På den här sidan finns provläsning från alla mina böcker.

Alla delar kan läsas var för sig men Så tuktas en svinpäls är nummer ett, följt av I likets vänkrets och Vänner i nöd, vänner i död.

Råmanus från den 25/8 (inte redigerat och kontrollerat)
En solstrimma som låg tvärs över rummet avslöjade allt damm som nysningen tvingat upp från dynor, möbler och golv. Att bjuda hem någon till det här var uteslutet, inte ens Erik hade fått komma på besök. Inte för att han hade frågat heller. Blicken rörde sig över rummet, från fönstret i behov av putsning, över de feta fläckarna runt handtagen på garderoberna och vidare till de gamla tavlorna med dammlager över ramarna. Det var som hon först nu såg hur saker egentligen såg ut.
Allt som behövde göras vällde in över henne och hon insåg att hon stod vid ett vägskäl. Än kunde hon vända på klacken och göra ingenting – bara låta allting fortsätta som nu.
Visserligen var hon över sextio år men än var hon inte död. Plötsligt insåg hon att hon gjort sig skyldig till samma dumhet som hon nyss anklagat fadern och mostern för – att stiga ner i graven innan det var dags.
Hon rev av överkasten från sängarna, knölade ihop dem och kastade ut dem på hallgolvet. De slitna sängkläderna åkte samma väg. Det fräschaste var madrasskydden, som hon själv lagt dit för något tiotal år sedan. Ett ögonblick stod hon i valet och kvalet. Skulle hon behålla skydden? Var det inte slöseri att göra sig av med dem också? Hon synade noga och fann, både till sin förskräckelse och lättnad, några gula fläckar på den ena. Den andra tryckte hon till näsan och drog ett rejält andetag. Tack och lov fanns dörrposten i närheten. Hon bände loss fingrarna runt dörrlisten, rätade på sig, gick till köket, drog ut en låda och tog fram en rulle med sopsäckar. Utan allt det pjosk hon önskade att hon kunnat ägna sig åt, åkte båda madrasskydd ner i säcken. Sedan tejpade hon igen den och ställde ut den i trappuppgången. När hon återvände till sovrummet slog den unkna lukten emot henne. Väl medveten om att hon förmodligen själv luktade lika illa fattade hon det exekutiva beslutet att köra hela vägen. Med en faslig hastighet åkte kuddar och täcken ner i ännu en säck. Sedan fann hon sig titta på ännu en relik från barndomen. Kanske att något museum var intresserade av de blåmönstrade madrasserna som var stoppade med hästtagel?
En liten sekund var hon på väg att bordlägga frågan. Men efter en inte alltför närgången inspektion fastslog hon att hon behövde två säckar till, och gärna en rulle snöre också. Hon vände sin uppmärksamhet mot de skumgummimadrasser från nittiotalet, som låg över relikerna. De hade fläckar som skickade obehagliga rysningar efter ryggen. Där tyget hade spruckit i sömmarna tittade gula rester av skumgummi fram. Det såg ut som om någon med små tänder hade tuggat på det. 

Råtext ur mitt pågående manus som går under namnet Tor och Tora.
Ethel pratar med sin före detta sambo, Henrik, i telefonen.
‒ De kallar mig för hora, mupp och kärring, sa Ethel.
‒ Men de är ju bara barn, det är inget att bry sig om, de menar inget illa med det.
Greppet om luren hårdnade och ångesten skickade små strålar av smärta ut från bröstet och vidare ner i armarna.
‒ Louise är sexton och Agnes fjorton, de vet mycket väl vad orden betyder och de säger dem av ren elakhet.
‒ Jag hade faktiskt förväntat mig att du skulle sätta dig över sådant där, sa Henrik.
‒ Är det verkligen lämpligt att barnen är tillsammans med någon som proppar dem fulla med elakheter om mig?
‒ Du måste faktiskt förstå att hon är deras mamma och att hon har haft det svårt med separationen, sa Henrik med sin föräldrarröst.
‒ Om de inte vill umgås med mig tycker jag att de kan bo hemma hos henne.
De vällagrade orden for ur henne utan att hon hann hejda dem. Hon fick syn på sig själv i hallspegeln och konstaterade att hon såg lika rädd ut som hon kände sig. Ögonen vidöppna och munnen som ett tunt streck.
Tystnaden bredde ut sig från andra sidan.
Varför hade hon sagt det där? Nu skulle inget någonsin bli som förr igen.
‒ Du vet hur svårt hon har att få det att gå ihop, kom det efter ett tag. Dessutom bor hon ju så långt bort från stan och deras kompisar.
Hon stod alldeles stilla och upprepade orden i huvudet. Den väntade explosionen hade uteblivit. Hans röst lät inte heller som vanligt, den hade något helt nytt över sig. Var det möjligen förvåning?
‒ Det var väl det jag tänkte, sa hon.
‒ Vad tänkte du Ethel? sa han med en sned betoning på tänkte, som satte sig mitt i magsyran och rev om.
‒ Skaffa en hushållerska, sa hon med så svag röst att den knappt hördes.
Ännu några efterlängtade ord som slitit sig. Porerna öppnade sig och svetten rann.
‒ Va?
Nu hade hon gått för långt. Hon tog bort luren från örat och stirrade på den. Höll andan och lade tillbaka den försiktigt på klykan.
Vad hade hon gjort!

