dricka vin ur tekoppar?
– Nästa gång blir det vinglas, sa jag.
– Försök inte slingra dig, när hade du sex senast? framhärdade hon.
Jag skruvade på mig. Karlar och sex var ett avslutat kapitel i mitt liv, min kropp hade stängt av för sådana övningar. När jag kom i övergångsåldern tappade jag lusten och min exman hade problem med potensen. Sex hade i och för sig aldrig varit hans starka sida. Av hänsyn till honom hade jag inte vädrat den sanningen för väninnorna. Det var hans intellekt jag en gång blivit förälskad i och den kärleken hade fått mig att stanna alldeles för länge. Men under några goda år i början hade vi det bra tillsammans. Nej, sex verkade besvärligt och inte minst, i dessa tider, farligt. Man kunde ju få alla möjliga sjukdomar. Och jag dög inte för att visas upp naken. Snygg och prydlig fick räcka. I övrigt skulle jag njuta av mitt vackra hem – mitt enkvinnsparadis med egen fjärrkontroll till teven och egen säng. Samt av mitt stimulerande arbete och mina vänner. Huvudsaken var att jag fick ett lugnt liv utan upprörande känslor. Dessutom var jag överviktig och hade utvecklat diverse åkommor, som till exempel migrän, ont i lederna, håravfall och vallningar. Men trots att håret var på väg tillbaka, kände jag mig definitivt inte i skick att bjuda ut mig på marknaden. Speciellt inte som jag slutat med sex. Det var befriande att inte behöva imponera på någon med kroppen.
– Du behöver lite storku…, sa Berit.
Den senare delen av ordet dränktes av en lågt flygande helikopter. Min förhoppning att mitt rykte fortfarande var intakt bland mina nya grannar, grusades när en balkongdörr smällde igen alldeles intill.
– Bestäm dig, ska det vara lite av varan eller stort, sa jag. Hon gav mig ett fränt leende och gned sig på näsan med vänster långfinger.
– Sådana där gester gör vi inte här i Danderyd, sa jag.
– Men det gör vi i Sollentuna, sa Berit.
Sedan bad hon mig att ställa mig intill henne för en selfie. Jag flyttade ner vinflaskan till golvet innan poserandet och log mitt officiella leende. Vi hade fått kritik i sociala medier för att vi verkade dricka vin så snart vi träffades. Visserligen en korrekt iakttagelse men det var onödigt att alltid leva upp till förväntningarna. Plötsligt blev jag torr i munnen. När det händer har jag ungefär fem sekunder på mig innan en kraftig vallning kommer på besök. Eftersom Berit är författare hade hon tagit med sig en manusbunt som jag lovat att testläsa. Jag rev åt mig bunten och fläktade mig. Ett urval av runda ord svischade förbi från sidorna.
– Ingen liten eller stor, du vet vad, och inget raggande, sa jag och lade tillbaka pappren på bordet.
– Hur länge sedan var det som du hade …
Vad hon tjatade! Jag avbröt henne genom att drämma till med ett tal.
– Åtta, sa jag.
Hon stirrade på mig. Blickarna var en blandning av klentroget och sensationslystet. Samtidigt kom jag fram till att jag farit med osanning.
– Nä, du ljuger, sa Berit.
Det gick tydligen inte att ha några hemligheter. Hon lutade sig närmare som för att inte missa någon oanständig detalj.
– Okej då, tio, sa jag.
– Vadå tio? Har du knullat tio gånger sedan när då?
– Tio år, sa jag.
Hon stirrade fortfarande på mig och jag insåg att jag måste vara tydligare. Och prata på ett språk som hon begrep.
– Inget knulla på tio år, sa jag.
Stirrandet tog nya höjder men jag låtsades som om jag inte märkte det.
– Det var det jag visste! Hade han andra?
Jag öppnade munnen men drog igen den igen. Sanningen var inte alltid att föredra, ens för mig själv. Berits genomträngande blick fick mig att vända bort ansiktet. Det hjälpte inte eftersom hon sträckte sig efter min hand och kramade den.
– Berätta, sa hon.
Och hela historien med svarta spetstrosor i hans tvättpåse efter en resa, halvätna kartor med Viagra lite varstans och ständiga sms på udda tider åkte ur mig tillsammans med tårarna.

Här kommer du till Bokus och mer information om mina publicerade böcker.