På den här sidan finns provläsning ur alla mina böcker och pågående manus.

I min trilogi kan alla delar kan läsas var för sig men Så tuktas en svinpäls är nummer ett, följt av I likets vänkrets och Vänner i nöd, vänner i död.

Klicka på bilden så kommer du till Bokus

Ur Så tuktas en svinpäls
Västerås, onsdagen den 8 juni
Max
 
Så snart Max Hogfuur öppnade ytterdörren förstod han att något var fel. Med stigande förvåning gick han runt i lägenheten och samlade intryck. Nattens lakan låg kvar i sängen, morgonens disk stod kvar på diskbänken och handdukarna låg i en hög på badrumsgolvet. Han öppnade dörren till klädkammaren och fann sig stirra på bitchens halvtomma sida. Även hennes beautybox var borta.
Den svidande sanningen började motvilligt ta form i hans medvetande: hon hade lämnat honom.
Raseriet grep tag i honom och han insåg att om han inte fick utlopp för det, fanns det risk för att han gjorde något överilat. I stället för att slå sönder någonting bytte han om för en snabb löprunda. Det han behövde just nu var att tänka klart och låta vreden sjunka undan.
Hon borde begripa att hon inte skulle komma undan den här gången heller. Räckte det inte med tre dagar i garderoben? Hur mycket mer behövde hon för att förstå? Det var dessutom egotrippat av henne att göra det här nu när han hade så mycket annat på gång och inte hade tid att tjafsa med henne.
En sak som komplicerade det hela var att han ställt en dunk med sprit som redan var såld i bakluckan på hennes bil.
För säkerhets skull tog han en tur runt kvarteret för att kontrollera om hennes bil stod kvar på parkeringen. Det gjorde den inte.
 
När han kom tillbaka efter löprundan tvingade han ner en stadig whisky på fastande mage.
Han slog sig ner i skinnsoffan, tog upp mobilen, letade fram rätt nummer och ringde upp. Efter lite kopplande och några ursäkter om att det var ont om personal fick han beskedet att Sylvia, bitchens morsa, var inlagd på S:t Görans sjukhus och att hon var illa däran. Det var väntat och förenklade saker betydligt. Bitchen var förutsägbar och enfaldig, naturligtvis befann hon sig på sjukhuset och borde bli lätt att hitta.
Förmodligen hade hon lämnat disken, lakanen och handdukarna för att förolämpa honom ytterligare. Ständigt och jämt glömde hon bort att vara ödmjuk. Det var inte speciellt smart.
Max tittade på sin armbandsklocka, i dag bar han Rolexen, njöt ett ögonblick av dess åsyn och registrerade att det var för sent att ringa till bitchens arbete och prata med hennes väninna Ewa-Lis.
Frustrationen rev i honom. I huvudet gick han igenom olika tänkbara scenarier. Hotell, motell, vänner, bekanta och någon ny som hon knullade … Whiskyglaset for iväg med ansenlig kraft och landade med en smäll mitt emellan en Corneille- och en Dinelitografi med bra nummer. Whiskyn som varit kvar i glaset rann i guldgula strimmor över den vita väggen. Det hade varit nära att han kramat sönder glaset i handen, men han besinnade sig i sista stund.
Fläckarna och det trasiga glaset skulle hon få betala, både med pengar och gråt. Uttrycket ”blod svett och tårar” dök upp i huvudet, men blod och svett var inte alls hans stil. Däremot var det helt klart Muppes.
Resten av vreden tänkte han spara tills han hade henne i sitt våld. Men om det skulle bli möjligt fick han ta sig samman.
I köket hämtade han sopborste och skyffel och satte igång med att sopa upp skärvorna. Efter det torkade han bort fläckarna på väggen.
Med en ny whisky slog han sig åter ner i soffan, snurrade på glaset, smuttade och bestämde sig. Det var ingen idé att vänta, lika bra att kalla in proffsen på en gång. Han rullade i mobilens kontaktlista och tryckte fram ett samtal.
– Ja, svarade Muppe efter en signal.
– Jag har ett brådskande jobb, behöver något levererat.
– Du vet att jag inte håller på med sådant.
– Den här typen av leverans är annorlunda, sa Max och lät Muppe själv lista ut vad det handlade om.
– Var ska jag hämta? kom det efter en stund.
– Jag har en idé om var. Vi behöver träffas så att du kan få en bild på objektet, paketet tar jag hand om själv och jag vill ha det oskadat.
– Du har en jävla tur, jag har en lucka just nu och kan komma över.
– Om en timma?
– Då syns vi snart, sa Muppe och tryckte av samtalet.
Max ställde ifrån sig glaset och gick in till arbetsrummet, satte in ett usb-minne i datorn och fick fram ett ansenligt antal bilder på bitchen. Han valde ett foto där hennes ansikte syntes tydligt, och skrev ut bilden. När det var färdigt tog han kopior på alla andra uppgifter Muppe kunde behöva, bland annat adresser och fakta om hennes umgänge. Sedan gick han till kassaskåpet som stod i sovrummet och hämtade 10 000 i kontanter.
I duschen underhöll han sig med tankar på vad han skulle göra när Muppe levererat. Inspirationen fick han från alla de bilder han just tittat på. De flesta motiven kom från situationer bitchen inte hade uppskattat.
Den här gången tänkte han inte nöja sig med tre dagar i garderoben, jordkällaren var både kallare och fuktigare. Men det fanns andra och renare alternativ, sist hade det varit ganska äckligt att ta hand om henne efteråt. Fy fan, vad hon ställt till det! Om han ville knulla henne fick han se till att hon kunde duscha och fräscha till sig. Å andra sidan kunde det vara mer stimulerande att ta henne före behandlingen, när hon fortfarande gjorde motstånd. 

