Text från manuset Thoras arv

Nutid, Charlottenberg, söndagen den 27 maj, mors dag.
Thora hade lämnat ytterdörren olåst så att hemtjänsten skulle komma in utan nycklar. Ibland var hon yr om morgnarna och hade svårt att gå tillräckligt snabbt för att hinna öppna innan de gett upp.
Thora log när hon såg att det var Marika.
‒ Vad ligger du och funderar på? frågade Marika och kom fram till sängen.
‒ Mina ungdomssynder, svarade Thora.
När Thora satte ner fötterna på golvet smög kall luft in under nattlinnet.
‒ Fryser du?
‒ Inte så värst, sa Thora.
‒ Nu ljuger du. Vi får se till att du kommer i morgonrocken innan vi tittar på såren.
Marika hjälpte Thora på med morgonrocken och höll henne under armen medan de gick till köket. Där slog Thora sig ner på sin vanliga stol. Marika undersökte såret på benet med varma och mjuka händer. När hon var färdig satte hon på ett plåster. Bulan i pannan hade slutat blöda för ett par dagar sedan och behövde inte mer omvårdnad.
‒ Vad säger du, är jag tillräckligt hoplappad nu? frågade Thora.
‒ Jag tror det. Klarar du dig utan mig nu?
‒ Det kan du ge dig på, sa Thora och reste på sig med stöd av bordet.
Hon famlade efter käppen som stod lutad mot diskbänken.
‒ Glöm käppen, ta rullatorn, sa Marika och backade fram den mot henne. Du vill väl inte ramla igen?
‒ Att du ska vara så infernaliskt envis, sa Thora.
‒ Den som sa’t han va’t, sa Marika. Då lämnar jag dig nu.
Thora rullade efter Marika ut till hallen. När dörren gått igen efter henne blev det tomt. Mot sitt bättre vetande fortsatte hon till badrummet, tände taklampan och tog sig en ordentlig titt i spegeln med glasögonen på. Bulan hade gått över i lila med gula inslag.
Tur att man inte ska ut och fria, tänkte hon.
Dags för kaffe och frukost. Limpa med rikligt med smör att doppa i kaffet.
Innan hon dukade tände hon ljuset hon förberett till minne av de döda kvällen före. Sedan satt hon med blicken i lågan och tänkte på vad som hände den där natten 1944. Det bullrade, bråkade och skrek där inne. Vissa episoder stod så tydliga framför henne att det var som om de inträffat i går.
Hon knep ihop ögonen.
Som om det skulle hjälpa.
Hennes brors blick som glimmade i natten, hans kalla hand som sökte hennes.
Ett högt jämmer letade sig ut och hon slog händerna för ansiktet.
Hon sträckte ut armen och drog av en bit hushållspapper att snyta sig i. Att sitta här och gråta över något som hände för så länge sedan var fruktlöst. Hur kunde det då göra så ont?
I och med Thors död hade allt förändrats. Alla lögner hon burit genom livet, som en stödjande och skyddande korsett mot omvärlden, hade blivit överflödiga. Men osanningarnas vara eller inte spelade fortfarande stor roll för Ethel och sonen Torsten.
Och det gick ingalunda att avslöja bara en lögn. Allt eller inget.
Ethel kanske skulle rycka på axlarna. Torsten skulle köra klackarna i backen och hellre fortsätta ljuga än att acceptera sanningen. Allt för att undvika en skandal. Naturligtvis skulle det bli annat ljud i skällan när han förstått fördelarna.
Hon, som alltid vetat vad hon skulle göra och sedan gjort det utan att tveka eller se sig om, satt här och velade.
Hon reste på sig, fyllde kaffekannan med vatten och kaffe och vaktade medan det kokade upp.
Om hon ändå haft någon att fråga om råd. Av alla väninnor fanns bara Signe och Vanja kvar i livet och Vanja bodde i Vittangi. I sjuttio år hade de varit goda vänner, trots det hade Thora inte berättat sanningen för henne. Hur förklarar man det för en gammal vän? Visserligen behövde hon bara fråga Vanja vad hon tyckte om att dra upp gammalt elände, men det skulle få Vanja att undra varför Thora inte kunde avslöja vad det handlade om. Hon skulle kanske till och med bli orolig för att det hade att göra med Vanja själv.
Thora distraherade sig med att passa kaffekannan. När skummet kokat in hällde hon av sista skumslatten i slasken och fyllde på med en skvätt kallt vatten. Sedan plockade hon ner sin favoritkopp ur skåpet och hällde upp. Det var hett och starkt – precis som hon ville ha det. När hon dukat slog hon sig åter ner framför ljuset och bredde en smörgås.
Självklart skulle Vanja uppfatta hemlighetsmakeriet som ett svek. Så mycket som de hade berättat för varandra genom åren – saker som ingen annan visste. Men de här, de största hemligheterna av dem alla, hade hon varit tvungen att behålla för sig själv.
Hon kunde ju prata med Signe om saken. Fast de hade kommit överens om att inte ha kontakt.
Thora fnös åt sig själv.
Vid det här laget var allt de hade haft för sig preskriberat. Men Signe var också gammal och hade rätt att få vara i fred.
Lika bra att strunta i allting! Hade det gått bra att leva på en lögn i alla dessa år, gick det bra ett tag till. Och mer humant för alla inblandade var det också.
För att befästa sitt beslut slog hon båda handflatorna i bordet. Brödpåsen från Källmans konditori flyttade sig en bit av luftdraget.
Hon lyfte blicken ut genom fönstret.
