På den här sidan finns provläsning ur alla mina böcker och pågående manus.

Alla delar kan läsas var för sig men Så tuktas en svinpäls är nummer ett, följt av I likets vänkrets och Vänner i nöd, vänner i död.

Ur råmanuset till "Astrid". Observera att texten ingalunda är färdig och har många redigeringsvändor kvar. Scenen utspelar sig på en herrklubb i London 1893.

I det enda rummet på herrklubben dit även icke medlemmar var välkomna satt Roland djupt nersjunken i en gammal öronlappsfåtölj. På hans högra sida satt mr Vallerius bekvämt tillbakalutad med en cigarr i handen och det ena långa benet vilande över det andra. På hans vänstra sida satt Philippe med en högtidlig min och snurrade ett cognacsglas mellan händerna. Den öppna elden från den närbelägna eldstaden knastrade rogivande och spred ett förmildrande sken över församlingens blåmärken och svullnader.
Roland sjönk allt längre ner i fåtöljen och förbannade i tysthet sin egen dumhet. Att han kunde vara så totalt befriad från förstånd var ofattbart. Han som alltid hade berömt sig för sin klarsynthet. Idiot, dum i huvudet, blåst och korkad var vad han hade varit! Och som om det inte räckte, var han också tvungen att erkänna för sig själv att han varit sluskaktig! Han drog nervöst handen över mustaschen och släppte den obehagliga tanken. Istället frammanade han bilden av hur hon sett ut när hon stått tätt, tätt intill honom i logen på operan. Hennes oskyldiga mörkblå ögon vilande i hans. Kanske hade hon faktiskt tyckt om att vara där trots att hon bara gjort det för att Philippe övertalat henne. Han ville så gärna tro det men självförtroendet uppförde sig osäkert och fladdrigt. Tankar som han i vanliga fall inte släppte in, for runt och skavde i bröstet.
En rysning fick honom att rycka till. Ett helt berg av ännu inte uttalade ursäkter och förklaringar tornade upp sig framför honom. Han hade aldrig tyckt om att be om ursäkt men den här gången verkade det ofrånkomligt. Mr Vallerius ville säkert ha en förklaring, modern ville alldeles bestämt ha en och Astrid… Han sköt tanken ifrån sig och kom istället att tänka på Alexandra. Hur i helvete skulle han förklara allting för hennes föräldrar?
Han vaknade upp ur sina funderingar av att de två andra vid bordet tittade konstigt på honom. Inte så underligt med tanke på att han försökte tända sin cigarr i fel ände. Han kände sig om möjligt ännu dummare, vände på cigarren, tände den, puffade några bloss och tog en rejäl klunk av sin cognac.
Trots att han varit frånvarande hade han uppfattat att Philippe haft ett lågmält samtal med mr Vallerius. Han antog att Philippe, som den goda vän han trots allt var, eller i alla fall hade varit, försökt att framställa honom i en bättre dager. Efter ytterligare en väl tilltagen klunk av cognacen kände han sig redo att föra sin egen talan.
‒ Jag utgår ifrån att min gode vän lord Redwill gjort sitt bästa för att förklara hur det här kunde hända och att jag i vanliga fall inte alls skulle …
‒ Naturligtvis, avbröt mr Vallerius.
Han såg ut som om han menade det.
‒ Jag kan inte förklara varför jag inte förstod att hon var er skyddsling. Jag kan i alla fall försäkra er att om jag vetat det hade jag aldrig handlat som jag gjorde. För vad det nu kan vara värt vill jag att ni ska veta det, fortsatte Roland.
‒ Har jag förstått er rätt när jag utgår från att era avsikter aldrig varit att fria till henne? frågade mr Vallerius efter ett ögonblicks eftertanke.
Roland skruvade på sig.
‒ Omständigheterna var liksom …, fortsatte han.
‒ Hon har en förmåga att få även min fantasi att skena iväg. Gud var god den dagen han skapade henne, svarade mr Vallerius och viftade avvärjande med ena handen.
Tanken på vart mr Vallerius fantasi kunde ha varit upptog nästan hela Rolands tankeverksamhet och fick honom att svara långsamt och frånvarande.
‒ Med tanke på omständigheterna gjorde jag bara samma sak som vilken annan man skulle ha gjort. Jag är medveten om att det handlandet nu gör mig ovärdig till att ens kyssa hennes klänningsfåll, sa han.
I samma ögonblick som han uttalade orden hörde han hur fånigt det lät, kyssa hennes klänningsfåll, det lät som något i en gammal roman. Det hettade till i ansiktet men han hoppades att den dunkla belysningen gjorde att det inte märktes.
‒ Att kräla i stoftet gör inte situationen bättre. Låt oss i stället se vad vi kan göra för Astrid, fortsatte mr Vallerius.
‒ Jag har en idé, sa Philippe.
De tittade båda på Philippe som fortsatte.
‒ Om jag har förstått det hela rätt skulle hon kunna tänka sig att stanna kvar i England. Hon behöver därför en respektabel omgivning och ett fläckfritt rykte. Jag tror nog att vi kan sno ihop både och om vi bara kan hitta en lämpligt äkta man, sa han och tittade uppmuntrande på dem.
Roland strök sig irriterat över mustaschen.
‒ Kanske det, sa mr Vallerius efter en stund.
‒ Jag menar inte att hon ska gifta sig med någon som hon inte vill ha, med hennes yttre och inre företräden borde det finnas fler än en kandidat att välja bland. Edward, min yngre bror verkar intresserad, han skulle nog kunna tänka sig att utveckla det till något mer stabilt om han bara får tillfälle till det. Om hon nu inte faller för honom så har hon ju den hemliga friaren.
Roland stirrade på Philippe med öppen mun.
‒ Den hemliga friaren? frågade mr Vallerius.
‒ Hon har inte berättat vem det är men tydligen har någon friat till henne, svarade Philippe.
‒ Det kan vara mig hon menar. Jag friade till henne strax innan hon reste hit.
Rolands inälvor vände sig och lade sig obekvämt till rätta.
‒ När hon var borta fick jag tillfälle att tänka igenom mitt frieri och kom fram till att det byggde på samma grund som ert intresse earl Deputerie, sa mr Vallerius.
Greppet om fåtöljens armstöd hårdnade.
‒ Era avsikter var i alla fall hederliga, inflikade Philippe.
‒ Ärligt talat så tror jag inte att jag är rätt man för henne. Er yngre broder verkar vara ett utmärkt förslag, fortsatte mr Vallerius.
Roland noterade att knogarna vitnade. Mr Vallerius var alltså friaren som plågat honom de senaste dagarna och nu satt de där och diskuterade om hon skulle gifta sig med Edward! Tarmarna bytte åter smärtsamt ställning. Nu gällde det att se oberörd ut och säga något lämpligt.
‒ Han som inte ens klarar en natt på fyllan, var allt han fick fram.
‒ En liten bakfylla är väl inget att bråka om, sa Philippe.
‒ Det har vi väl alla råkat ut för, sade mr Vallerius och viftade avvärjande med cigarren.
‒ Alltså har vi en kandidat, vi borde kunna komma på någon mer, sa Philippe och såg ut att fundera.
‒ Vad säger du om George Fairfax, fortsatte han.
‒ Den kåtbocken kan vi inte utsätta henne för, utbrast Roland.
‒ Om han är en kåtbock är jag rädd att både du och jag redan är hopplöst förtappade till att för tid och evighet skyffla kol, sa Philippe.
Både mr Vallerius och Philippe skrattade men Roland hade svårt att se det lustiga i det hela. Trots det insåg han att om han inte ville göra bort sig ännu mer än han redan gjort gällde det att verka samarbetsvillig och oberörd.
‒ Jag tror att hon tycker att Edward är alldeles för oerfaren, sa han.
‒ Det föreligger helt klart en viss risk, höll mr Vallerius med. Hon behöver någon som är beredd att utsätta sig för hennes intellektuella nivå.
‒ Då har jag den perfekta kandidaten, Richard Parker, amerikanen, utbrast Philippe.
‒ Ibland tvivlar jag på ditt förstånd. Parker! För det första är det tveksamt om han överlever till nästa år med tanke på hur han super, för det andra är han jävligt ful, för det tredje har han just nu två älskarinnor som han underhåller, oräknat de han har på Rivieran, pressade Roland fram mellan läpparna.
‒ Dryckesvanorna kan säkert Astrid ta ur honom, sa mr Vallerius.
‒ Hans älskarinnor har hon nog överseende med om det innebär att hon själv kan åtnjuta en viss frihet inom det området, fyllde Philippe i och tittade menande på Roland.
‒ Vad menar du, fräste Roland tillbaka.
‒ Att du möjligen skulle kunna ha glädje av det, svarade Philippe, tittade på honom och skakade på huvudet.
Så värdigt han förmådde, lutade sig Roland tillbaka i fåtöljen och tog en klunk cognac. Han mådde dåligt men han kunde inte riktigt förstå varför.
‒ Men Charlie Mullhouse då, han är visserligen över fyrtio, men han skryter ju ständigt om sin uthållighet, sa Philippe.
Roland skickade iväg en blick som skulle varit den samma om Philippe just berättat att han varit till sängs med hans mor.
‒ Vi kan bjuda hem dem en och en och se hur hon reagerar, fortsatte Philippe.
‒ En god idé, fyllde mr Vallerius i och tog upp papper och penna. Om vi börjar på en gång skulle vi kunna ge Edward första försöket.
‒ Sedan kan vi ta George, sa Philippe.
Mr Vallerius skrev George under Edward.
Roland tittade på dem och undrade om han var den enda som hade sitt förstånd i behåll.
‒ Det där behövs inte, sa han och ryckte papperslappen från mr Vallerius.
Han skrynklade ihop den och kastade in den i den öppna spisen.
‒ Jag gifter mig med henne, fortsatte han.
Orden kom ut alldeles av sig själv och för ett litet ögonblick lät han dem stöka runt i det inre. Konstigt nog kändes de lika bekväma som den gamla insuttna fåtöljen han satt i. När han lyft blicken och såg Philippes och mrs Vallerius ansiktsuttryck skyndade han sig att tillägga:
‒ Jag vet att jag inte är värd henne men jag tycker att jag är skyldig henne det.
De två andra männen fortsatte att stirra på honom. Ungefär som om han just skulle fälla den avgörande domen i en cricketmatch.
‒ Går det verkligen för sig? frågade mr Vallerius slutligen.
‒ Jag förstår vad ni menar mr Vallerius, Roland har ju mer eller mindre redan friat till miss Alexandra, men det här frieriet är mer för att upprätta Astrids heder.
‒ Aha, sa mr Vallerius och puffade på sin cigarr.
‒ Du kan ta det lugnt Roland, hon kommer inte att tacka ja, men den offentliga förödmjukelsen tar du säkert om man tänker på alternativet, sa Philippe.
‒ Era avsikter med miss Alexandra må grumlas något men ni är både rik och mäktig. Efter en tid kommer miss Alexandra säkert att acceptera tanken på att få er som make trots era amorösa eskapader, sa mr Vallerius.
‒ Om miss Alexandra nu inte kan tänka sig att gifta sig med dig finns det ju fler, fyllde Philippe i.
Varför var de så säkra på att Astrid skulle avböja hans frieri? Innan han hunnit samla tänkbara svar fortsatte Philippe:
‒ Kommer du ihåg att du frågade mig vad det var med din mor tidigare idag?
Han fortsatte utan att vänta på svar.
‒ Det där du berättade om Astrids erfarenhet av män trodde hon handlade om miss Alexandra.
Roland stirrade på honom med cigarren i ett stelnat grepp fem centimeter från läpparna.
‒ Menar du att mamma trodde att miss Alexandra hade haft flera älskare?
‒ Just det svarade, Philippe och lutade sig tillbaka med en opassande nöjd min. Alltså var det Alexandra du våldgästade mitt i natten. Astrid hade förberett henne på det, så hon låg under sängen, det var därför du trodde att rummet var tomt.
I huvudet gick han igenom Alexandras uttåg. Han kom också mycket väl ihåg moderns märkliga redaktion. Satan, helvetes jävlar!
‒ Lugn, sa Philippe. Emelie har förklarat för Alexandra att det hela handlar om ett gigantiskt missförstånd. Min kära hustru har förmodligen vid det här laget också informerat din mor om samma sak samt sett till att damerna fått reda ut begreppen. Så nu är det bara ditt handlande som kräver en … några ursäkter innan Alexandra har mjuknat.
Att Philippe var naiv hade han aldrig märkt förr. Det skulle aldrig gå att reda ut situationen. Förmodligen skulle den få blekna med tiden. Kanske att han skulle kunna besöka Monty med familj igen om en sisådär tio till femton år.
Konstigt nog kändes det som en lättnad.
‒ Tog mamma med sig miss Alexandra till London bara för att det skulle gå åt helvete? frågade han efter en stund.
‒ Det ser inte bättre ut, svarade Philippe. Hon har nog lika höga tankar om Alexandra som lämplig hustru till dig, som jag har.
‒ Så allt det här, Roland gjorde en svepande rörelse med armen, är för att du och mamma skulle få som ni ville?
Philippe nickade.
‒ I affärer är du en jäkel men när det kommer till ditt privatliv, är du bakom flötet.
Om Roland inte suttit så bekvämt och om inte det redan hade utdelats tillräckligt med käftsmällar hade han sett till att också Philippe fick en.
Istället drog Roland ett halsbloss på cigarren och njöt av den vidriga smaken och raspet i lungorna.
‒ Och nu tror ni att Astrid inte kommer att tacka ja till mitt frieri?
‒ Glöm det där, sa Philippe.
‒ Ni är helt fel ute, instämde mr Vallerius och lutade sig fram i stolen.
‒ Mr Vallerius kanske vill vara vänlig och förklara för dig varför du, oavsett av hur du handlar, kommer att förlora och att det därför är bäst för dig om Astrid gifter sig med någon annan, sa Philippe.
Mr Vallerius blossade på cigarren och tömde sitt glas innan han sa något.
‒ Om jag uppfattat saken rätt förstår ni verkligen inte hur hon ser på situationen och därför tar jag det som min uppgift att upplysa er om det. Jag vet att ni inte menat att genera henne och att ni visst tänkt att betala för er som den gentleman ni är. Ni är rationell earl Deputerie, hon är en kvinna och styrs därför av irrationella känslor. För henne ter sig ert handlande okänsligt, brutalt och föga smickrande. Kvinnor har en romantisk uppfattning om äktenskapet som skiljer sig aningen från vårt sätt att se på inrättningen. Varje man uppskattar att ha en kvinna som gör livet lättare i alla dess skeden, både som vän, älskarinna, statussymbol och inte att förglömma, även hushållerska. En idealisk hustru skall dessutom se till att hon är tillräckligt attraktiv för att göra avel av arvingar till en njutbar sysselsättning.
Mr Vallerius tystnade och sträckte på sig så att hans långa smala ben vecklades ut under honom. Han klarade strupen och fortsatte.
‒ Som vi känner till blir alla …
Han tystnade ett ögonblick och verkade tänka på något innan han fortsatte.
‒ Eller nästan alla, kvinnor efter ett tag mindre attraktiva i egenskap av älskarinna. Att för den skull byta hustru vore emellertid både opraktiskt och tidsödande. Mannens privilegium är då att ta sig en älskarinna.
Han drog fram en stor näsduk ur ena byxfickan som han torkade sig i pannan med innan han fortsatte.
‒ Således kan mycket få män anse sig vara lyckliga i äktenskapet utan att ha en älskarinna som kompletterar en i övrigt felfri hustru. De båda kvinnorna blir tillsammans den perfekta hustrun. Att uttrycka saken på ett sådant sätt för en kvinna skulle tveklöst innebära konsekvenser, kanske till och med resultera i ett blått öga om inte två. Ni har i den här situationen tänkt er att sammanfoga två kvinnor för att uppnå just den perfekta kombinationen, miss Alexandra och Astrid.
Han lade ena benet över det andra och tog ett njutningsfullt bloss på cigarren innan han fortsatte.
‒ Astrid är envis och stolt. Oavsett det beklagliga missförståndet, då ni trodde att hon var någon annan, har ni först sårat henne genom att inte vilja ha mer än sorterade delar av henne. Kvinnor brukar inte se förnuftigt på sådana misstag. Sedan har ni sårat henne genom att inte tycka att hon duger som hustru till er. Ni kommer också att såra henne genom att fria till henne av anständighet, om än nypåkommen, istället för av kärlek. Slutligen kommer ni att såra henne genom att kort efter hennes nekande fria till miss Alexandra eller någon annan. En kvinna som utsätts för det och dessutom är utrustad med Astrids intelligens och förslagenhet, kommer att göra livet till ett litet helvete för er.
Bara sprakandet från brasan hördes.
Efter en stund blev Philippes envisa stirrande besvärande och Roland reste på sig. Han ställde sig vid brasan och lutade sig mot spiselkransen. Det hjälpte inte tankeverksamheten.
‒ Kanske, kanske om ni kan övertyga henne om att ni älskar henne, fortsatte mr Vallerius.
‒ Njae, inte ens då skulle jag säga. Men misströsta inte. Risken för att hon ska göra livet till ett litet helvete för dig minskar om hon tror att du älskar henne, sa Philippe och log med cigarren mellan tänderna.
‒ Det är egentligen en genialisk lösning, fyllde mr Vallerius i. Men hur ni ska lyckas med det törs jag inte säga. Kvinnor känner sådant på sig, och alldeles bestämt Astrid.
Fan! han drog fingrarna genom håret men glömde bort att cigarren fortfarande satt kvar mellan hans högra pek- och långfinger. Resultat blev att han lyckads bränna bort en stor tuss med hår. Den obehagliga lukten låg kvar medan han kastade in cigarren i elden.
‒ Det är bara ett litet problem, du måste verkligen säga att du älskar henne, sa Philippe.
‒ Jag kan väl för fan inte säga att jag älskar henne det kommer att låta fånigt, utbrast Roland.
Han hade aldrig i hela sitt liv sagt att han älskade någon mer än sin mor och det var länge sedan det också. Det skulle bara låta löjligt när det kom ut ur hans mun. Och om hon tyckte att det lät löjligt skulle hon skratta åt honom och inte tro på det.
‒ Jag ser att vi lär få återgå till listor, vill ni vara vänlig att skriva mr Vallerius, sa Philippe.
Något Roland läst för länge sedan flöt upp till minnet. Han rynkade pannan. Det hade handlat om hur det kändes när man var djupt förälskad. Då ville man inte vara med någon annan eller någon annan stans än där föremålet för lågan befann sig. Det stämde i alla fall … Och att den intima samvaron skulle kännas nästan helig … Sedan hade det stått något om att hon också skulle vara ens bästa vän. Någon att lita på i alla väder och att man aldrig skulle kunna äga henne. Det svindlade till.
Tankarna avbröts av att mr Vallerius harklade sig.
‒ Edward Redwill och George Fairfax kommer jag ihåg, vilka fler hade vi? sa han och lade ett nytt pappersark framför sig på bordet.
‒ Ok, jag gör det, flög det ur munnen på honom.
‒ Gör vadå? frågade Philippe.
‒ Säger att jag älskar henne och att jag vill gifta mig med henne.
‒ Jag är rädd att du måste åbäka dig mer än så, sa Philippe.
‒ Vad menar du?
Philippe tog ut cigarren ur munnen, lade den i askkoppen och log soligt innan han fortsatte.
‒ Du måste gå ner på knä och säga att du älskar henne, att du inte kan leva utan henne och att du vill dela resten av ditt liv med henne. Innan du kommer så långt måste du ha bett allra ödmjukast om ursäkt och gjort bot och bättring.
Mr Vallerius nickade.
‒ Helt rätt. Jag undrar vilket sätt som är bäst att göra bot och bättring på? sa han och tog sig tankfullt om hakan. Om jag inte har fel måste det vara något mycket påtagligt. Har ni någon älskarinna för närvarande?
‒ Nej, svarade Roland och tittade från den ena till den andra.
‒ Mycket synd, suckade mr Vallerius.
‒ Jag förstår vad ni menar. Om han kunde visa att han helt övergav sitt gamla liv skulle hon bli lättare att blidka, sa Philippe.
Nu hade det gått för långt, Roland kunde omöjligen se sig själv på knä framför Astrid bekännande sina synder. Varför kunde hon inte vara praktisk och nöja sig med att han ville gifta sig med henne? Han tittade upp och upptäckte att både Philippe och mr Vallerius tittade uppfordrande på honom.
‒ Ni kan ändå inte förvänta er att jag ska falla på knä, sa han och kände hur svetten trängde fram i pannan.
Han svalde och svalde men kunde inte befria sig från känslan av att inte kunna andas. För sin inre syn kunde han se hur hon skattade åt honom. Aldrig att han skulle klara något så förödmjukande. Han lättade på den stärkta kragen.
‒ Om du tar en stadig cognac och övar dig lite kommer det säkert att gå bra, sa Philippe.
‒ Recitera en dikt för henne, det brukar göra kvinnor mjuka som konserverad sparris. Om det behövs kan ni skicka den i förväg, sa mr Vallerius.
‒ Det är en utmärkt idé, sa Philippe.
Han reste sig och försvann till klubbens bibliotek och återvände efter en minut med två lyrikböcker.
‒ Här hittar du säkert något som säger allt som din förstoppade hjärna inte kan komma på själv, sa han och lade böckerna framför Roland på bordet.
‒ Då var det avgjort, sa mr Vallerius och skrev earl Deputerie på papperet.
Roland tittade på Philippe och mr Vallerius och insåg att hans förödmjukelse bara hade börjat. Inte nog med att han skulle göra sig löjlig, han skulle också vara tvungen att stillatigande se på hur andra män fjäskade runt henne.
‒ Se inte så dyster ut, jag tror att jag vet vad du behöver, sa Philippe och klappade honom på axeln. De har nya vackra flickor på The Blue Goose som bara väntar på att vi ska komma dit och spendera lite pengar på dem.
Roland kände efter och kunde inte finna något som han just då ville mindre än att träffa några flamsiga balettflickor.
‒ Först kanske vi ska hjälpa er att välja några lämpliga stycken? sa mr Vallerius och öppnade en av böckerna.
‒ Ingen dålig idé, sa Philippe och öppnade den andra boken.
Den ena banalare än det andra förkastades innan de slog ihop böckerna utan att ha funnit något som var lämpligt. Roland kunde ändå inte koncentrera sig. De samtalade en stund till innan mr Vallerius gäspade, de bordlade Blue Goose och bröt upp för att var och en skulle gå hem till sig.
När Roland kom hem satte han sig i biblioteket och stirrade på mattan framför den öppna spisen. På skrivbordet låg smyckena Astrid lämnat tillbaka. Han var trött och hade ont i alla blessyrer men trots det kändes det märkligt fridfullt i det inre. Alla frågetecken hade rätat ut sig. Nu återstod att trycka tillbaka paniken för om hon inte ville ha honom.