I likets vänkrets

Kapitel 6
 

En del människor ger sina bekymmer simlektioner i stället för att dränka dem.
Mark Twain

 
Ystad, onsdagen den 22 juni
Miriam
 
– Kom in, sa Birgitta och log blekt innan hon vände sig om och gick mot det stora ljusa vardagsrummet som öppnade sig efter hallen.
Spänd var ordet som kom för Miriam när hon såg efter henne. En bräcklig kvinna klädd i vita byxor och vit linneblus.
Att döma av hur det såg ut i huset drog hon slutsatsen att hon borde ta av sig skorna. Efter några kraftfulla drag på hallmattan tog hon ändå risken och behöll dem på. Bakom sig hörde hon hur Erika följde exemplet.
När Erika stängde ytterdörren såg Miriam att två inplastade A4-lappar satt fasttejpade på dörrens insida. Hon hann läsa några lösryckta instruktioner från båda:
 
Kontakten till teven skall ligga till höger om boxen.
Dörrarna till badrummen skall vara stängda.
Alla lampor skall vara släckta.
Köksbänkarna skall vara torkade och fria från disk och annat.
Alla fönster skall vara stängda, även på övervåningen.
Sängarna skall vara bäddade med prydnadskuddarna lagda på rätt sätt på överkasten.