En andmamma med tre ungar vankade åt älven till. När Thora slöt ögonen kunde hon se hur Byxfickstorget sett ut då. Fullt av liv och rörelse. Öknamnet var en rest från depressionen, och kom sig av alla karlar som gick omkring med händerna i byxfickorna och väntade på påhugg. Det överdimensionerade stationshuset, som egentligen skulle stått i Arvika, fanns i alla fall kvar. Men kiosken, där hon arbetat som ung, var sedan länge borta.
På sista tiden hade hon tänkt allt oftare på det förgångna, till och med drömt om saker som hänt för länge sedan. Ett tydligt tecken på att döden nalkades.
Hon gav ifrån sig ett torrt skratt – tacka fan för att döden nalkades, det var ofrånkomligt när man var så gammal som hon var.
Hon ansträngde sig för att tänka på andra händelser än de hemska.
Ingeborgs kafé med soldater, stim, cigarettrök, blött ylle, surrogatkaffe och fickpluntor, skitiga kortlappar och fniss. Och så Ingeborg som en klippa mitt i allting.
Tänk om nutidens ungdomar skulle vara tvungna att arbeta på det viset. Två veckors ledighet per år och förbjudet att ens gå över järnvägen utan passersedel. Eller att alltid ha en packad väska under sängen om tysken kom över gränsen och de tvingades fly. Thor och hon hade dessutom levt med en ständig oro för modern, som blivit sinnesslö i unga år och bodde på ålderdomshemmet Norra Mon.
Thors stumhet i kombination med moderns tillstånd gjorde att många trodde att han var lite bakom. Men där hade de fel. Han var klokare än de flesta, därtill var han lång, bredaxlad och vacker som en dag. Och så hon, bara en och femtio i sin krafts dagar och späd som en sparv. Men tvillingar var de, trots skillnaden i det yttre.
Thora tog sig för bröstet och försökte lugna ner de hårda och ojämna hjärtslagen. Kippade efter luft en stund tills hon blev sitt vanliga jag. Bara hon kom igång skulle nog den här dagen också klaras av.
Hon satte sig rak på stolen och tittade åter ut genom fönstret. Solen sken. Skulle hon orka gå ut i dag eller skulle hon stanna hemma? Om hon tog det lugnt kunde hon hinna dö innan det nödvändiga var avklarat – om hon å andra sidan gick ut och gjorde saker, fanns risken att hon dog av överansträngning innan hon var färdig.
Och så var hon tillbaka till grubblandet.
‒ Jag måste sortera tankarna, sa hon högt för sig själv.
Hon tog på sig glasögonen, blåste ut ljuset, famlade bakom gardinen, plockade en penna ur pennglaset och drog till sig anteckningsblocket. På översta papperet gick det att läsa gårdagens att göra-lista. Hälften av göromålen var ogjorda. Inget annat att vänta när hon var öm i kroppen, hade ont i benet och var gul och blå i ansiktet. En blick på väggalmanackan avslöjade att det var mors dag. Det förklarade punkten tina kaffebröd. Fast om hon hade tur skulle Torsten bara ringa. Blommor kunde hon glömma, i alla fall från honom. När hon tänkte efter var inga blommor att vänta från något av barnbarnen eller barnbarnsbarnen heller.
Hon hade inte förmått ge Torsten den villkorslösa kärlek han krävde. Det hade tagit henne många år att acceptera den bristen i sin karaktär. Fast accepterat hade hon nog aldrig gjort, istället hade hon lärt sig att både dölja och att leva med den. Och så hade han haft sin far, Ivar, som älskade honom utan förbehåll.
Blicken letade sig tillbaka till att göra-listan. Lika bra att ta tag i allting, trots bulor och blånader. Hon önskade att det hon borde göra var lika enkelt som att bocka av en lista med tvätta, handla och hämta medicin.
Kroppen blev orkeslös och ögonlocken tunga. Hon lutade sig fram och vilade huvudet mot armarna på bordet. Det var så skönt att blunda en stund.
Han smekte hennes kind. Hans ljusblå ögon var fästa rakt ner i hennes och den underbara doften från hans kropp ... Hela hennes väsen jublade som lärkorna högt upp i skyn en vacker försommardag.
Plötsligt mörknade det och fågelsången tystnade.
‒ Gå inte, grät hon.
‒ Älskade Erda, först måste du rätta till allting, sa han.
Och så var han borta.
Hon segade sig ur drömmen och tvingade sig upp till ytan.
Det var bara han som kallat henne för Erda.
Saknad och sorg vällde tungt över henne. Yrseln fick henne sånär att ramla av stolen.
Hon blinkade. Köket såg likadant ut som vanligt men annars var ingenting sig likt. Han hade varit där. Doften av honom fanns kvar och värmen från hans kropp kändes fortfarande mot huden. Älskade!
Hon satt kvar tills hjärtat lugnat sig, sedan reste hon sig på ovanligt vingliga ben. Nej, mycket var illa i livet, men det goda fanns ännu inom räckhåll. De förbehåll hon själv ställt upp var inget att ta hänsyn till.
Det bästa hade varit om hon kunnat åka till Stockholm och träffa Ethel men det skulle bli för besvärligt. Visst kunde hon be flickan att komma hit men det var själviskt. Att först bygga en relation med henne och sedan berätta hur det verkligen förhöll sig var inte snyggt. Och ett telefonsamtal … nej, vissa saker skulle avhandlas öga mot öga.
Hon skulle skriva ett långt brev, där varje lögn nystades upp och sanningen till slut blottlades.

Klicka på bilden så kommer du till Bokus

Klicka på bilden så kommer du till Adlibris