Ur råmanuset till Tvillinglögnen.
Söndagen den 27 maj, mors dag
Först hade beslutsamheten runnit av henne och ersatts av lättnad. Ethel ville inte och det var inte så konstigt. Nu behövde hon inte grubbla mer på den saken. Något hon däremot behövde fundera över var varför Fricka dykt upp på begravningen.
Det kunde förstås vara så att de hade hållit kontakten efter det att Janina gått bort. Själv hade hon bara velat glömma allting. Och se hur bra det har gått, tänkte hon och suckade.
Så många lögner och så många hemligheter. Det hade varit bättre om hon inte ringt till Ethel.
Hon snöt sig i servetten, knycklade ihop den och stoppade ner den i den tomma kaffekoppen. I drömmen hade han uttryckligen sagt att hon skulle reda ut allt. Som det var nu fick det räcka med ett brev. Visst, det skulle bli svårt att skriva men hon hade gjort värre saker. Problemet var att själva brevskrivandet skulle handla om just de där värre sakerna. Hon sneglade på påsen med brevpapperet men bestämde sig för att dylik byk fick skötas hemma, utan nyfikna blickar. Hur skulle hon börja? Rakt på utan omsvep eller från början och berätta hur det blev som det blev. Naturligtvis måste hon börja från början. Det skulle bli ett fasligt långt brev. Kanske till och med så långt att hon hann att dö innan det var färdigt, postat och läst.
Nu var det bråttom! Det gick fortare hem än det hade gjort dit, som om han hjälpte till att dra rollatorn. Väl hemma slog hon sig ner vid köksbordet med kladdpapper och penna. Vidden av vad hon stod i begrepp att göra fick hjärtat att slå fortare. Helst skulle hon vilja raspa ner allting fort och börja med det värsta – och det som var viktigast, men hon höll sig själv tillbaka. Inte rusa åstad utan en sak i taget. Visst, det tar lite tid men jag får helt enkelt ge fan i att dö innan jag är färdig, tänkte hon.
Pennan darrade när hon satte den mot papperet. Hon lade den ifrån sig, hämtade ett glas vatten och satte sig igen och slöt ögonen. Det var i det här köket Thor och hon fått detaljerna av Finn till uppdraget. Han hade kommit hit efter det att han besökt henne på caféet. När han med låg stämma talat färdigt hade det varit andäktigt tyst i köket. Hon hade mött Thors blick över köksbordet och vetat att livet skulle bli annorlunda. Hur ödesdigert det sedan blev hade ingen av dem kunnat förutse. Hade hon gjort det ändå? Hade Thor? De frågorna hade fått henne att kasta sig av och an utan sömn många nätter efteråt. Nej, hon ville inte återvända men hon måste, för Ethels skull och för att Thor bett henne. När hon åter satte pennan mot papperet överfölls hon av doften från kaffesurrogat, såpa och svett. Lika bra att börja från då Finn kommit in på caféet.
 