 
Villans inredning var inte bara klinisk, den var också färglös. Max hem hade varit inrett på ett liknande sätt, med den skillnaden att i Birgittas vardagsrum stod en generös soffa i grått tyg, inte som hos Max, en svart och kall skinnsoffa. I övrigt var väggarna vita, möblerna få och textilier hållna till ett minimum. På väggarna hängde några konstverk av den moderna sorten. Kalt, kallt och intetsägande. Den som trivdes här hade uppenbarligen inget större behov av yttre stimulans. Kanske att det var Birgittas man som bestämt hur det skulle se ut? Enligt Görans beskrivning av honom hade han många likheter med Max.
Det hon tyckte bäst om var den fiskbensmönstrade parketten som såg ut att vara ett välskött original från femtiotalet.
– Vill ni ha kaffe? frågade Birgitta med tonlös röst.
Både Erika och Miriam avböjde.
– Varsågoda och sitt, sa Birgitta och visade på ett vitt, ellipsformat matbord som var placerat vid ett stort fönster mot husets baksida.
Mitt på bordet stod en stor och vacker grön kristallskål som utgjorde rummets enda färgklick. Erika satte sig vid bordets kortsida med ryggen åt fönstret, Miriam satte sig på hennes vänstra sida. Det vita morgonljuset som strömmade in genom det stora fönstret avslöjade att Birgittas hy var blek med små och mycket fina rynkor runt munnen och ögonen. Håret var blont, kortklippt och hade en minimal, grå utväxt. Hennes ålder uppskattade Miriam till mellan femtiofem och sextiofem. Efter ett lite mer ingående men diskret studerande gissade hon att Birgitta lyft ögonlocken. Om hon också hade lyft ansiktet var svårt att säga eftersom hon var så mager. Hon hade inte ens en antydan till dubbelhaka eller bulldogg-häng. Det spända och uttryckslösa ansiktet kunde också ha orsakats av Botox.
– Jag förstår inte vad ni kan göra för mig, men jag har lovat Göran Westerberg att prata med er, sa Birgitta och puffade till frisyren.
Innan hon satte sig mittemot Miriam placerade hon en kaffekopp och en assiett med en skorpa på bordet framför sig.
– Vill du berätta om din situation? frågade Miriam och log uppmuntrande.
Erika lade upp block och penna på bordet.
– Jag vet inte hur mycket ni redan känner till, men min man har hamnat i en personlig kris.
Om det som Göran berättat stämde var Birgittas beskrivning av situationen generös.
– Hur yttrar den sig? frågade Miriam.
Birgitta tittade ner på sin skorpa, smulade sönder ena kanten på den och ryckte på sina stela axlar.
– Han … han bevakar och hotar mig och … så har han förgripit sig på mig.
Även om Miriam var beredd på svaret snärjde orden in henne i minnen från tiden med Max. Hon kände Erikas blick och tolkade den som Klarar du det här? Miriam svarade med en knappt synlig nick. Lite muntorrhet, hjärtklappning och en vallning klarade hon. Det var bara att andas lugnt.
– Ligger ni i skilsmässa? frågade Erika.
Birgittas ansiktsuttryck skiftade från vilset till förnärmat. Förändringen gjorde att hon såg mindre frånvarande ut.
– Absolut inte.
Miriam fick tag i ett vykort ur handväskan och fläktade sig, ändå rann svetten ner över ansiktet och klibbade fast blusen på ryggen.
– Varför inte? frågade Erika.
Birgitta ryckte på axlarna.
– Han … försöker vända mina barn mot mig, sa hon och placerade ett långfinger på var tinning och gnuggade lätt.
En lång tystnad följde. Det knakade till i parketten och knäppte i något som Miriam misstänkte var kylskåpet. Efter en dryg halv minut kunde hon inte hålla sig utan öppnade munnen.
– Vill du berätta?
Det blev åter tyst och sången från en näktergal letade sig in genom det stängda fönstret.
– Han mutar dem så att de ska umgås med honom, sa Birgitta med blicken ner i bordet.
– Hur gamla är barnen? frågade Erika.
Ytterligare några långa sekunders tystnad.
– Gustav är nitton, Elsa tjugoett och Carl tjugotre.
– Hur har han hotat dig? frågade Miriam.
Birgitta reste på sig och gick långsamt och knyckigt fram till en chiffonjé och rotade runt bland några papper. När hon vred på huvudet följde nästan hela överkroppen med. Käkpartiet verkade hänga ihop med överkroppen. Hur länge hade hon haft sådana där spänningar i kroppen? Om hon inte redan hade det var risken stor att hon skulle utveckla fibromyalgi.
– Här, sa Birgitta och återvände till bordet med några pappersark som hon omständligt och långsamt sorterade framför Miriam.
Det var fem brev från en advokat med olika förslag till hur makarna kunde dela upp sina tillgångar vid en skilsmässa. Ingenting märkligt mer än att de alla var daterade med en veckas mellanrum och började med orden Eftersom vi inte har fått något svar.
­– Vad säger din advokat om det här? frågade Miriam.
Birgitta anlade en besk min och satte sig på sin stol.
– Jag behöver ingen advokat. Allting är mitt. Där har du också ditt svar till varför det inte blir någon skilsmässa.
– Hur länge har ni varit gifta? frågade Erika.
– I sex år.
– Vad jobbar du med? frågade Miriam.
En lång tystnad följde. Sekunden innan det började krypa på allvar i Miriam svalde Birgitta, tittade upp från sina skorpsmulor och svarade:
– Tack vare mig har vi ett framgångsrikt företag i databranschen. Men sedan han bedrivit en hatkampanj mot mig bland personalen kan jag inte längre vistas där.
– Vad hände? frågade Erika.
– För att öka effektiviteten planerade jag en omorganisation, men Glenn, min man, gjorde sitt bästa för att underminera mig. Det jag har fått utstå från personalen på grund av honom är oförlåtligt.
Det måste vara hemskt att vara förföljd både hemma och på jobbet. Själv hade Miriam åtminstone haft en frizon på arbetet.
– Vad ska du göra nu då? frågade Miriam.
– Vi har två hem, det här och ett sommarhus i Båstad. Det och tre barn gör att jag har fullt upp. En hel del representation har det också blivit. Glenn har dessutom rest i tjänsten. Med tre barn gäller det att någon är hemma och ser till att allting fungerar.
