Råtext från manuset Thoras arv
Hundarnas skall närmade sig från ett obestämt håll men hon vågade inte stanna upp och lyssna. Förutom månljuset, som letade sig ner här och där, var det mörkt och svårt att se var hon satte fötterna. Och trots att hon sprang så fort hon förmådde ökade avståndet till Thor. Om hennes beräkningar stämde, sprang de jäms med gränsen på den norska sidan. Just här var terrängen mot Sverige omöjlig att ta sig igenom. Inte förrän längre fram skulle det gå att svänga av och springa rakt mot Sverige.
Ett kvävt rop och ett brak i höjd med Thor fick henne att för ett ögonblick tveka, sedan fortsatte hon med full fart. Om stunden var kommen så var den. De var redan avslöjade, nu handlade det om att överleva.
Tanken på vad som skulle hända när hundarnas käkar slog ihop om en arm eller ett ben störde koncentrationen. Och om hundföraren ville, skulle djuren fortsätta trasa sönder allt mer av kroppen. Sedan, om Thor och hon levde, skulle de skickas till fångläger där tortyr och avrättning väntade. Om de hade tur blev det istället ett skott i nacken på plats.
Hon fortsatte springa tills Thors breda ryggtavla spärrade vägen. Han stod med båda armar lyfta. I ena handen dinglade ficklampan. Hon blev medveten om att allt hon hade att försvara sig med var en gren hon snappat upp på vägen.
Nu hörde hon tydligt hur hundskallen närmade sig snett framifrån. De hade sprungit rakt i armarna på tysken!
Hon ställde sig bredvid Thor och viftade med grenen. Meningen var att det skulle fungera som en avvärjande gest, men inte förrän det var för sent insåg hon hur dumt det var. Månljuset tog sig igenom en molnbank och lyste upp scenen.
Framför dem stod en tysk soldat med ett vapen riktat mot dem.
Hon släppte grenen och lyfte armarna över huvudet.
Ett falsettskall från en hund fick henne att rycka till.
‒ Wir sind Schweden und irrten umher, sa hon.
Tysken verkade inte bry sig om att de var svenskar som gått vilse. Han fortsatte att rikta vapnet mot dem.
När den första paniken lagt sig, noterade hon att han lyfte den lediga armen i en gest som kunde uppfattas som lugnande. Hon var vagt medveten om att det kanske berodde på att han bara ville tala om att det inte var någon idé att de försökte komma undan. Sedan pekade han bakom dem.
‒ Sweden? sa han så att det lät som en fråga.
‒ Kom, sa hon och slog Thor i sidan med armbågen.
Om tysken trodde att han befann sig i Sverige skulle han kanske inte skjuta.
Hon vände och sprang för livet, mot Sverige och bort från det onda. Inte se sig om eller titta tillbaka, bara springa.
När som helst skulle ljudet av ett skott, eller hur hundarna rev och slet i en människa, höras bakom henne.
Kunde hon leva med det?
Hon stannade.

Klicka på bilden så kommer du till Bokus

Klicka på bilden så kommer du till Adlibris