April 1944
Svetten rann och fick bomullsklänningen att klibba fast vid kroppen. Sjaletten hon bundit runt håret och knutit ovanför pannan gjorde sitt till. Men den fick sitta där den var, frisyren var inget att bjuda på.
Thora drog skurhinken från serveringsrummet, över tröskeln till pigkammaren, stängde dörren efter sig och vred om nyckeln. Varken Ingrid eller Gunnel, som bodde i rummet var där, så hon passade på att ta ett tag över golvet. Trasmattan fick de skaka själv. Sedan gick hon ut genom dörren till den bakre farstun och vidare till verandan där hon slängde ut skurvattnet under kastanjen som stod mitt på gårdsplanen. Hon vred ur trasan och hängde den över en tom kaninbur. Skurborsten lutade hon mot verandaväggen.
Med händerna skuggade över ögonen tittade hon upp på den knallblå himlen. En dag som den här skulle det varit skönt att vara ledig och sitta i vårsolen en stund. Inte jobba i ett inrökt café med svettiga soldater. Men sådant fick komma senare, när bankboken var tillräckligt fylld för att göra framtiden möjlig. Bara kriget ville ta slut så skulle hon ta sig härifrån och bli någon. Då skulle ingen längre tänka på henne som föräldralösa Thora eller stackars Thora eller stum-Thors syster. Utan som Thora Ethel Henriksson som var begåvad nog för att vidareutbilda sig till att bli någon. Vid tanken på vad det nya livet kunde erbjuda pirrade det i magen.
Britta hade skrivit från Stockholm där hon arbetade på Postgirot. Om Thora ville skulle hon lägga ett gott ord så att hon också kunde få anställning. Hyresrum skulle nog gå att ordna också, trodde Britta. Dyrt var det men om hon delade med Ingrid på caféet skulle det gå.
Fast nu hade Ingrid börjat sällskapa med Sven på Svängen och det talades om förlovning. Så risken var stor att hon fick sitta själv på tåget till Stockholm den dagen det blev av. Ensam eller inte – här var det för trångt för att hon skulle vilja stanna. Och tillbaka till Charlottenberg skulle hon inte komma förrän hon kunde göra det med rak rygg och ett fint arbete i bagaget.
Ingrid, som kom från nedansidan av järnvägen, tyckte att Thora var lyckligt lottad. Trots allt var Thora dotter till Rolf som ägt och drivit samhällets finaste rakstuga i ett stenhus på rätt sida av järnvägen. Thora och Thor bodde fortfarande i lägenheten ovanför rakstugan.
Ingrid hade alltid haft ett gott öga till Thor och han till henne. Vem visste vad som skulle kunnat hända mellan dem om Thor inte åkt iväg till en släkting utanför Göteborg för att arbeta på deras gård. Men nu hade som sagt Ingrid träffat Sven.
En del trodde att Thor var efterbliven för att han var stum men de kunde inte ha mer fel. Thor var snäll, givmild, klok och hade inte något av all den rädsla för att inte räcka till som hon själv bar runt på. Thor var nöjd med livet, hon strävade ständigt efter mer.
Ingrid hade varit hennes bästa väninna sedan hon börjat arbeta på Ingeborgs café. Ibland hade Ingrid hjälpt henne med arbetet på kiosken vid stationen också. Det kunde bli drygt med två arbeten men det var det värt. När kriget tog slut skulle hon flytta till Stockholm. Så fort hon träffade en soldat som kom från Stockholm frågade hon så mycket hon kunde. En av dem hade nästan lovat att hon skulle få hyra ett rum hemma hos hans mamma som bodde i Abrahamsberg. Visserligen en bit utanför själva stan men det var bara att ta bussen över Tranebergsbron så var man inne i stan. Nu fattades bara en väninna att dela rummet med. Om inte Ingrid kom med förstås.
Tankarna avbröts av att pendylen i köket slog två slag. Nästan samtidigt ropade Ingeborg på henne genom det öppna köksfönstret.
Thora drog in luft djupt i lungorna, gick upp för verandatrappan och vidare in till farstun och genom dörren till höger som ledde till köket. Ingeborg stod varm och svettig vid diskbänken och fyllde vatten i den stora kaffehurran.
‒ Gäster, sa hon och nickade mot dörren till caféet. Finkaffe, fortsatte hon och tittade på Thoras huvudduk.
Sättet hon tittade på gjorde att Thora förstod att det fick gå för den här gången. Ingeborg var noga med stilen.
Thora torkade händerna mot förklädet och tog ner kaffekvarnen som stod ovanför spisen. Burken med kaffebönor förvarades i det låsta skåpet. Dit hade bara Ingeborg nyckel. Thora tog emot nyckeln böjde sig ner och låste upp, flyttade på sockret och sträckte in handen för att få tag på kaffeburken.
Finkaffe betydde att det satt viktiga personer i lokalen. Antagligen var det länsman, doktorn eller någon hög militär.
När kaffet var klart dukade Thora en bricka och öppnade dörren in till caféet. Den första hon såg var Gillis från Höganäs. Han satt tillsammans med Elof och en annan man från samma förläggning som hon inte visste namnet på. Som vanligt blinkade Gillis åt henne. Hon gillade honom men hade hellre fått en blinkning från Elof. Han kom från Söder i Stockholm och hade alltid roliga historier att berätta. Ett par gånger hade hon gått på konditori med honom. Det var alltid trevligt men mer än så ville hon inte. Elof, å sin sida, skulle nog velat mycket mer. På något sätt hade han fått reda på att hon bodde för sig själv och hade flera gånger antytt att han inte skulle ha något emot att följa henne hem.
Det kändes bra att ha beundrare, som att hon fanns först när en man visade henne sitt intresse. En sanning hon själv kommit fram till. Hon hade svårt att inte flörta tillbaka även om hon egentligen inte var intresserad. Ibland skämdes hon över sig själv när hon förstod att det fick vissa karlar att tro att hon var lätt på foten. Inte bara karlar för den delen. För några månader sedan hade Ingeborg råkat få se Thoras bankbok. Ingeborg hade spärrat upp ögonen och undrat varifrån Thora fått alla pengar. På sättet hon frågat hade Thora förstått att Ingeborg kunde ha fått för sig att flirtandet med karlarna på caféet kunde varit något mer än bara just, flirt.
Thora bet sig i underläppen. Kanske hade det bara varit hennes egen fantasi som spelat henne ett spratt. Ingeborg hade alltid funnits där för henne, även om det emellanåt fått Thora att känna sig ofri och instängd. Ibland misstänkte hon att Ingeborg gett henne anställningen så att hon kunde hålla ett öga på henne. Kanske för att Ingeborg och Gustav umgåtts med föräldrarna. Det var nog av samma anledning som Thor först fått arbete i järnaffären.
Sedan hade Thor fått frågan om han kunde hjälpa släktingarna i Göteborg i jordbruket nu när männen var inkallade. Och så hade det blivit. Av breven från Thor hade hon förstått att han vantrivdes. Men istället för att flytta tillbaka till Charlottenberg hade han sökt ett nytt arbete på en liten gård utanför Stockholm. Nu var han hemma mellan jobben för att hälsa på. Han längtade ut i världen, men inte för att göra karriär eller söka spänning, utan för att se något annat. Hon förstod, men var både avundsjuk och arg på honom. Han hade lämnat henne ensam här. Om ett par dagar skulle han göra det igen när han reste till sitt nya liv.
Thora fortsatte genom lokalen och vidare genom den lilla tamburen till det bakre serveringsrummet. Blickar från hungriga karlar kletade sig fast på kroppen. Så länge det var blickar var hon nöjd. Hon skulle inte bli på det viset, det hade hon bestämt. Det spelade ingen roll hur mycket hon ville eller om han hade kondomer, hon skulle inte bli med barn. Och ville gjorde hon egentligen inte heller. Visst var hon nyfiken men hela saken skrämde henne mer än lockade.
När hon klev över tröskeln fick hon blinka för att vänja ögonen vid mörkret i rummet. Omedelbart slog den tunga och obehagliga stämningen emot henne. Hon blinkade igen och log mot de två höga militärer som satt i ena hörnet och förde ett lågmält samtal. Mellan dem på bordet hade de brett ut en karta.
‒ Fröken kan ställa brickan där, sa den ena av dem och pekade på bordet intill.
Hon gjorde som han bett henne och lämnade rummet. Den här gången utan blickar i ryggen.
Från sina tysklektioner kände hon igen två av orden hon hört när hon först kommit in i rummet, der betrieb och grenze. De betydde operation och gränsen. Informationen i kombination med stället på kartan den ena militären pekat på, fick en kyla att dra genom kroppen.