– Bor något av barnen fortfarande hemma? frågade Erika utan att dölja sin förvåning.
– Bara Gustav. Elsa studerar i New York och Carl i Lund.
– Är Glenn barnens biologiska pappa? frågade Miriam.
– Nej, deras far lämnade oss i sticket för elva år sedan.
Med tanke på vilka ord hon använde måste minnet av separationen vara smärtsam. Rösten däremot var märkligt neutral, som om hon läste en inköpslista.
– Så Glenn har varit som deras far, är det vad du vill säga? frågade Miriam efter ytterligare en halv minuts tystnad från Birgitta.
– Enda anledningen till att han bryr sig om dem nu är att han kan vända dem mot mig.
Var det sant, svartsjuka eller inbillning?
– Du sa att allting är ditt, hur kommer det sig? frågade Miriam.
– För ett tag sedan skrev vi över allting på mig, av skattetekniska skäl. Det är inte mer än rätt när man tänker på vad jag har offrat.
Ytterligare en lång paus.
– Så … har jag rätt när jag säger att han vill skilja sig men inte du och att han vill ha en uppgörelse först? Och att han utan en sådan inte får någonting vid en skilsmässa? Och att hoten du upplever kommer från advokaten? frågade Miriam.
Ett föraktfullt leende men inget svar.
– Har du fått fler hot än de här breven? fortsatte Miriam.
– Han ringer också och kallar mig för fula saker.
– Advokaten? frågade Erika.
– Nej, Glenn.
En trött suck letade sig ut ur Miriams mun innan hon hann stoppa den.
– Birgitta, om vi ska kunna hjälpa dig måste vi veta exakt vad han säger när han hotar dig, hur han säger det och vad det betyder om det är ett subtilt meddelande, sa hon.
– Subtilt? Jag kan inte läsa hans tankar.
Det högg till i en oxeltand och Miriam upptäckte att hon satt med käkarna hårt sammanpressade.
– Du sa att han spionerar på dig, kan du berätta mer om det? frågade Erika.
– Han tar sig in här när jag inte är hemma och på nätterna och läser min post, rotar i min handväska och flyttar på saker. Sedan spionerar han på mig hela tiden.
Äntligen något konkret.
– Så du har inte bytt lås? frågade Miriam.
– Han bor faktiskt här, svarade Birgitta.
– Så han bor fortfarande här? frågade Erika.
– För tillfället sover han i mitt sommarhus i Båstad.
– Men det är ju långt dit. Ligger företaget där? frågade Miriam.
– Nej, firman ligger här i Ystad, på bästa adressen mitt i stan. Det är hans eget fel att han måste resa hela vägen till Båstad. Om han uppförde sig anständigt kunde han vara kvar här.
– Så han äger ingenting, inte det här huset, inte sommarhuset i Båstad, ingen bil och inte företaget? frågade Erika.
– Nej, svarade Birgitta i en inandning.
Ännu en lång paus.
Miriam samlade ihop breven och lade dem i en bunt framför sig. Hur skulle hon uttrycka sig så att det inte blev fel? Hon fingrade på papperen och tittade upp.
– Så summan av kardemumman är att Glenn vill ha skilsmässa men att du inte godkänner hans förslag till att dela upp era tillgångar. Samt att du äger allting och Glenn ingenting. Och att du inte vill skiljas?
Birgittas ansiktsuttryck speglade inga känslor inför det hon just sagt. Hade hon förstått hur sjukt det var? Uppenbarligen inte.
– Varför vill du ha en man som förgriper sig på dig och inte vill vara gift med dig? frågade Erika.
Frågan hängde i luften mellan dem i flera långa sekunder.
– Vore det inte skönt att slippa allt det här? Så vitt jag ser i breven från advokaten vill han bara ha tillräckligt för att kunna skaffa ett hem, en bil och halva företaget. Det är ju inte mycket att bråka om, eller hur? sa Miriam, lade sin hand på Birgittas och såg på henne med så vänlig och öppen blick hon förmådde.
Själva beröringen var olustig, som att ta i ett högpresterande batteri. Obehaget avbröts av att Birgitta drog undan sin hand och återgick till sina skorpsmulor.
– Men vad vill du? frågade Erika.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han borde verkligen skärpa sig och ta sig samman. Det är skamligt hur han uppför sig. Han skämmer ut hela familjen. Så mycket som jag har gjort för honom. Utan mig hade han fortfarande varit en underbetald tjänsteman och inte där han är i dag. Om han bara skärper sig och uppför sig som en vuxen kommer hela den här tramsiga historien snart att vara över.
Birgittas irriterade röst ekade ut mellan väggarna.
– Berätta om övergreppet, bad Miriam.
Birgitta verkade samla sig, svalde och knäppte händerna på bordet.
– Vi var hos några vänner och åt middag, han drack för mycket och när vi kom hem påpekade jag det olämpliga i hans uppförande. Han tryckte upp mig mot hallväggen och höll händerna om min hals. Hon lyfte ena handen till halsen. Efteråt ville han inte ens prata om det. Och det var inte första gången. En gång när han var … han hade rökt något och så ville han att vi skulle ligga med varandra men det ville inte jag, då gjorde han det ändå.
Det var svårt att lyssna på Birgittas historia utan att lägga in sina egna olyckliga erfarenheter i ämnet. Det som gjorde henne förvånad var Birgittas lugna och tårlösa berättelse. Som om händelserna egentligen inte var något att prata om.
– Så han våldtog dig? frågade Erika.
Birgitta tittade på väggen bakom Miriam och ryckte på axlarna.
– Ja, sa hon.
– Jag antar att du inte anmälde, sa Miriam.
– Nej, svarade Birgitta.
– Då återkommer vi till Erikas fråga, vad vill du?
– Det har jag ju sagt.
Erika läste högt från sitt papper:
– Vid en skilsmässa ska han inte ha något och du vill inte ha någon skilsmässa.
– Och vad händer då, tror du? frågade Miriam.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han behöver bara ta sig i kragen, sa hon.
– Hade Glenn något med sig in i relationen? frågade Miriam.
– Det mesta har vi skänkt bort, resten står i källaren.
– Ingen bil?
– Den har Carl nu.
– Och företaget, hade han det innan ni träffades?
– Det säger han säkert själv, men det är inte sant. Utan mig hade firman aldrig haft den framgång den har. Det är jag som skaffat kunder genom mina kontakter.
