Thora
Nutid, Charlottenberg, söndagen den 27 maj, mors dag.
Beslutsamheten rann av henne och ersattes av lättnad. Ethel ville inte besöka henne och det var förståeligt. Så nu kunde hon sluta grubbla på den saken. Något hon däremot behövde fundera över var varför Signe inte meddelat att hon skulle på begravningen. Visserligen hade de sagt att de inte skulle ha kontakt men det var ändå konstigt.
Fast Signe kanske var på besök i Stockholm och passade på. Och hon hade inte stannat på begravningskaffet.
Ingen idé att spekulera, bara att ringa henne vid tillfälle och fråga.
Thora snöt sig i servetten, knycklade ihop den och stoppade ner den i den tomma kaffekoppen.
En annan sak hon behövde fatta beslut om, var hur hon skulle göra med innehållet i bankfacket. Etti hade inte öppnat det än, men det skulle ske förr eller senare.
I drömmen hade han uttryckligen sagt att hon skulle reda ut allt. Som det var nu fick det räcka med ett brev. Det skulle bli svårt att skriva men hon hade gjort värre saker. Problemet var att brevets innehåll skulle handla om just de där värre sakerna.
Hon sneglade på påsen med brevpapperet men bestämde sig för att dylik byk fick skötas hemma, i frånvaro av nyfikna blickar.
Hur skulle hon börja? Rakt på utan omsvep, eller från början och redogöra för hur det blev som det blev?
Det här hade hon ju redan dväljat om. Naturligtvis måste hon ta det från allra första början.
Det skulle bli ett fasligt långt brev. Kanske till och med så långt att hon hann dö innan det var färdigt, postat och läst.
Det gick fortare hem än det hade gjort dit, som om Thor hjälpte till att dra rollatorn. Väl hemma slog hon sig ner vid köksbordet med kladdpapper och penna. Vidden av vad hon stod i begrepp att göra fick hjärtat att slå snabbare och händerna att darra.
Det var i det här köket Finn gett dem detaljerna till uppdraget 1944. Han hade kommit hit efter det att han besökt henne på kaféet. När han med låg stämma talat färdigt, blev det andäktigt tyst. När hon mötte Thors blick över köksbordet visste hon att livet skulle bli annorlunda. Hur ödesdigert det sedan blev hade ingen av dem kunnat förutse. Skulle hon ha gjort det ändå? Skulle Thor? De frågorna hade fått henne att kasta sig av och an utan sömn många nätter efteråt.
När hon satte pennan mot papperet överfölls hon av doften av kaffesurrogat, såpa och svett.
Lika bra att börja från då Finn kommit in på kaféet.