Text ur Vänner i nöd, vänner i död, som är del tre i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

Kissa inte i din väns garderob, han har kanske lånat en tröja av dig.
Sebastian Spendrup

 
Kapitel 14
Kallhäll, söndagen den 26 juni
Harri Eloranta
 
‒ Vi måste göra slut på den schwein!
Medan Brunos vassa ord ekade i huvudet lade Harri tillbaka luren på klykan och slickade sig på underläppen. Ett smärtsamt munsår, som fick honom att se ut som en anka utan övernäbb, plågade honom. Om det berodde på att han var allergisk mot antabus eller att kroppen höll på att rensa ut gifter kunde han inte svara på. Det troligaste var ändå att det berodde på en kombination av båda samt all den oro han kände för Veera.
Gårdagens middag med sonen Kari hade inte heller lagt sordin på olusten. Kari hade berättat att han och kompisen Bouda pratat om att åka till Västerås och ge Max en omgång knytnävar. De var fortfarande ivriga ungtuppar och lät testosteronet tala i stället för förståndet. En typ som Max skulle man hålla sig långt ifrån, inte hjälpte det att puckla på honom heller. Det skulle bara göra saken värre. I det var flickorna och han själv helt överens. Om man skulle ge sig på Max fanns bara ett sätt och det var att skicka honom till helvetet utan returbiljett. Och den resan skulle så få som möjligt känna till. Fast det hade han inte sagt till Kari.
Jo, nog hade Bruno rätt i att det var krig, men ibland rann saker ut i sanden om man lät dem vara ifred. Frågan var om det skulle fungera i det här fallet.
Veera hade sagt att orsaken till att hon ville hälsa på Miriam och Erika över midsommar var Miriams rädsla. Perkele, hundpungar och älgdasar vad dumt det lät nu när han tänkte på det! Det måste röra sig om mer än rädsla för att först resa hela vägen till Öland, och sedan, redan dagen efter, hela vägen till Värmland.
Naturligtvis hade Veera bara berättat valda delar. Han visste det, ändå hade han låtit det passera. När hon ljög eller friserade sanningen försökte hon alltid hasta sig ur situationen så fort hon kunde genom att distrahera honom med ovidkommande saker. Eller som den här gången, genom att bagatellisera allting och få det att låta som att det bara handlade om Miriams rädsla.
Direkt efter telefonsamtalet som fått Veera att bestämma sig för att åka till Öland hade hon cyklat till kolonistugan för att vattna, trots att han erbjudit sig att göra det dagen efter.
Tanken tvärstannade.
Saatana perkele! Naturligtvis hade hon inte cyklat dit för att vattna. Hon hade grävt upp Max revolver och Muppes polispistol som de hade begravt på tomten. Hur trög kunde han bli?
Han tog sig om huvudet och slöt ögonen. Det måste bero på den plötsliga nykterheten. En sup skulle sitta saatana så fint.
Kroppen protesterade mot att det inte blev någon. Han tittade på klockan, sjönk ner på en köksstol och lät suget få fritt spelrum. Uppförsbacken mot det värsta gick långsamt, men efter fem djupa andetag var han över krönet och suget blev mindre påträngande. Han öppnade ögonen och tittade på klockan. Sju långa minuter hade det tagit. Efter tio visste han att det skulle vara helt borta. För ett litet tag i alla fall.
Han irrade tillbaka med tankarna till stället han varit när suget tog över. Hon hade grävt upp vapnen. Och det skulle hon inte ha gjort om hon inte trodde att de kunde komma till användning. Sedan hade hon fått deras tandläkare, Kristina, att ge henne lift hela vägen till Öland och Miriams hus. En resa som måste ha tagit fem timmar. Undrar vad hon hade gjort om inte Kristina ändå skulle åkt dit? Skulle hon ha övertalat Kari att köra henne? Inte otroligt, när det handlade om Veera. Det luktade verkligen bränd katt. Och hur hade det gått om inte han varit upptagen med att måla på Länkarna i Jakobsberg och dessutom lovat att köra Bruno till hans höftoperation på tisdag? Det behövde han inte fråga – han och Veera skulle åkt till Öland och han hade inte suttit här och undrat varför de stuckit till Värmland redan dagen efter. Han hade vetat varför.
Skulle han berätta för Bruno om sina nyvunna aningar om hur allvarlig situationen verkligen var? Nej, det gick inte, Bruno var redan tillräckligt uppjagad.
Saatana! Det hade varit lättare att skyffla problemet med Max åt sidan så länge det inte drabbade Veera. Var han en ynkrygg som tänkte så? Kanske bara trött och ointresserad av att sköta andras krig …
Vadå andras krig? Det var knappast Miriams vilja att kriga heller, men hon hade inget val.
Uselheten raspade på samvetet.
Samtalet till Bruno hade varit menat som en avledare för Bruno och en ventil för honom själv. Att få Bruno att glömma sin stundande höftoperation hade lyckats. Att skingra den egna oron hade han däremot inte förmått. Vad gjorde egentligen flickorna i Charlottenberg? Veeras skitsnack om att hon åkt till Värmland för att hälsa på sin släkting Pirjo på någon camping trodde han inte ett ögonblick på. Pirjo hade en stuga i Charlottenberg som hon brukade hyra ut om somrarna och han var övertygad om att det var där de höll till. Veeras lögn var så ologisk att han var förvånad över att hon ens försökte. Å andra sidan kunde det ju vara sant av just den orsaken. Pirjo var kanske en i raden av kvinnor i trångmål som Veera på sistone sett som sin uppgift att rädda? Var det därför hon tagit med sig Miriam och Erika, och det på självaste midsommarafton? Hur långt var det mellan Öland och Charlottenberg i Värmland? Någonstans mellan sjuttio och åttiofem mil? Varför, varför, varför kunde hon inte lämna andras bekymmer ifred?
Ilskan vällde upp, kombinerad med ännu ett sting av samvetskval.
Han skakade av sig tankarna och gick till köket för att städa undan frukosten. Om Veera sett hur det såg ut hade hon blivit förskräckt. Inom en radie på en meter var allt runt spisen indränkt av stekflott. Några drag med disktrasan skulle inte räcka, det visste han av erfarenhet. Det här var ett uppdrag som krävde avancerad teknologi. Vad var det de använde på teve för sådant, Vanish eller Shittybang? Han öppnade skåpet under diskbänken och inventerade sortimentet. Crystal Clean borde fungera, enligt etiketten utlovades till och med på finska att det inte skulle bli några ränder: ei raitoja. Det avgjorde saken. Om det fungerade på finskt smuts fungerade det helt klart på svensk.
Med flaskan i skjutläge närmade han sig spisen, men det gick inte som planerat – ena foten for iväg på det hala golvet. Tack och lov slog han sig inte illa. När han ändå befann sig på golvet inspekterade han orsaken till att det var såphalt. Veera och hennes städdille hade varit borta i några dagar. Under de dagarna hade han visserligen använt spisen varje dag, men ändå. Det var bedrövligt att tekniken inte hade kommit längre. I fortsättningen skulle han lägga gamla tidningar framför spisen när han stekte. Bara för att han glömt att sätta på spisfläkten en enda gång eller att använda det där locket av nät som Veera brukade lägga över stekpannan.
Om han inte städade ordentligt skulle han vara tvungen att lyssna på hennes griniga, föräldraaktiga kommentarer när hon kom tillbaka.
En stor bit hushållspapper och några sprut med Crystal Clean skulle klara biffen.
Han reste sig försiktigt och satte igång. När första sprutet lämnat flaskan omslöts han av den ljuvliga doften av sprit. Hade han bytt ut innehållet i sitt tidigare liv? Nej, det skulle han kommit ihåg … eller? Det rev i tarmarna av spritsug, han stod som fastfrusen och såg hur vätskan rann ner för kaklet.
Undrar om det smakar som … Perkele!
Flaskhelvetet åkte ner i vasken. Han sträckte sig efter väggtelefonen och slog Brunos nummer. När han förklarat situationen svarade Bruno att han skulle rulla iväg men att Harri var tvungen att hämta honom längst ner på Kopparvägen och dra honom och rollatorn upp för backen. Harri misstänkte att det var ett sätt att få honom ut ur lägenheten och bort från att tulla på spriten innan Bruno kom, men han käftade inte emot.
 
Fast han skyndade sig stod Bruno redan och väntade. Om han gett fan i att pissa och hissen inte varit så långsam, hade han kommit först.
Bruno kippade efter luft, hade en droppe under näsan och såg överklädd ut. Han grävde i ena byxfickan och fick upp en stor rutig näsduk som han torkade av näsan med.
‒ Tjenare, sa han. Fördjävligt varmt. Jag måste vila först.
Han låste rollatorn, backade upp mot sitsen och slog sig ner. En kvinna med barnvagn och en övergödd labrador kom strävande förbi dem. Kvinnan såg vagt bekant ut, men Harri kunde inte placera henne. Bruno drog av sig kepsen och nickade mot henne. Efter ett blixtsnabbt ögonkast på Harri vände hon bort blicken och stirrade ner i vagnen. Utan förmildrande omständigheter presenterade minnet en spritindränkt incident som inträffat några veckor tidigare. Om han mindes rätt hade han högljutt undrat hur ett så stort akterkastell skulle kännas att knulla.
Hettan vällde över honom och knep om hjärtat. Alla som hade kunskap om hur det var att sluta supa hade sagt att om han någonsin skulle bli av med spritångesten var han tvungen att stirra den rakt in i dess vedervärdiga anlete.
‒ Det var en jävla stor gomp, väste Bruno med låg röst och följde hennes bak med blicken. Undrar hur de…
‒ Håll upp benen, sa Harri och tog tag i handtagen på rollatorn.
Ansträngningen höll på att spränga lungorna, men han lyckades rulla upp rollatorn med Bruno jämsides med kvinnan och vände ansiktet mot henne.
‒ Vänta, sa han.
Det gjorde hon inte.
‒ Hon kan inte ha hört det där, protesterade Bruno.
Harri hade inte tid att förklara, fick göra det senare. Han tog nya tag, rullade åter upp bredvid kvinnan och gjorde sig redo att fyra av … vad skulle han egentligen säga? Ursäkta att jag kallade din bak för aktern på en båt och undrade hur det … Nej det var inte bra, risken att han skulle gräva ner sig ytterligare var överhängande. En enkel ursäkt var nog bäst.
‒ Förbåt, sa han.
Perkele, hade hon uppfattat felsägningen och därmed blivit ytterligare påmind om vad han sagt tidigare?
‒ Ursäkta, sa Bruno, drog av sig mössan och pekade med den mot labradoren. Jag pratade om den hund.
Kvinnan stannade och stirrade från Bruno till Harri och tillbaka samtidigt som barnet började skrika. Munsåret! Hon kände kanske inte igen honom.
‒ Jag vill be om ursäkt för att jag sa en massa dumma saker när jag var full, sa Harri med kraftig stämma för att överrösta barnet.
Förvånat konstaterade han att han kände sig flera centimeter längre och i alla fall ett par kilo lättare. Men efter bara en handfull sekunders vältrande i eufori var det tre saker som enträget pockade på uppmärksamhet.
‒ Hunden? frågade kvinnan.
‒ Fordjevol, sa Bruno och ryckte upp benen.
Vad de sa och orsaken till att de sa det, var det minst störande av de tre sakerna. Det mest störande var hunden själv.
Ett brett grin bredde ut sig i Brunos ansikte. Förmodligen för att hunden utförde den gärning mot Harris ben som kvinnans goda uppfostran hindrade henne från att göra själv.
En mörk fläck bredde ut sig på Harris högra byxben.
På det stora hela ett okej pris att betala för hans tidigare framfart.
‒ Nejmen, sa kvinnan och lät irriterad.
Hennes irritation riktade sig inte mot hunden eller barnet som skrek utan mot Harris ben. Han tolkade hennes reaktion som att han verkligen borde vetat bättre än att placera sitt byxben just där. Om han haft någon mössa på sig, hade han dragit den av sig och tackat. I stället stod han lugnt kvar och väntade tills jycken var färdig. Vad var en fläck på byxorna mot hjärtkramande ångest? Dessutom var han andfådd och behövde en stunds vila.
‒ Du pinkade på fel människa, sa Bruno till hunden, alltjämt leende.
Sedan lyfte han blicken till kvinnan som frågande tittade tillbaka.
Visserligen kunde Bruno omöjligen känna till att Harri haft liknande men grövre synpunkter om hennes bakdel i onyktert tillstånd för en kort tid sedan, men tänk om Bruno hade rätt? Han hade klippt sig och fräschat upp sig väsentligt sedan han blev nykter, och så var det munsåret som gjort hans läpp dubbelt så stor. Hon kanske inte kände igen honom. Brunos försök att övertyga henne om att han pratat om hunden var inte så dum i alla fall. Saker och ting började spåra ur och det var hög tid att släta över innan allt blev värre. Han tittade på den övergödda hunden, insåg att det kunde fungera och log, så mycket läppen tillät det, mot henne.
‒ Den är inte så fet, sa han.
Av hennes min att döma hade hon inte hört Brunos kommentar, inte hade hon heller några problem med att känna igen Harri. Han hade just tagit ännu ett rejält spadtag ner i gropen de höll på att gräva åt sig själva.
‒ Hunden alltså, försökte han förtydliga för att leda den skenande konversationen åt rätt håll.
Barnet tystnade.
Kvinnans ögon skickade glasskärvor på honom, hon andades häftigt och en rodnad spred sig över ansikte och hals.
‒ Jag vet att jag har en fet bakdel. Den gör ingen annan illa, bara mig själv. Har du problem med det?
En ändlös och karg stäpp i Sibirien bredde ut sig på stället där en bra kommentar borde finnas. Harri vinglade med blicken mellan hennes röda hals, hunden och barnvagnen.
Hon tog ny sats.
‒ Om du vill veta hur det känns att knulla en sådan antar jag att du får hitta någon som har tillräckligt låg standard, saknar luktsinne och är blind. Den här kan du däremot glömma! Duktig vovve, fortsatte hon och drog hunden med sig upp för backen.
Bruno hasade ner från rollatorsitsen, ställde sig i givakt och gjorde honnör efter henne.