Återigen uppfattade Miriam kopplingen till sig själv. Det var inte förrän hon kom in i Max liv som hans företag tog fart mot de höjder där det nu befann sig. Hans mäklarfirma var den man anlitade om man ville sälja eller köpa ett exklusivt objekt i Västerås med omnejd. Hon hade aldrig ens tänkt tanken att hon skulle ha del i den framgången. Hur illa hon än tyckte om Max och hur vidrig han än var, var det han själv som förvaltat kontakterna och drivit företaget till vad det var i dag. Men å andra sidan hade hon haft en egen karriär och inte delat sin partners, som Birgitta.
– Har han sagt varför han vill skiljas? frågade hon.
– Han tror väl att han kan få mer av någon annan, sa Birgitta och ryckte på axlarna.
– Och har han någon annan?
Det var tydligt att frågan inte var välkommen.
– Jag kan inte hålla ordning på hans horor, sa hon.
Erika stirrade ner på sitt fullklottrade papper och såg ut som om hon skulle explodera. Efter ett ögonkast på klottret kunde Miriam urskilja inte mindre än tre små djävular och en häxa sittande på en kvast, flygande mot ett fjäll.
Att fortsätta så här gick inte. Lika bra att ta fram storsläggan, om inte annat skulle den snabba upp händelseförloppet.
– Så om jag förstått dig rätt vill du ställa honom på bar backe för att han inte längre älskar dig?
– Glenn älskar bara Glenn.
– Och du?
– Vad?
Miriam suckade och den här gången utan att lägga band på sig.
– Älskar du Glenn?
– Vi är båda vuxna och mogna människor och inte längre några tonåringar.
Miriam studsade till och Erika slet sig från sin senaste skapelse. Från Miriams plats såg det ut som den samling tecken som brukade användas för att beskriva svordomar i serier.
– Summan av kardemumman är alltså att om du går med på att dela med dig av era tillgångar, så kommer Glenn att försvinna ut ur ditt liv. Enda anledningen till allt det här är alltså att du vill hämnas på honom för att han inte längre älskar dig. Ditt mål är således att han ska plågas? Det kommer inte jag att hjälpa dig med, sa Miriam och lyfte upp handväskan från golvet.
En stor reva i det svala öppnade sig när Birgitta vände sina blixtrande ögon mot henne.
– Och vad skulle du göra då? Du som är så fantastisk, sa hon med hånfull röst.
– Det vet jag inte. Men så här vid sidan om är det lätt att se att du i stället för att satsa på att få livet i ordning, har gjort allt du kan för att undvika det. Jag förstår inte logiken i ditt tänk. Tror du att han har slutat älska dig för att jävlas med dig? Fattar du inte att han vill skilja sig, men att han inte kan det för att du har missbrukat det förtroende han gav dig när ni skrev över allting på dig? Anledningen till att han inte älskar dig kan du älta tills själve fan avlöser dig, men inte göra ett dugg åt. Det är inte svårt att se att du har ett självdestruktivt drag, men ge då sjutton i att förstöra för andra. Och varför har du inte insett att dina barn är stora och skaffat dig något annat att ägna dig åt? Det här huset ser ju ut som om det inte kräver allt för mycket städning och jag antar att det som behövs inte utförs av dig. Helst skulle du vilja sitta här framför din fasad och vara fin. Nej du Birgitta, vi hjälper människor som vill ordna upp sina liv, inte personer som vill jävlas.
Miriam reste sig, ställde in stolen till bordet och tittade på Erikas ryggtavla som redan var på väg mot hallen med block, penna och handväska.
– Försök inte låtsas som om ni inte fattar. Är det han som har skickat er? Han och hans horor! skrek Birgitta, reste sig och kastade den halvfulla kaffekoppen tvärs över rummet.
Koppen slog i väggen mittemot och gick i flera bitar. Kaffet som funnits i koppen hade lyckats hålla sig på plats under luftfärden men satt nu som en stor utbredd stänkfläck på den vita väggen.
– Ni ska inte tro att ni kan komma hit och spela intresserade. Jag känner er typ. Inte ett öre ska ni få i ersättning, inte ett öre. Trodde ni verkligen att ni kunde komma hit och tala om för mig vad jag ska göra? Ni två?
Miriam gjorde en snabbinventering av Birgittas närmaste omgivning. Det som fanns kvar att slå sönder var dyrt och säkert alldeles för trendigt och fint för att offras.
– Nej, det var väldigt dumt, sa hon. Ingen kan tala om för dig vad du ska göra.
Två saker stod helt klart; det första att hon inte ville tillbringa en enda minut till i Birgittas sällskap. Det andra att det inte var schyst att lämna henne i det skick hon befann sig i. Hon såg ut som om hon höll på att gå sönder och hade väl på sätt och vis redan gjort det.
– Du som är så snygg och verkar ha ordning på allt … jag menar förutom skil… jag menar bara att varför går du inte vidare i livet? Om du vill ha en ny man kan det ju inte vara något problem för dig att skaffa en heller, sa Erika.
– Vänta tills du kommit upp i min ålder, då kommer du att lära dig att man inte är värd ett skit! skrek Birgitta.
Jaha, det också. Birgitta led av åldersnoja, avundsjuka, svartsjuka, hat, missunnsamhet och självupptagenhet.
– Din man må vara en svinpäls, men det är ingen ursäkt för dig att bli detsamma. Jag tycker att du ska ringa till honom och säga att du är trött på att vara ledsen och olycklig och att du vill diskutera en rättvis uppgörelse. Sedan kan du ringa barnen och önska dem en trevlig midsommar. Det gör inget om du gråter, det är helt okej. Om du håller människor intill dig med våld, hur mycket tror du att deras närhet är värd då? Släpp dem fria så får du se vem som kommer tillbaka. De som gör det, gör det för att de vill vara med dig, inte för att de känner sig tvingade, sa Miriam.
Birgitta stirrade på henne med öppen mun.
– Jaha … men då så. Du gör som du vill, sa Miriam och vände sig för att gå. Nu har du slösat bort tillräckligt av vår tid.
– Du lindade inte precis in det, viskade Erika.
I samma ögonblick som Erika öppnade ytterdörren kom ett raseriskrik från Birgitta. Tätt följt av ett fruktansvärt kras.


Beställ mina böcker på:
AdlibrisBokusHemsidan
 

Text ur Vänner i nöd, vänner i död, som är del tre i trilogin om Veera, Miriam och Erika.
 

I dag är den morgondag du oroade dig för i går.
Matsini

 
Kapitel 7
Kallhäll, lördagen den 25 juni
Bruno Jablonska
 
Bruno flyttade håglöst förstoringsglaset över Mitt i Järfälla men kunde inte uppbåda tillräcklig koncentration för att läsa. Han gav upp och lyfte blicken ut genom fönstret. Nedanför på gatan stod en lastbil och mullrade så att köksfönstret gav ifrån sig pulserande vibrationer. Butiken brukade inte få leveranser på lördagar, men det kunde ju bero på att det var tomt på hyllorna efter helgen. Han lyfte av glasögonen och gned sig i ögonen samtidigt som pendylen i vardagsrummet plingade tolv slag.
Ännu en dag med olösta problem för flickorna. Att det skulle bli på det viset hade han kunnat räkna ut med bakdelen. Svinpälsen Max hade slagit tillbaka och den här gången hade han inte nöjt sig med Miriam.
Han reste sig, tog på sig glasögonen, fattade käppen och gick fram till diskbänken, fyllde ett glas med vatten och drack på stående fot.
Beslutet kom snabbt och utan invändningar, förmodligen för att han redan legat och tuggat på frågan i ett par nätter. Det var bråttom. Hur länge han själv skulle leva var högst osäkert, speciellt med höftoperationen hängande framför sig. Tanken på den fick det att bränna till i magen. Han ställde ner glaset i diskhon och linkade ut till hallen. Där slog han sig ner på pallen vid telefonbordet och bläddrade i den slitna telefonboken. Det var ett mobilnummer, vilket påminde honom om att det var hög tid att han använde sin egen nyanskaffade mobil.
Han tog sig tillbaka till köksbordet, bökade upp plånboken ur ena bakfickan och vecklade ut den. Där låg den, lappen med Miriams instruktioner. Han satte sig, lutade käppen mot bordet, läste igenom texten noga och tog upp mobilen ur skjortfickan. Sedan drog han av de tre gummisnoddar som han hade virat runt den för att mobilen inte skulle falla ur fickan när han böjde sig framåt. Han tryckte på en knapp och skärmen vaknade. Egentligen ville han kasta den hala lilla rackaren åt helvete, men mobilen var svindyr och den kunde vara bra att ha. Första försöket gick åt skogen, andra likaså. Försiktigt lade han den ifrån sig på bordet, drog några överdrivna andetag medan han fantiserade om hur de snorgärsar som konstruerat mobilen skulle reagera på några rapp av käppen över fingrarna. Sedan tog han sats inför tredje försöket. De små knapparna satt så tätt att det var nästan omöjligt att trycka på bara en åt gången och dessutom träffa rätt. Han tryckte på bilden av en lur, och en hel rad av namn och nummer visade sig. Sedan duttade han på Veeras namn och fick fram hennes nummer. Med förstoringsglaset försökte han lista ut vilket nummer som var till hennes mobil. Han tryckte på det som började på 07 och pressade mobilen mot örat. För varje signal som gick fram tilltog hettan i magen.
‒ Ja, svarade Veera.
Han blev så lättad att inga ord kom fram.
‒ Hallå! fortsatte Veera.
‒ Du borde inte svarat, det kunde varit den schweinpelz.
‒ Men det är det tack och lov inte, och nu får du bärga dig ett tag för jag håller på och torkar golv.
Han kunde inte låta bli att le, hon lät som vanligt, vilket betydde att det inte var katastrof.
‒ Vad har den schweinpelz Max gjort den här gången?
‒ Vänta, sa Veera.
Det hasade och raspade i luren en stund innan hon kom tillbaka.
‒ Det är en lång historia, men allt är under kontroll.
‒ Din käft blir svart på insidan.
En suck och mer hasande och raspande.
‒ Förmodligen bara aningen grådaskig.
Det blev tyst.
‒ Lys upp mig, sa han, trots att han kände på sig att det var något fel på meningen.
Det hände ofta och speciellt när han var upprörd. Huvudsaken var att Veera förstod.
‒ På grund av en del händelser jag inte kan gå in på, tyckte vi att det var bäst att Max inte vet att vi finns under de närmaste dagarna.
Hon hade sagt vi och att vi finns, det var han säker på. Att hon sa vi var bra, men hon borde sagt var vi finns. Eftersom hon inte gjorde det hade något hänt som fått Max att tro att de var döda. Alltså var situationen lika fördjävligt allvarlig som han misstänkt.
‒ Och sedan? Efter de dagarna?
‒ Då kommer han att ha helt andra saker att bekymra sig om, sa Veera.
Det hade de trott redan efter förra omgången de utsatte Max för. På typer som han fungerade bara grova och smärtsamma metoder, och om de metoderna fick till följd att han kom närmare sin död snabbare än vad naturen hade i åtanke, desto bättre.
‒ Dumt att skjuta schwein i arslet med pistol eller revolver. Bättre använda en av mina bössor.
‒ Vi ska inte skjuta honom i baken eller någon annanstans för den delen.
‒ Granat samma vägen? Det är det enda som får schwein som han att förstå.
‒ Inte det heller.
Vad kunde det då vara? Hade flickorna pratat med polisen? Men i Sverige åkte man inte i lyxfinkan för småsaker som hot, misshandel och stalkande, och om det ändå inträffade var det bara för några veckor. För långvarigare vistelse krävdes farligare saker som ekonomiskt fiffel eller ett envist upprepande av narkotikabrott och mord. Och allt det där kände Veera till.
Dessutom behövdes bevis och det hade de inte, så vitt han visste. Själv hade han funderat på att anonymt tipsa om att liket av Muppe legat i bakluckan på Max bil och att det också var han som dumpat liket i ett dike i Enköping. Men sedan hade han kommit fram till att det inte skulle vara svårt för polisen att göra kopplingen Max–Miriam, Miriam–Veera−Erika och sedan han själv och Harri. Alla hade de vistats i närheten av liket och numera hade de ju sådan där dna. Dessutom hade säkert Max redan gjort sig av med bilen.
‒ Hur vet ni att Max inte vet var ni lever?
‒ Ingen vet var vi finns, inte ens Harri.
‒ Harri har använt sitt kålhuvud och listat ut var ni är.
Han hörde hur hon drog efter luft.
‒ Men …
‒ Och om någon häller sprit i Harri är det klippt med tystnad, avbröt Bruno.
‒ Snälla Bruno …
‒ Nein! Inte snäll när schwein är lös. Ni måste flytta.
En lång suck och tystnad.
‒ Men vi ska bara vara här ett par dagar till, sedan är faran över.
‒ Veera, ni måste ta det säkra före det osäkra.
Ännu en suck.
‒ Men här kan vi äntligen andas ut och Max kan inte veta var vi finns.
‒ Veera, lova att ni flyttar någon annanstans, annars åker jag och Harri till Västerås och pepprar arslet fullt på schwein, offentligt!
Det där med Västerås, peppra och offentligt uttalade han med låg röst, övertydligt och med en ordentlig paus mellan varje ord.
Det blev tyst och han andades vid sidan av luren för att inte störa hennes slutledningsförmåga.
‒ Okej, jag lovar, kom det med ytterligare en suck.
‒ Håll er undan så länge ni behöver. Och berätta inte för Harri att ni flyttat, då vill han veta vart.
Resten av meningen stannade kvar i huvudet: och om du då inte kan säga var du är förstår han hur allvarligt läget är och då kan han bli törstig.
‒ Oroa dig inte för Harri, jag tar hand om honom, fortsatte Bruno.
När samtalet var över satt han kvar tills hjärtat återgått till normal takt och magen inte längre brändes. Han hade i alla fall lyckats skaffa en tillfällig respit. Lite lugn och ro tills det var dags att ta i med stålhandskarna … eller hette det stålnyporna? Han var inte säker. Det han var helt säker på var att det var bråttom och att varje minut spelade roll.
Han fattade käppen, hasade in till sovrummet och öppnade en av garderoberna. Där, bakom vinterrocken från hemvärnet, stod bästa bössan med pipan nerkörd i ett par vinterstövlar.
Nej, flickorna skulle nog inte skjuta schwein i arslet, men det kunde han och Harri göra. Och inte i helvete skulle det inträffa inför publik. Visserligen var han både halt och lytt, men med hjälp från Harri skulle det gå som Säkkijärven polka.


Här kan du beställa boken på Bokus och här på Adlibris.
 

I likets vänkrets handlar om ...

Veera, Miriam och Erika ser fram emot att fira midsommar i välbehövligt lugn och ro. Miriam och Erika på Öland i det hus Miriam skaffat och Veera i Kallhäll.

På väg till Öland tar Miriam och Erika en omväg förbi Miriams bror i Ystad där de blir ombedda att hjälpa en kvinna som säger sig vara hotad av sin man. Efter att ha tagit sig an uppgiften ser de inget annat råd än att ta kvinnan med sig på resan. Samtidigt smider de planer på att tillsammans med Veera använda sina kunskaper i ämnet och starta ett konsultföretag. Det finns ju så många svinpälsar världen över, minst en bakom varje hörn.

Det blir emellertid inte som de tänkt sig. Istället för lugn och ro hamnar de mitt i ett tumult av ytterligare en utsatt kvinna, två synnerligen otäcka torpeder och ett synnerligen opraktiskt lik. Med list, fantasi, skådespelartalanger, ett vedträ och diverse omvägar försöker Veera, Miriam och Erika slingra sig ur knipan samtidigt som en skrämmande skugga från det förflutna svävar över dem.