Beställ boken på:
AdlibrisBokusHemsidan
 

Ur Så tuktas en svinpäls
Västerås, onsdagen den 8 juni
Max
 
Så snart Max Hogfuur öppnade ytterdörren förstod han att något var fel. Med stigande förvåning gick han runt i lägenheten och samlade intryck. Nattens lakan låg kvar i sängen, morgonens disk stod kvar på diskbänken och handdukarna låg i en hög på badrumsgolvet. Han öppnade dörren till klädkammaren och fann sig stirra på bitchens halvtomma sida. Även hennes beautybox var borta.
Den svidande sanningen började motvilligt ta form i hans medvetande: hon hade lämnat honom.
Raseriet grep tag i honom och han insåg att om han inte fick utlopp för det, fanns det risk för att han gjorde något överilat. I stället för att slå sönder någonting bytte han om för en snabb löprunda. Det han behövde just nu var att tänka klart och låta vreden sjunka undan.
Hon borde begripa att hon inte skulle komma undan den här gången heller. Räckte det inte med tre dagar i garderoben? Hur mycket mer behövde hon för att förstå? Det var dessutom egotrippat av henne att göra det här nu när han hade så mycket annat på gång och inte hade tid att tjafsa med henne.
En sak som komplicerade det hela var att han ställt en dunk med sprit som redan var såld i bakluckan på hennes bil.
För säkerhets skull tog han en tur runt kvarteret för att kontrollera om hennes bil stod kvar på parkeringen. Det gjorde den inte.
 
När han kom tillbaka efter löprundan tvingade han ner en stadig whisky på fastande mage.
Han slog sig ner i skinnsoffan, tog upp mobilen, letade fram rätt nummer och ringde upp. Efter lite kopplande och några ursäkter om att det var ont om personal fick han beskedet att Sylvia, bitchens morsa, var inlagd på S:t Görans sjukhus och att hon var illa däran. Det var väntat och förenklade saker betydligt. Bitchen var förutsägbar och enfaldig, naturligtvis befann hon sig på sjukhuset och borde bli lätt att hitta.
Förmodligen hade hon lämnat disken, lakanen och handdukarna för att förolämpa honom ytterligare. Ständigt och jämt glömde hon bort att vara ödmjuk. Det var inte speciellt smart.
Max tittade på sin armbandsklocka, i dag bar han Rolexen, njöt ett ögonblick av dess åsyn och registrerade att det var för sent att ringa till bitchens arbete och prata med hennes väninna Ewa-Lis.
Frustrationen rev i honom. I huvudet gick han igenom olika tänkbara scenarier. Hotell, motell, vänner, bekanta och någon ny som hon knullade … Whiskyglaset for iväg med ansenlig kraft och landade med en smäll mitt emellan en Corneille- och en Dinelitografi med bra nummer. Whiskyn som varit kvar i glaset rann i guldgula strimmor över den vita väggen. Det hade varit nära att han kramat sönder glaset i handen, men han besinnade sig i sista stund.
Fläckarna och det trasiga glaset skulle hon få betala, både med pengar och gråt. Uttrycket ”blod svett och tårar” dök upp i huvudet, men blod och svett var inte alls hans stil. Däremot var det helt klart Muppes.
Resten av vreden tänkte han spara tills han hade henne i sitt våld. Men om det skulle bli möjligt fick han ta sig samman.
I köket hämtade han sopborste och skyffel och satte igång med att sopa upp skärvorna. Efter det torkade han bort fläckarna på väggen.
Med en ny whisky slog han sig åter ner i soffan, snurrade på glaset, smuttade och bestämde sig. Det var ingen idé att vänta, lika bra att kalla in proffsen på en gång. Han rullade i mobilens kontaktlista och tryckte fram ett samtal.
– Ja, svarade Muppe efter en signal.
– Jag har ett brådskande jobb, behöver något levererat.
– Du vet att jag inte håller på med sådant.
– Den här typen av leverans är annorlunda, sa Max och lät Muppe själv lista ut vad det handlade om.
– Var ska jag hämta? kom det efter en stund.
– Jag har en idé om var. Vi behöver träffas så att du kan få en bild på objektet, paketet tar jag hand om själv och jag vill ha det oskadat.
– Du har en jävla tur, jag har en lucka just nu och kan komma över.
– Om en timma?
– Då syns vi snart, sa Muppe och tryckte av samtalet.
Max ställde ifrån sig glaset och gick in till arbetsrummet, satte in ett usb-minne i datorn och fick fram ett ansenligt antal bilder på bitchen. Han valde ett foto där hennes ansikte syntes tydligt, och skrev ut bilden. När det var färdigt tog han kopior på alla andra uppgifter Muppe kunde behöva, bland annat adresser och fakta om hennes umgänge. Sedan gick han till kassaskåpet som stod i sovrummet och hämtade 10 000 i kontanter.
I duschen underhöll han sig med tankar på vad han skulle göra när Muppe levererat. Inspirationen fick han från alla de bilder han just tittat på. De flesta motiven kom från situationer bitchen inte hade uppskattat.
Den här gången tänkte han inte nöja sig med tre dagar i garderoben, jordkällaren var både kallare och fuktigare. Men det fanns andra och renare alternativ, sist hade det varit ganska äckligt att ta hand om henne efteråt. Fy fan, vad hon ställt till det! Om han ville knulla henne fick han se till att hon kunde duscha och fräscha till sig. Å andra sidan kunde det vara mer stimulerande att ta henne före behandlingen, när hon fortfarande gjorde motstånd. 


Beställ boken på:
AdlibrisBokusHemsidan
 

I likets vänkrets

Kapitel 6
 

En del människor ger sina bekymmer simlektioner i stället för att dränka dem.
Mark Twain

 
Ystad, onsdagen den 22 juni
Miriam
 
– Kom in, sa Birgitta och log blekt innan hon vände sig om och gick mot det stora ljusa vardagsrummet som öppnade sig efter hallen.
Spänd var ordet som kom för Miriam när hon såg efter henne. En bräcklig kvinna klädd i vita byxor och vit linneblus.
Att döma av hur det såg ut i huset drog hon slutsatsen att hon borde ta av sig skorna. Efter några kraftfulla drag på hallmattan tog hon ändå risken och behöll dem på. Bakom sig hörde hon hur Erika följde exemplet.
När Erika stängde ytterdörren såg Miriam att två inplastade A4-lappar satt fasttejpade på dörrens insida. Hon hann läsa några lösryckta instruktioner från båda:
 
Kontakten till teven skall ligga till höger om boxen.
Dörrarna till badrummen skall vara stängda.
Alla lampor skall vara släckta.
Köksbänkarna skall vara torkade och fria från disk och annat.
Alla fönster skall vara stängda, även på övervåningen.
Sängarna skall vara bäddade med prydnadskuddarna lagda på rätt sätt på överkasten.