Texter ur Så tuktas en svinpäls, som är del ett i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

Ur Så tuktas en svinpäls

Kapitel 24
 
”Den som först lägger fram sin sak har rätt,
sedan kommer motparten
och uppdagar hur det är.”
Ordspråksboken

 
Kallhäll, söndagen den 12 juni, pingstdagen
Veera
 
När de kom tillbaka till Resedavägen stod två bilar parkerade utanför. Den ena var Mathias och den andra, upplyste Erika dem om, tillhörde hans föräldrar. Det kändes som om det kunde bli otrevligt så Veera frågade om Erika ville att de tog en tur till koloniområdet i stället. Innan Erika hann svara öppnades ytterdörren och Mathias kom ut på trappan. Hugo skällde som en galning och kastade sig mot Gunnebostängslet så att det vanliga otäcka rasslet uppstod.
– Fan, fan, fan, sa Erika och tittade skärrat på Mathias.
– Lika bra att riva av det här också, det är snart gjort, sa Miriam uppmuntrande.
– Förmodligen har du rätt, sa Veera och öppnade bildörren på sin sida.
Med släpande steg och stel hållning tog sig Erika upp för grusgången. När Veera, som var först, närmade sig dörren verkade det som om Mathias inte tänkte flytta på sig och släppa in henne. Veera rätade på sig och ökade farten. I sista stund vek han ovilligt undan.
– Hej du, sa Veera och steg in i hallen och ur skorna.
Efter henne smet Miriam förbi Mathias i dörrhålet. Till sist kom Erika och försökte klämma sig förbi honom. Mathias tog tag i hennes arm och sa med låg röst.
– Vi vill prata med dig i vardagsrummet.
Veera kastade en blick in i vardagsrummet där det satt ett medelålders par med ansikten som speglade stor beslutsamhet. Sådana ansikten var hon väl förtrogen med från arbetet i butiken. De brukade ledsagas av ett höjt finger och kommentarer som:
– Förra veckan köpte jag det där fläsket ni hade på extrapris och när jag kom hem var det ruttet. Hur kan ni sälja fläsk som inte går att äta? Nu ska jag be att få tala om att det här accepterar jag inte! Det är lurendrejeri, det är vad det är och jag KRÄVER att få tillbaka alla pengar!
Veeras fantasier avbröts av att mannen i vardagsrummet öppnade munnen.
– Ursäkta oss men det här är privat, sa han och blåste upp sig ett snäpp.
Med högra handen framräckt gick Miriam fram till kvinnan.
– Yvonne, sa hon och log.
Kvinnan gav Miriam en förvånad blick, fattade hennes hand och gjorde en ansats att resa sig upp men satt kvar.
– Helena, jag är Mathias mamma, sa hon.
Miriam gick vidare till Mathias pappa och räckte även honom handen.
– Jan, sa han och reste sig. Det är inget personligt emot er men vi vill ha ett privat samtal med Erika, fortsatte han.
– Veera, sa Veera och räckte fram sin hand först till Helena, sedan till Jan.
När hälsningsfraserna var avklarade slog hon sig ner på en pall som var placerad innanför valvet till hallen. Just då kom hon på att sist hon presenterat sig för Mathias hade hon hetat Arja. Efter ett ögonkast på honom konstaterade hon att han inte lagt märke till ändringen av namn. Med blicken på sina händer satt han nersjunken i rummets enda fåtölj. Miriam lutade sig mot dörrposten och Erika stod handfallen strax innanför valvet till hallen.
Var nu inte orolig, tänkte Veera. De där perkeleamöborna ska inte få sätta klorna i dig utan att först tampas med mig och Miriam.
– Som sagt, sa Jan, vi vill ha ett privat samtal med dig Erika.
– Under rådande omständigheter tycker jag inte att det är någon bra idé, Jan. Tre mot en har aldrig varit någon god grund för ett produktivt samtal, sa Miriam.
Det slog Veera att Miriam lät exakt så som Margaret Thatcher skulle låtit om hon pratat svenska. Jan svalde och Helena betraktade sina knän.
Av Erikas uppsyn att döma var tårarna inte långt borta.
– Hur många vill ha kaffe? frågade Veera och reste på sig.
– Du måste förstå att du inte kan bo här längre Erika, det är ledsamt att det inte har fungerat mellan dig och Mathias men det här är inte ditt hus. Mathias och du har inget samboavtal så han är inte skyldig dig någonting, sa Jan med en röst som om han rättade ett olydigt barn.
Veera slog sig åter ner på pallen utan uträttat ärende. Det här ville hon inte gå miste om.
– Hur vet du att Mathias inte är skyldig Erika några pengar? frågade Miriam och tittade på Jan.
Ett ögonblick såg Jan förvirrad ut men inte mindre irriterad.
– Dessutom är Erika skriven här och således bor hon här, alltså gör hon det tills hon flyttar, flyttar gör hon när hon hittat en ny bostad, fastslog Miriam.
En pinsam tystnad sänkte sig över rummet.
– Sedan, Erika, tycker jag inte om att du sprider ut att Mathias är närig, det vet du så väl att det är lögn, sa Jan.
Ett förvånat uttryck spred sig över Erikas ansikte.
– Det har jag inte alls sagt! utbrast hon med blossande kinder.
– Det gjorde du visst det, gnällde Mathias från fåtöljen.
– Du menar till din nya … är det Ebba hon heter? frågade Veera.
Mathias verkade inte intresserad av att svara.
– Det där var ett ”pilutta dig” som Erika gjorde för att Mathias var dum mot henne. Hon sa inte att Mathias är närig. Hon berättade för Ebba, Mathias nya, att han har pengar på banken men att han har lite svårt att skiljas från dem. Jag hörde hela samtalet, fortsatte Veera.
– ”Pilutta dig”? frågade Jan.
– Det är ur Madicken, det betyder att man … eeh ger igen, eller kull eller något sådant, svarade Helena.
– Mathias, jag undrar en sak, hur kommer det sig att du väntat så länge med att tala om för Erika om Ebba och, hur det är ställt. Och att det blivit panik? Hade du förväntat dig att Erika skulle försvinna när du knäpper med fingrarna? frågade Miriam med Thatcherrösten
Mathias öron antog en intressant och chockrosa lyster. Erika slog händerna för ansiktet och sprang till badrummet och smällde igen dörren efter sig. Helena tittade på sin son med rynkade ögonbryn.
– Du vet att Erika har betalat allt löpande. Det har hon inte gjort för att försörja dig och Ebba, utan för att hon trodde att ni två skulle dela framtiden. Om du inte längre vill dela framtiden med Erika är det okej, men det är inte okej att lura henne på hennes pengar. Det där med Ebba är sannerligen tillräckligt ohederligt, fortsatte Miriam.
Det blev tyst förutom att det spolade av vatten i badrummet. Plötsligt reste sig Helena.
– Nu går vi Jan, sa hon.
Med handväskan framför sig som en sköld lämnade hon rummet med blicken fästad någonstans mellan taket och väggen.
– Stämmer det som hon säger? frågade Jan vänd mot Mathias.
Mathias sjönk ännu längre ner bland fåtöljdynorna och studerade ingående sina händer.
Luften hade äntligen gått ur Jan, han såg ut som kunden som köpt ruttet fläsk brukade göra när han fått veta att det inte alls var något problem att få alla pengar tillbaka, trots att han inte hade kvitto eller varan med sig. Att butiken litade på honom. Missöden kunde ju faktiskt hända med vakuumförpackat fläsk.
Badrumsdörren öppnades och Erika kom rödgråten tillbaka till vardagsrummet.
– Hur mycket pengar rör det sig om? frågade Jan.
– 72 750 kronor, svarade Miriam.
Jan hoppade till och gjorde en överraskad grimas.
– Det kan jag inte tänka mig, sa han myndigt.
– Nej, det är egentligen lite för högt, jag är skyldig Mathias en båtresa till Almedalen, han kan dra av den, sa Erika och drog ett djupt lite oregelbundet andetag.
Jan tittade från Erika till Mathias och tillbaka.
Ursäkta oss, jag vill tala med Mathias i enrum, sa han.
Alla utom Jan, Helena och Mathias gick ut till köket och stängde dörren. Miriam slog sig ner och trummade med fingrarna på köksbordet, Veera bryggde kaffe och Erika lutade huvudet i händerna.
Skulle hon ta fram koppar till alla eller var det onödigt? tänkte Veera och stirrade in i köksskåpet. Innan hon hann fatta något beslut öppnade Jan köksdörren och sa att Erika skulle få sina pengar. Sedan undrade han när Erika tänkte flytta.
Erika såg förvirrad ut.
– Om någon vecka från nu kan Erika bo hos mig tills hon har hittat något eget, svarade Veera i hennes ställe.
Det vore ju idealiskt om de kunde bo hos Erika tills ”Projekt Max” var utfört. Om Harri sprang runt fötterna på dem skulle det bli svårt att planera. Lika svårt som om Mathias gjorde detsamma.
– Då får jag tillfälle att betala tillbaka Erikas gästfrihet för den här veckan som vi ska bo här, fyllde hon i.
– Här? sa Jan.
– Ja, Erika har haft vänligheten att härbärgera både mig och Mi… Yvonne här den här veckan. Badrummet i min lägenhet har råkat ut för översvämning och måste renoveras. Men nästa vecka är det fint igen och vi kan bo hos mig.
Jan såg ut som om han vägde för och emot.
– Då verkar det som om det ordnar sig. Plocka ihop lite saker så kan du bo hemma hos oss tills dess, sa han vänd till Mathias som stod bakom honom i hallen.
Veera pustade ut. Nu hade de en svinpäls mindre att oroa sig för.
Innan de gick kastade Helena ett skyggt ögonkast på Erika, Veera tyckte att det såg ut som om hon skämdes.
När de åkte iväg var Hugo sympatiskt nog att skälla ut dem ända tills bilarna inte längre syntes. Ett lättat uttryck blandat med förvåning gick att läsa i Erikas ansikte, men även sorg.
– Jaha, då var det dags att baka, sa Veera osentimentalt. Men först behöver vi kaffe.
Miriam ställde fram koppar och hällde upp medan Erika vred på ugnen. Sedan gick hon och hämtade sin arbetsrock. När hon kom tillbaka till köket grävde hon fram några tabletter ur fickorna på rocken och lade dem på köksbordet.
– Enligt mina beräkningar behöver vi en halv brun och en vit och sedan toppa av med en rosa, sa hon. Men jag vet ju inte helt säkert. Om man är allergisk kan det gå fel trots att man har rätt dos.
Alla tre stod runt bordet och betraktade de små pillren med rynkade pannor.
– För att vara på den säkra sidan måste vi ta hela dosen i en eller två kakor, sa Veera.
– Jag tror inte att han är allergisk och så är han väldigt vältränad, vi borde ta lite extra, sa Miriam.
– Vi borde kanske testa på någon, sa Erika.
Tankarna for runt i Veeras huvud. Erika hade rätt, de var tvungna att testa på någon.
– Några förslag eller frivilliga? fortsatte Erika.
Ingen anmälde sig.
– Om vi preparerar två kakor plus en testkaka kan vi fundera medan vi bakar, sa Veera.
Förslaget godkändes och de bakade två hela plåtar samt en liten testkaka.
– De där pillrena du hade i rockfickan, skulle inte någon ha haft dem? frågade Veera medan hon kontrollerade värmen i ugnen.
– Jo, men ibland spottar de ut dem på golvet och då får man plocka upp dem för att lämna dem till förstöring. Patienten får nya tabletter, man kan ju inte ge dem de som legat på golvet. Den här gången glömde jag att lämna de utspottade till förstöring.
– Så en gammal människa har haft de här i munnen innan de hamnade på golvet? Det här blir bara bättre och bättre, sa Miriam.
När de var klara och kakorna stod på bänken med handdukar över sig kom de på att de var hungriga men att ingen av dem kände för att laga mat.
– Vi åker till pizzerian i centrum och äter kebab, föreslog Erika.
– Låter bra, svarade Miriam.
– Jag håller med, sa Veera.
De tog på sig skorna och öppnade ytterdörren. Som vanligt började Hugo skälla i samma ögonblick dörren öppnades. Veera lutade sig mot trappräcket och tittade på honom.
– Hur mycket tror ni att han väger? frågade hon.
Erika och Miriam ställde sig bredvid henne.
– Skulle tro att den lilla kakan blir lagom, sa Erika.