 
Villans inredning var inte bara klinisk, den var också färglös. Max hem hade varit inrett på ett liknande sätt, med den skillnaden att i Birgittas vardagsrum stod en generös soffa i grått tyg, inte som hos Max, en svart och kall skinnsoffa. I övrigt var väggarna vita, möblerna få och textilier hållna till ett minimum. På väggarna hängde några konstverk av den moderna sorten. Kalt, kallt och intetsägande. Den som trivdes här hade uppenbarligen inget större behov av yttre stimulans. Kanske att det var Birgittas man som bestämt hur det skulle se ut? Enligt Görans beskrivning av honom hade han många likheter med Max.
Det hon tyckte bäst om var den fiskbensmönstrade parketten som såg ut att vara ett välskött original från femtiotalet.
– Vill ni ha kaffe? frågade Birgitta med tonlös röst.
Både Erika och Miriam avböjde.
– Varsågoda och sitt, sa Birgitta och visade på ett vitt, ellipsformat matbord som var placerat vid ett stort fönster mot husets baksida.
Mitt på bordet stod en stor och vacker grön kristallskål som utgjorde rummets enda färgklick. Erika satte sig vid bordets kortsida med ryggen åt fönstret, Miriam satte sig på hennes vänstra sida. Det vita morgonljuset som strömmade in genom det stora fönstret avslöjade att Birgittas hy var blek med små och mycket fina rynkor runt munnen och ögonen. Håret var blont, kortklippt och hade en minimal, grå utväxt. Hennes ålder uppskattade Miriam till mellan femtiofem och sextiofem. Efter ett lite mer ingående men diskret studerande gissade hon att Birgitta lyft ögonlocken. Om hon också hade lyft ansiktet var svårt att säga eftersom hon var så mager. Hon hade inte ens en antydan till dubbelhaka eller bulldogg-häng. Det spända och uttryckslösa ansiktet kunde också ha orsakats av Botox.
– Jag förstår inte vad ni kan göra för mig, men jag har lovat Göran Westerberg att prata med er, sa Birgitta och puffade till frisyren.
Innan hon satte sig mittemot Miriam placerade hon en kaffekopp och en assiett med en skorpa på bordet framför sig.
– Vill du berätta om din situation? frågade Miriam och log uppmuntrande.
Erika lade upp block och penna på bordet.
– Jag vet inte hur mycket ni redan känner till, men min man har hamnat i en personlig kris.
Om det som Göran berättat stämde var Birgittas beskrivning av situationen generös.
– Hur yttrar den sig? frågade Miriam.
Birgitta tittade ner på sin skorpa, smulade sönder ena kanten på den och ryckte på sina stela axlar.
– Han … han bevakar och hotar mig och … så har han förgripit sig på mig.
Även om Miriam var beredd på svaret snärjde orden in henne i minnen från tiden med Max. Hon kände Erikas blick och tolkade den som Klarar du det här? Miriam svarade med en knappt synlig nick. Lite muntorrhet, hjärtklappning och en vallning klarade hon. Det var bara att andas lugnt.
– Ligger ni i skilsmässa? frågade Erika.
Birgittas ansiktsuttryck skiftade från vilset till förnärmat. Förändringen gjorde att hon såg mindre frånvarande ut.
– Absolut inte.
Miriam fick tag i ett vykort ur handväskan och fläktade sig, ändå rann svetten ner över ansiktet och klibbade fast blusen på ryggen.
– Varför inte? frågade Erika.
Birgitta ryckte på axlarna.
– Han … försöker vända mina barn mot mig, sa hon och placerade ett långfinger på var tinning och gnuggade lätt.
En lång tystnad följde. Det knakade till i parketten och knäppte i något som Miriam misstänkte var kylskåpet. Efter en dryg halv minut kunde hon inte hålla sig utan öppnade munnen.
– Vill du berätta?
Det blev åter tyst och sången från en näktergal letade sig in genom det stängda fönstret.
– Han mutar dem så att de ska umgås med honom, sa Birgitta med blicken ner i bordet.
– Hur gamla är barnen? frågade Erika.
Ytterligare några långa sekunders tystnad.
– Gustav är nitton, Elsa tjugoett och Carl tjugotre.
– Hur har han hotat dig? frågade Miriam.
Birgitta reste på sig och gick långsamt och knyckigt fram till en chiffonjé och rotade runt bland några papper. När hon vred på huvudet följde nästan hela överkroppen med. Käkpartiet verkade hänga ihop med överkroppen. Hur länge hade hon haft sådana där spänningar i kroppen? Om hon inte redan hade det var risken stor att hon skulle utveckla fibromyalgi.
– Här, sa Birgitta och återvände till bordet med några pappersark som hon omständligt och långsamt sorterade framför Miriam.
Det var fem brev från en advokat med olika förslag till hur makarna kunde dela upp sina tillgångar vid en skilsmässa. Ingenting märkligt mer än att de alla var daterade med en veckas mellanrum och började med orden Eftersom vi inte har fått något svar.
­– Vad säger din advokat om det här? frågade Miriam.
Birgitta anlade en besk min och satte sig på sin stol.
– Jag behöver ingen advokat. Allting är mitt. Där har du också ditt svar till varför det inte blir någon skilsmässa.
– Hur länge har ni varit gifta? frågade Erika.
– I sex år.
– Vad jobbar du med? frågade Miriam.
En lång tystnad följde. Sekunden innan det började krypa på allvar i Miriam svalde Birgitta, tittade upp från sina skorpsmulor och svarade:
– Tack vare mig har vi ett framgångsrikt företag i databranschen. Men sedan han bedrivit en hatkampanj mot mig bland personalen kan jag inte längre vistas där.
– Vad hände? frågade Erika.
– För att öka effektiviteten planerade jag en omorganisation, men Glenn, min man, gjorde sitt bästa för att underminera mig. Det jag har fått utstå från personalen på grund av honom är oförlåtligt.
Det måste vara hemskt att vara förföljd både hemma och på jobbet. Själv hade Miriam åtminstone haft en frizon på arbetet.
– Vad ska du göra nu då? frågade Miriam.
– Vi har två hem, det här och ett sommarhus i Båstad. Det och tre barn gör att jag har fullt upp. En hel del representation har det också blivit. Glenn har dessutom rest i tjänsten. Med tre barn gäller det att någon är hemma och ser till att allting fungerar.
– Bor något av barnen fortfarande hemma? frågade Erika utan att dölja sin förvåning.
– Bara Gustav. Elsa studerar i New York och Carl i Lund.
– Är Glenn barnens biologiska pappa? frågade Miriam.
– Nej, deras far lämnade oss i sticket för elva år sedan.
Med tanke på vilka ord hon använde måste minnet av separationen vara smärtsam. Rösten däremot var märkligt neutral, som om hon läste en inköpslista.
– Så Glenn har varit som deras far, är det vad du vill säga? frågade Miriam efter ytterligare en halv minuts tystnad från Birgitta.
– Enda anledningen till att han bryr sig om dem nu är att han kan vända dem mot mig.
Var det sant, svartsjuka eller inbillning?
– Du sa att allting är ditt, hur kommer det sig? frågade Miriam.
– För ett tag sedan skrev vi över allting på mig, av skattetekniska skäl. Det är inte mer än rätt när man tänker på vad jag har offrat.
Ytterligare en lång paus.
– Så … har jag rätt när jag säger att han vill skilja sig men inte du och att han vill ha en uppgörelse först? Och att han utan en sådan inte får någonting vid en skilsmässa? Och att hoten du upplever kommer från advokaten? frågade Miriam.
Ett föraktfullt leende men inget svar.
– Har du fått fler hot än de här breven? fortsatte Miriam.
– Han ringer också och kallar mig för fula saker.
– Advokaten? frågade Erika.
– Nej, Glenn.
En trött suck letade sig ut ur Miriams mun innan hon hann stoppa den.
– Birgitta, om vi ska kunna hjälpa dig måste vi veta exakt vad han säger när han hotar dig, hur han säger det och vad det betyder om det är ett subtilt meddelande, sa hon.
– Subtilt? Jag kan inte läsa hans tankar.
Det högg till i en oxeltand och Miriam upptäckte att hon satt med käkarna hårt sammanpressade.
– Du sa att han spionerar på dig, kan du berätta mer om det? frågade Erika.
– Han tar sig in här när jag inte är hemma och på nätterna och läser min post, rotar i min handväska och flyttar på saker. Sedan spionerar han på mig hela tiden.
Äntligen något konkret.
– Så du har inte bytt lås? frågade Miriam.
– Han bor faktiskt här, svarade Birgitta.
– Så han bor fortfarande här? frågade Erika.
– För tillfället sover han i mitt sommarhus i Båstad.
– Men det är ju långt dit. Ligger företaget där? frågade Miriam.
– Nej, firman ligger här i Ystad, på bästa adressen mitt i stan. Det är hans eget fel att han måste resa hela vägen till Båstad. Om han uppförde sig anständigt kunde han vara kvar här.
– Så han äger ingenting, inte det här huset, inte sommarhuset i Båstad, ingen bil och inte företaget? frågade Erika.
– Nej, svarade Birgitta i en inandning.
Ännu en lång paus.
Miriam samlade ihop breven och lade dem i en bunt framför sig. Hur skulle hon uttrycka sig så att det inte blev fel? Hon fingrade på papperen och tittade upp.
– Så summan av kardemumman är att Glenn vill ha skilsmässa men att du inte godkänner hans förslag till att dela upp era tillgångar. Samt att du äger allting och Glenn ingenting. Och att du inte vill skiljas?
Birgittas ansiktsuttryck speglade inga känslor inför det hon just sagt. Hade hon förstått hur sjukt det var? Uppenbarligen inte.
– Varför vill du ha en man som förgriper sig på dig och inte vill vara gift med dig? frågade Erika.
Frågan hängde i luften mellan dem i flera långa sekunder.
– Vore det inte skönt att slippa allt det här? Så vitt jag ser i breven från advokaten vill han bara ha tillräckligt för att kunna skaffa ett hem, en bil och halva företaget. Det är ju inte mycket att bråka om, eller hur? sa Miriam, lade sin hand på Birgittas och såg på henne med så vänlig och öppen blick hon förmådde.
Själva beröringen var olustig, som att ta i ett högpresterande batteri. Obehaget avbröts av att Birgitta drog undan sin hand och återgick till sina skorpsmulor.
– Men vad vill du? frågade Erika.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han borde verkligen skärpa sig och ta sig samman. Det är skamligt hur han uppför sig. Han skämmer ut hela familjen. Så mycket som jag har gjort för honom. Utan mig hade han fortfarande varit en underbetald tjänsteman och inte där han är i dag. Om han bara skärper sig och uppför sig som en vuxen kommer hela den här tramsiga historien snart att vara över.
Birgittas irriterade röst ekade ut mellan väggarna.
– Berätta om övergreppet, bad Miriam.
Birgitta verkade samla sig, svalde och knäppte händerna på bordet.
– Vi var hos några vänner och åt middag, han drack för mycket och när vi kom hem påpekade jag det olämpliga i hans uppförande. Han tryckte upp mig mot hallväggen och höll händerna om min hals. Hon lyfte ena handen till halsen. Efteråt ville han inte ens prata om det. Och det var inte första gången. En gång när han var … han hade rökt något och så ville han att vi skulle ligga med varandra men det ville inte jag, då gjorde han det ändå.
Det var svårt att lyssna på Birgittas historia utan att lägga in sina egna olyckliga erfarenheter i ämnet. Det som gjorde henne förvånad var Birgittas lugna och tårlösa berättelse. Som om händelserna egentligen inte var något att prata om.
– Så han våldtog dig? frågade Erika.
Birgitta tittade på väggen bakom Miriam och ryckte på axlarna.
– Ja, sa hon.
– Jag antar att du inte anmälde, sa Miriam.
– Nej, svarade Birgitta.
– Då återkommer vi till Erikas fråga, vad vill du?
– Det har jag ju sagt.
Erika läste högt från sitt papper:
– Vid en skilsmässa ska han inte ha något och du vill inte ha någon skilsmässa.
– Och vad händer då, tror du? frågade Miriam.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han behöver bara ta sig i kragen, sa hon.
– Hade Glenn något med sig in i relationen? frågade Miriam.
– Det mesta har vi skänkt bort, resten står i källaren.
– Ingen bil?
– Den har Carl nu.
– Och företaget, hade han det innan ni träffades?
– Det säger han säkert själv, men det är inte sant. Utan mig hade firman aldrig haft den framgång den har. Det är jag som skaffat kunder genom mina kontakter.
Återigen uppfattade Miriam kopplingen till sig själv. Det var inte förrän hon kom in i Max liv som hans företag tog fart mot de höjder där det nu befann sig. Hans mäklarfirma var den man anlitade om man ville sälja eller köpa ett exklusivt objekt i Västerås med omnejd. Hon hade aldrig ens tänkt tanken att hon skulle ha del i den framgången. Hur illa hon än tyckte om Max och hur vidrig han än var, var det han själv som förvaltat kontakterna och drivit företaget till vad det var i dag. Men å andra sidan hade hon haft en egen karriär och inte delat sin partners, som Birgitta.
– Har han sagt varför han vill skiljas? frågade hon.
– Han tror väl att han kan få mer av någon annan, sa Birgitta och ryckte på axlarna.
– Och har han någon annan?
Det var tydligt att frågan inte var välkommen.
– Jag kan inte hålla ordning på hans horor, sa hon.
Erika stirrade ner på sitt fullklottrade papper och såg ut som om hon skulle explodera. Efter ett ögonkast på klottret kunde Miriam urskilja inte mindre än tre små djävular och en häxa sittande på en kvast, flygande mot ett fjäll.
Att fortsätta så här gick inte. Lika bra att ta fram storsläggan, om inte annat skulle den snabba upp händelseförloppet.
– Så om jag förstått dig rätt vill du ställa honom på bar backe för att han inte längre älskar dig?
– Glenn älskar bara Glenn.
– Och du?
– Vad?
Miriam suckade och den här gången utan att lägga band på sig.
– Älskar du Glenn?
– Vi är båda vuxna och mogna människor och inte längre några tonåringar.
Miriam studsade till och Erika slet sig från sin senaste skapelse. Från Miriams plats såg det ut som den samling tecken som brukade användas för att beskriva svordomar i serier.
– Summan av kardemumman är alltså att om du går med på att dela med dig av era tillgångar, så kommer Glenn att försvinna ut ur ditt liv. Enda anledningen till allt det här är alltså att du vill hämnas på honom för att han inte längre älskar dig. Ditt mål är således att han ska plågas? Det kommer inte jag att hjälpa dig med, sa Miriam och lyfte upp handväskan från golvet.
En stor reva i det svala öppnade sig när Birgitta vände sina blixtrande ögon mot henne.
– Och vad skulle du göra då? Du som är så fantastisk, sa hon med hånfull röst.
– Det vet jag inte. Men så här vid sidan om är det lätt att se att du i stället för att satsa på att få livet i ordning, har gjort allt du kan för att undvika det. Jag förstår inte logiken i ditt tänk. Tror du att han har slutat älska dig för att jävlas med dig? Fattar du inte att han vill skilja sig, men att han inte kan det för att du har missbrukat det förtroende han gav dig när ni skrev över allting på dig? Anledningen till att han inte älskar dig kan du älta tills själve fan avlöser dig, men inte göra ett dugg åt. Det är inte svårt att se att du har ett självdestruktivt drag, men ge då sjutton i att förstöra för andra. Och varför har du inte insett att dina barn är stora och skaffat dig något annat att ägna dig åt? Det här huset ser ju ut som om det inte kräver allt för mycket städning och jag antar att det som behövs inte utförs av dig. Helst skulle du vilja sitta här framför din fasad och vara fin. Nej du Birgitta, vi hjälper människor som vill ordna upp sina liv, inte personer som vill jävlas.
Miriam reste sig, ställde in stolen till bordet och tittade på Erikas ryggtavla som redan var på väg mot hallen med block, penna och handväska.
– Försök inte låtsas som om ni inte fattar. Är det han som har skickat er? Han och hans horor! skrek Birgitta, reste sig och kastade den halvfulla kaffekoppen tvärs över rummet.
Koppen slog i väggen mittemot och gick i flera bitar. Kaffet som funnits i koppen hade lyckats hålla sig på plats under luftfärden men satt nu som en stor utbredd stänkfläck på den vita väggen.
– Ni ska inte tro att ni kan komma hit och spela intresserade. Jag känner er typ. Inte ett öre ska ni få i ersättning, inte ett öre. Trodde ni verkligen att ni kunde komma hit och tala om för mig vad jag ska göra? Ni två?
Miriam gjorde en snabbinventering av Birgittas närmaste omgivning. Det som fanns kvar att slå sönder var dyrt och säkert alldeles för trendigt och fint för att offras.
– Nej, det var väldigt dumt, sa hon. Ingen kan tala om för dig vad du ska göra.
Två saker stod helt klart; det första att hon inte ville tillbringa en enda minut till i Birgittas sällskap. Det andra att det inte var schyst att lämna henne i det skick hon befann sig i. Hon såg ut som om hon höll på att gå sönder och hade väl på sätt och vis redan gjort det.
– Du som är så snygg och verkar ha ordning på allt … jag menar förutom skil… jag menar bara att varför går du inte vidare i livet? Om du vill ha en ny man kan det ju inte vara något problem för dig att skaffa en heller, sa Erika.
– Vänta tills du kommit upp i min ålder, då kommer du att lära dig att man inte är värd ett skit! skrek Birgitta.
Jaha, det också. Birgitta led av åldersnoja, avundsjuka, svartsjuka, hat, missunnsamhet och självupptagenhet.
– Din man må vara en svinpäls, men det är ingen ursäkt för dig att bli detsamma. Jag tycker att du ska ringa till honom och säga att du är trött på att vara ledsen och olycklig och att du vill diskutera en rättvis uppgörelse. Sedan kan du ringa barnen och önska dem en trevlig midsommar. Det gör inget om du gråter, det är helt okej. Om du håller människor intill dig med våld, hur mycket tror du att deras närhet är värd då? Släpp dem fria så får du se vem som kommer tillbaka. De som gör det, gör det för att de vill vara med dig, inte för att de känner sig tvingade, sa Miriam.
Birgitta stirrade på henne med öppen mun.
– Jaha … men då så. Du gör som du vill, sa Miriam och vände sig för att gå. Nu har du slösat bort tillräckligt av vår tid.
– Du lindade inte precis in det, viskade Erika.
I samma ögonblick som Erika öppnade ytterdörren kom ett raseriskrik från Birgitta. Tätt följt av ett fruktansvärt kras.


Beställ boken på:
AdlibrisBokusHemsidan
 

Text ur Vänner i nöd, vänner i död, som är del tre i trilogin om Veera, Miriam och Erika.
 

I dag är den morgondag du oroade dig för i går.
Matsini

 
Kapitel 7
Kallhäll, lördagen den 25 juni
Bruno Jablonska
 
Bruno flyttade håglöst förstoringsglaset över Mitt i Järfälla men kunde inte uppbåda tillräcklig koncentration för att läsa. Han gav upp och lyfte blicken ut genom fönstret. Nedanför på gatan stod en lastbil och mullrade så att köksfönstret gav ifrån sig pulserande vibrationer. Butiken brukade inte få leveranser på lördagar, men det kunde ju bero på att det var tomt på hyllorna efter helgen. Han lyfte av glasögonen och gned sig i ögonen samtidigt som pendylen i vardagsrummet plingade tolv slag.
Ännu en dag med olösta problem för flickorna. Att det skulle bli på det viset hade han kunnat räkna ut med bakdelen. Svinpälsen Max hade slagit tillbaka och den här gången hade han inte nöjt sig med Miriam.
Han reste sig, tog på sig glasögonen, fattade käppen och gick fram till diskbänken, fyllde ett glas med vatten och drack på stående fot.
Beslutet kom snabbt och utan invändningar, förmodligen för att han redan legat och tuggat på frågan i ett par nätter. Det var bråttom. Hur länge han själv skulle leva var högst osäkert, speciellt med höftoperationen hängande framför sig. Tanken på den fick det att bränna till i magen. Han ställde ner glaset i diskhon och linkade ut till hallen. Där slog han sig ner på pallen vid telefonbordet och bläddrade i den slitna telefonboken. Det var ett mobilnummer, vilket påminde honom om att det var hög tid att han använde sin egen nyanskaffade mobil.
Han tog sig tillbaka till köksbordet, bökade upp plånboken ur ena bakfickan och vecklade ut den. Där låg den, lappen med Miriams instruktioner. Han satte sig, lutade käppen mot bordet, läste igenom texten noga och tog upp mobilen ur skjortfickan. Sedan drog han av de tre gummisnoddar som han hade virat runt den för att mobilen inte skulle falla ur fickan när han böjde sig framåt. Han tryckte på en knapp och skärmen vaknade. Egentligen ville han kasta den hala lilla rackaren åt helvete, men mobilen var svindyr och den kunde vara bra att ha. Första försöket gick åt skogen, andra likaså. Försiktigt lade han den ifrån sig på bordet, drog några överdrivna andetag medan han fantiserade om hur de snorgärsar som konstruerat mobilen skulle reagera på några rapp av käppen över fingrarna. Sedan tog han sats inför tredje försöket. De små knapparna satt så tätt att det var nästan omöjligt att trycka på bara en åt gången och dessutom träffa rätt. Han tryckte på bilden av en lur, och en hel rad av namn och nummer visade sig. Sedan duttade han på Veeras namn och fick fram hennes nummer. Med förstoringsglaset försökte han lista ut vilket nummer som var till hennes mobil. Han tryckte på det som började på 07 och pressade mobilen mot örat. För varje signal som gick fram tilltog hettan i magen.
‒ Ja, svarade Veera.
Han blev så lättad att inga ord kom fram.
‒ Hallå! fortsatte Veera.
‒ Du borde inte svarat, det kunde varit den schweinpelz.
‒ Men det är det tack och lov inte, och nu får du bärga dig ett tag för jag håller på och torkar golv.
Han kunde inte låta bli att le, hon lät som vanligt, vilket betydde att det inte var katastrof.
‒ Vad har den schweinpelz Max gjort den här gången?
‒ Vänta, sa Veera.
Det hasade och raspade i luren en stund innan hon kom tillbaka.
‒ Det är en lång historia, men allt är under kontroll.
‒ Din käft blir svart på insidan.
En suck och mer hasande och raspande.
‒ Förmodligen bara aningen grådaskig.
Det blev tyst.
‒ Lys upp mig, sa han, trots att han kände på sig att det var något fel på meningen.
Det hände ofta och speciellt när han var upprörd. Huvudsaken var att Veera förstod.
‒ På grund av en del händelser jag inte kan gå in på, tyckte vi att det var bäst att Max inte vet att vi finns under de närmaste dagarna.
Hon hade sagt vi och att vi finns, det var han säker på. Att hon sa vi var bra, men hon borde sagt var vi finns. Eftersom hon inte gjorde det hade något hänt som fått Max att tro att de var döda. Alltså var situationen lika fördjävligt allvarlig som han misstänkt.
‒ Och sedan? Efter de dagarna?
‒ Då kommer han att ha helt andra saker att bekymra sig om, sa Veera.
Det hade de trott redan efter förra omgången de utsatte Max för. På typer som han fungerade bara grova och smärtsamma metoder, och om de metoderna fick till följd att han kom närmare sin död snabbare än vad naturen hade i åtanke, desto bättre.
‒ Dumt att skjuta schwein i arslet med pistol eller revolver. Bättre använda en av mina bössor.
‒ Vi ska inte skjuta honom i baken eller någon annanstans för den delen.
‒ Granat samma vägen? Det är det enda som får schwein som han att förstå.
‒ Inte det heller.
Vad kunde det då vara? Hade flickorna pratat med polisen? Men i Sverige åkte man inte i lyxfinkan för småsaker som hot, misshandel och stalkande, och om det ändå inträffade var det bara för några veckor. För långvarigare vistelse krävdes farligare saker som ekonomiskt fiffel eller ett envist upprepande av narkotikabrott och mord. Och allt det där kände Veera till.
Dessutom behövdes bevis och det hade de inte, så vitt han visste. Själv hade han funderat på att anonymt tipsa om att liket av Muppe legat i bakluckan på Max bil och att det också var han som dumpat liket i ett dike i Enköping. Men sedan hade han kommit fram till att det inte skulle vara svårt för polisen att göra kopplingen Max–Miriam, Miriam–Veera−Erika och sedan han själv och Harri. Alla hade de vistats i närheten av liket och numera hade de ju sådan där dna. Dessutom hade säkert Max redan gjort sig av med bilen.
‒ Hur vet ni att Max inte vet var ni lever?
‒ Ingen vet var vi finns, inte ens Harri.
‒ Harri har använt sitt kålhuvud och listat ut var ni är.
Han hörde hur hon drog efter luft.
‒ Men …
‒ Och om någon häller sprit i Harri är det klippt med tystnad, avbröt Bruno.
‒ Snälla Bruno …
‒ Nein! Inte snäll när schwein är lös. Ni måste flytta.
En lång suck och tystnad.
‒ Men vi ska bara vara här ett par dagar till, sedan är faran över.
‒ Veera, ni måste ta det säkra före det osäkra.
Ännu en suck.
‒ Men här kan vi äntligen andas ut och Max kan inte veta var vi finns.
‒ Veera, lova att ni flyttar någon annanstans, annars åker jag och Harri till Västerås och pepprar arslet fullt på schwein, offentligt!
Det där med Västerås, peppra och offentligt uttalade han med låg röst, övertydligt och med en ordentlig paus mellan varje ord.
Det blev tyst och han andades vid sidan av luren för att inte störa hennes slutledningsförmåga.
‒ Okej, jag lovar, kom det med ytterligare en suck.
‒ Håll er undan så länge ni behöver. Och berätta inte för Harri att ni flyttat, då vill han veta vart.
Resten av meningen stannade kvar i huvudet: och om du då inte kan säga var du är förstår han hur allvarligt läget är och då kan han bli törstig.
‒ Oroa dig inte för Harri, jag tar hand om honom, fortsatte Bruno.
När samtalet var över satt han kvar tills hjärtat återgått till normal takt och magen inte längre brändes. Han hade i alla fall lyckats skaffa en tillfällig respit. Lite lugn och ro tills det var dags att ta i med stålhandskarna … eller hette det stålnyporna? Han var inte säker. Det han var helt säker på var att det var bråttom och att varje minut spelade roll.
Han fattade käppen, hasade in till sovrummet och öppnade en av garderoberna. Där, bakom vinterrocken från hemvärnet, stod bästa bössan med pipan nerkörd i ett par vinterstövlar.
Nej, flickorna skulle nog inte skjuta schwein i arslet, men det kunde han och Harri göra. Och inte i helvete skulle det inträffa inför publik. Visserligen var han både halt och lytt, men med hjälp från Harri skulle det gå som Säkkijärven polka.


Här kan du beställa boken på Bokus och här på Adlibris.
 

I likets vänkrets handlar om ...

Veera, Miriam och Erika ser fram emot att fira midsommar i välbehövligt lugn och ro. Miriam och Erika på Öland i det hus Miriam skaffat och Veera i Kallhäll.

På väg till Öland tar Miriam och Erika en omväg förbi Miriams bror i Ystad där de blir ombedda att hjälpa en kvinna som säger sig vara hotad av sin man. Efter att ha tagit sig an uppgiften ser de inget annat råd än att ta kvinnan med sig på resan. Samtidigt smider de planer på att tillsammans med Veera använda sina kunskaper i ämnet och starta ett konsultföretag. Det finns ju så många svinpälsar världen över, minst en bakom varje hörn.

Det blir emellertid inte som de tänkt sig. Istället för lugn och ro hamnar de mitt i ett tumult av ytterligare en utsatt kvinna, två synnerligen otäcka torpeder och ett synnerligen opraktiskt lik. Med list, fantasi, skådespelartalanger, ett vedträ och diverse omvägar försöker Veera, Miriam och Erika slingra sig ur knipan samtidigt som en skrämmande skugga från det förflutna svävar över dem.

Texter ur Så tuktas en svinpäls, som är del ett i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

Ur Så tuktas en svinpäls

Kapitel 24
 
”Den som först lägger fram sin sak har rätt,
sedan kommer motparten
och uppdagar hur det är.”
Ordspråksboken

 
Kallhäll, söndagen den 12 juni, pingstdagen
Veera
 
När de kom tillbaka till Resedavägen stod två bilar parkerade utanför. Den ena var Mathias och den andra, upplyste Erika dem om, tillhörde hans föräldrar. Det kändes som om det kunde bli otrevligt så Veera frågade om Erika ville att de tog en tur till koloniområdet i stället. Innan Erika hann svara öppnades ytterdörren och Mathias kom ut på trappan. Hugo skällde som en galning och kastade sig mot Gunnebostängslet så att det vanliga otäcka rasslet uppstod.
– Fan, fan, fan, sa Erika och tittade skärrat på Mathias.
– Lika bra att riva av det här också, det är snart gjort, sa Miriam uppmuntrande.
– Förmodligen har du rätt, sa Veera och öppnade bildörren på sin sida.
Med släpande steg och stel hållning tog sig Erika upp för grusgången. När Veera, som var först, närmade sig dörren verkade det som om Mathias inte tänkte flytta på sig och släppa in henne. Veera rätade på sig och ökade farten. I sista stund vek han ovilligt undan.
– Hej du, sa Veera och steg in i hallen och ur skorna.
Efter henne smet Miriam förbi Mathias i dörrhålet. Till sist kom Erika och försökte klämma sig förbi honom. Mathias tog tag i hennes arm och sa med låg röst.
– Vi vill prata med dig i vardagsrummet.
Veera kastade en blick in i vardagsrummet där det satt ett medelålders par med ansikten som speglade stor beslutsamhet. Sådana ansikten var hon väl förtrogen med från arbetet i butiken. De brukade ledsagas av ett höjt finger och kommentarer som:
– Förra veckan köpte jag det där fläsket ni hade på extrapris och när jag kom hem var det ruttet. Hur kan ni sälja fläsk som inte går att äta? Nu ska jag be att få tala om att det här accepterar jag inte! Det är lurendrejeri, det är vad det är och jag KRÄVER att få tillbaka alla pengar!
Veeras fantasier avbröts av att mannen i vardagsrummet öppnade munnen.
– Ursäkta oss men det här är privat, sa han och blåste upp sig ett snäpp.
Med högra handen framräckt gick Miriam fram till kvinnan.
– Yvonne, sa hon och log.
Kvinnan gav Miriam en förvånad blick, fattade hennes hand och gjorde en ansats att resa sig upp men satt kvar.
– Helena, jag är Mathias mamma, sa hon.
Miriam gick vidare till Mathias pappa och räckte även honom handen.
– Jan, sa han och reste sig. Det är inget personligt emot er men vi vill ha ett privat samtal med Erika, fortsatte han.
– Veera, sa Veera och räckte fram sin hand först till Helena, sedan till Jan.
När hälsningsfraserna var avklarade slog hon sig ner på en pall som var placerad innanför valvet till hallen. Just då kom hon på att sist hon presenterat sig för Mathias hade hon hetat Arja. Efter ett ögonkast på honom konstaterade hon att han inte lagt märke till ändringen av namn. Med blicken på sina händer satt han nersjunken i rummets enda fåtölj. Miriam lutade sig mot dörrposten och Erika stod handfallen strax innanför valvet till hallen.
Var nu inte orolig, tänkte Veera. De där perkeleamöborna ska inte få sätta klorna i dig utan att först tampas med mig och Miriam.
– Som sagt, sa Jan, vi vill ha ett privat samtal med dig Erika.
– Under rådande omständigheter tycker jag inte att det är någon bra idé, Jan. Tre mot en har aldrig varit någon god grund för ett produktivt samtal, sa Miriam.
Det slog Veera att Miriam lät exakt så som Margaret Thatcher skulle låtit om hon pratat svenska. Jan svalde och Helena betraktade sina knän.
Av Erikas uppsyn att döma var tårarna inte långt borta.
– Hur många vill ha kaffe? frågade Veera och reste på sig.
– Du måste förstå att du inte kan bo här längre Erika, det är ledsamt att det inte har fungerat mellan dig och Mathias men det här är inte ditt hus. Mathias och du har inget samboavtal så han är inte skyldig dig någonting, sa Jan med en röst som om han rättade ett olydigt barn.
Veera slog sig åter ner på pallen utan uträttat ärende. Det här ville hon inte gå miste om.
– Hur vet du att Mathias inte är skyldig Erika några pengar? frågade Miriam och tittade på Jan.
Ett ögonblick såg Jan förvirrad ut men inte mindre irriterad.
– Dessutom är Erika skriven här och således bor hon här, alltså gör hon det tills hon flyttar, flyttar gör hon när hon hittat en ny bostad, fastslog Miriam.
En pinsam tystnad sänkte sig över rummet.
– Sedan, Erika, tycker jag inte om att du sprider ut att Mathias är närig, det vet du så väl att det är lögn, sa Jan.
Ett förvånat uttryck spred sig över Erikas ansikte.
– Det har jag inte alls sagt! utbrast hon med blossande kinder.
– Det gjorde du visst det, gnällde Mathias från fåtöljen.
– Du menar till din nya … är det Ebba hon heter? frågade Veera.
Mathias verkade inte intresserad av att svara.
– Det där var ett ”pilutta dig” som Erika gjorde för att Mathias var dum mot henne. Hon sa inte att Mathias är närig. Hon berättade för Ebba, Mathias nya, att han har pengar på banken men att han har lite svårt att skiljas från dem. Jag hörde hela samtalet, fortsatte Veera.
– ”Pilutta dig”? frågade Jan.
– Det är ur Madicken, det betyder att man … eeh ger igen, eller kull eller något sådant, svarade Helena.
– Mathias, jag undrar en sak, hur kommer det sig att du väntat så länge med att tala om för Erika om Ebba och, hur det är ställt. Och att det blivit panik? Hade du förväntat dig att Erika skulle försvinna när du knäpper med fingrarna? frågade Miriam med Thatcherrösten
Mathias öron antog en intressant och chockrosa lyster. Erika slog händerna för ansiktet och sprang till badrummet och smällde igen dörren efter sig. Helena tittade på sin son med rynkade ögonbryn.
– Du vet att Erika har betalat allt löpande. Det har hon inte gjort för att försörja dig och Ebba, utan för att hon trodde att ni två skulle dela framtiden. Om du inte längre vill dela framtiden med Erika är det okej, men det är inte okej att lura henne på hennes pengar. Det där med Ebba är sannerligen tillräckligt ohederligt, fortsatte Miriam.
Det blev tyst förutom att det spolade av vatten i badrummet. Plötsligt reste sig Helena.
– Nu går vi Jan, sa hon.
Med handväskan framför sig som en sköld lämnade hon rummet med blicken fästad någonstans mellan taket och väggen.
– Stämmer det som hon säger? frågade Jan vänd mot Mathias.
Mathias sjönk ännu längre ner bland fåtöljdynorna och studerade ingående sina händer.
Luften hade äntligen gått ur Jan, han såg ut som kunden som köpt ruttet fläsk brukade göra när han fått veta att det inte alls var något problem att få alla pengar tillbaka, trots att han inte hade kvitto eller varan med sig. Att butiken litade på honom. Missöden kunde ju faktiskt hända med vakuumförpackat fläsk.
Badrumsdörren öppnades och Erika kom rödgråten tillbaka till vardagsrummet.
– Hur mycket pengar rör det sig om? frågade Jan.
– 72 750 kronor, svarade Miriam.
Jan hoppade till och gjorde en överraskad grimas.
– Det kan jag inte tänka mig, sa han myndigt.
– Nej, det är egentligen lite för högt, jag är skyldig Mathias en båtresa till Almedalen, han kan dra av den, sa Erika och drog ett djupt lite oregelbundet andetag.
Jan tittade från Erika till Mathias och tillbaka.
Ursäkta oss, jag vill tala med Mathias i enrum, sa han.
Alla utom Jan, Helena och Mathias gick ut till köket och stängde dörren. Miriam slog sig ner och trummade med fingrarna på köksbordet, Veera bryggde kaffe och Erika lutade huvudet i händerna.
Skulle hon ta fram koppar till alla eller var det onödigt? tänkte Veera och stirrade in i köksskåpet. Innan hon hann fatta något beslut öppnade Jan köksdörren och sa att Erika skulle få sina pengar. Sedan undrade han när Erika tänkte flytta.
Erika såg förvirrad ut.
– Om någon vecka från nu kan Erika bo hos mig tills hon har hittat något eget, svarade Veera i hennes ställe.
Det vore ju idealiskt om de kunde bo hos Erika tills ”Projekt Max” var utfört. Om Harri sprang runt fötterna på dem skulle det bli svårt att planera. Lika svårt som om Mathias gjorde detsamma.
– Då får jag tillfälle att betala tillbaka Erikas gästfrihet för den här veckan som vi ska bo här, fyllde hon i.
– Här? sa Jan.
– Ja, Erika har haft vänligheten att härbärgera både mig och Mi… Yvonne här den här veckan. Badrummet i min lägenhet har råkat ut för översvämning och måste renoveras. Men nästa vecka är det fint igen och vi kan bo hos mig.
Jan såg ut som om han vägde för och emot.
– Då verkar det som om det ordnar sig. Plocka ihop lite saker så kan du bo hemma hos oss tills dess, sa han vänd till Mathias som stod bakom honom i hallen.
Veera pustade ut. Nu hade de en svinpäls mindre att oroa sig för.
Innan de gick kastade Helena ett skyggt ögonkast på Erika, Veera tyckte att det såg ut som om hon skämdes.
När de åkte iväg var Hugo sympatiskt nog att skälla ut dem ända tills bilarna inte längre syntes. Ett lättat uttryck blandat med förvåning gick att läsa i Erikas ansikte, men även sorg.
– Jaha, då var det dags att baka, sa Veera osentimentalt. Men först behöver vi kaffe.
Miriam ställde fram koppar och hällde upp medan Erika vred på ugnen. Sedan gick hon och hämtade sin arbetsrock. När hon kom tillbaka till köket grävde hon fram några tabletter ur fickorna på rocken och lade dem på köksbordet.
– Enligt mina beräkningar behöver vi en halv brun och en vit och sedan toppa av med en rosa, sa hon. Men jag vet ju inte helt säkert. Om man är allergisk kan det gå fel trots att man har rätt dos.
Alla tre stod runt bordet och betraktade de små pillren med rynkade pannor.
– För att vara på den säkra sidan måste vi ta hela dosen i en eller två kakor, sa Veera.
– Jag tror inte att han är allergisk och så är han väldigt vältränad, vi borde ta lite extra, sa Miriam.
– Vi borde kanske testa på någon, sa Erika.
Tankarna for runt i Veeras huvud. Erika hade rätt, de var tvungna att testa på någon.
– Några förslag eller frivilliga? fortsatte Erika.
Ingen anmälde sig.
– Om vi preparerar två kakor plus en testkaka kan vi fundera medan vi bakar, sa Veera.
Förslaget godkändes och de bakade två hela plåtar samt en liten testkaka.
– De där pillrena du hade i rockfickan, skulle inte någon ha haft dem? frågade Veera medan hon kontrollerade värmen i ugnen.
– Jo, men ibland spottar de ut dem på golvet och då får man plocka upp dem för att lämna dem till förstöring. Patienten får nya tabletter, man kan ju inte ge dem de som legat på golvet. Den här gången glömde jag att lämna de utspottade till förstöring.
– Så en gammal människa har haft de här i munnen innan de hamnade på golvet? Det här blir bara bättre och bättre, sa Miriam.
När de var klara och kakorna stod på bänken med handdukar över sig kom de på att de var hungriga men att ingen av dem kände för att laga mat.
– Vi åker till pizzerian i centrum och äter kebab, föreslog Erika.
– Låter bra, svarade Miriam.
– Jag håller med, sa Veera.
De tog på sig skorna och öppnade ytterdörren. Som vanligt började Hugo skälla i samma ögonblick dörren öppnades. Veera lutade sig mot trappräcket och tittade på honom.
– Hur mycket tror ni att han väger? frågade hon.
Erika och Miriam ställde sig bredvid henne.
– Skulle tro att den lilla kakan blir lagom, sa Erika.