Text ur Vänner i nöd, vänner i död, som är del tre i trilogin om Veera, Miriam och Erika.
 

I dag är den morgondag du oroade dig för i går.
Matsini

 
Kapitel 7
Kallhäll, lördagen den 25 juni
Bruno Jablonska
 
Bruno flyttade håglöst förstoringsglaset över Mitt i Järfälla men kunde inte uppbåda tillräcklig koncentration för att läsa. Han gav upp och lyfte blicken ut genom fönstret. Nedanför på gatan stod en lastbil och mullrade så att köksfönstret gav ifrån sig pulserande vibrationer. Butiken brukade inte få leveranser på lördagar, men det kunde ju bero på att det var tomt på hyllorna efter helgen. Han lyfte av glasögonen och gned sig i ögonen samtidigt som pendylen i vardagsrummet plingade tolv slag.
Ännu en dag med olösta problem för flickorna. Att det skulle bli på det viset hade han kunnat räkna ut med bakdelen. Svinpälsen Max hade slagit tillbaka och den här gången hade han inte nöjt sig med Miriam.
Han reste sig, tog på sig glasögonen, fattade käppen och gick fram till diskbänken, fyllde ett glas med vatten och drack på stående fot.
Beslutet kom snabbt och utan invändningar, förmodligen för att han redan legat och tuggat på frågan i ett par nätter. Det var bråttom. Hur länge han själv skulle leva var högst osäkert, speciellt med höftoperationen hängande framför sig. Tanken på den fick det att bränna till i magen. Han ställde ner glaset i diskhon och linkade ut till hallen. Där slog han sig ner på pallen vid telefonbordet och bläddrade i den slitna telefonboken. Det var ett mobilnummer, vilket påminde honom om att det var hög tid att han använde sin egen nyanskaffade mobil.
Han tog sig tillbaka till köksbordet, bökade upp plånboken ur ena bakfickan och vecklade ut den. Där låg den, lappen med Miriams instruktioner. Han satte sig, lutade käppen mot bordet, läste igenom texten noga och tog upp mobilen ur skjortfickan. Sedan drog han av de tre gummisnoddar som han hade virat runt den för att mobilen inte skulle falla ur fickan när han böjde sig framåt. Han tryckte på en knapp och skärmen vaknade. Egentligen ville han kasta den hala lilla rackaren åt helvete, men mobilen var svindyr och den kunde vara bra att ha. Första försöket gick åt skogen, andra likaså. Försiktigt lade han den ifrån sig på bordet, drog några överdrivna andetag medan han fantiserade om hur de snorgärsar som konstruerat mobilen skulle reagera på några rapp av käppen över fingrarna. Sedan tog han sats inför tredje försöket. De små knapparna satt så tätt att det var nästan omöjligt att trycka på bara en åt gången och dessutom träffa rätt. Han tryckte på bilden av en lur, och en hel rad av namn och nummer visade sig. Sedan duttade han på Veeras namn och fick fram hennes nummer. Med förstoringsglaset försökte han lista ut vilket nummer som var till hennes mobil. Han tryckte på det som började på 07 och pressade mobilen mot örat. För varje signal som gick fram tilltog hettan i magen.
‒ Ja, svarade Veera.
Han blev så lättad att inga ord kom fram.
‒ Hallå! fortsatte Veera.
‒ Du borde inte svarat, det kunde varit den schweinpelz.
‒ Men det är det tack och lov inte, och nu får du bärga dig ett tag för jag håller på och torkar golv.
Han kunde inte låta bli att le, hon lät som vanligt, vilket betydde att det inte var katastrof.
‒ Vad har den schweinpelz Max gjort den här gången?
‒ Vänta, sa Veera.
Det hasade och raspade i luren en stund innan hon kom tillbaka.
‒ Det är en lång historia, men allt är under kontroll.
‒ Din käft blir svart på insidan.
En suck och mer hasande och raspande.
‒ Förmodligen bara aningen grådaskig.
Det blev tyst.
‒ Lys upp mig, sa han, trots att han kände på sig att det var något fel på meningen.
Det hände ofta och speciellt när han var upprörd. Huvudsaken var att Veera förstod.
‒ På grund av en del händelser jag inte kan gå in på, tyckte vi att det var bäst att Max inte vet att vi finns under de närmaste dagarna.
Hon hade sagt vi och att vi finns, det var han säker på. Att hon sa vi var bra, men hon borde sagt var vi finns. Eftersom hon inte gjorde det hade något hänt som fått Max att tro att de var döda. Alltså var situationen lika fördjävligt allvarlig som han misstänkt.
‒ Och sedan? Efter de dagarna?
‒ Då kommer han att ha helt andra saker att bekymra sig om, sa Veera.
Det hade de trott redan efter förra omgången de utsatte Max för. På typer som han fungerade bara grova och smärtsamma metoder, och om de metoderna fick till följd att han kom närmare sin död snabbare än vad naturen hade i åtanke, desto bättre.
‒ Dumt att skjuta schwein i arslet med pistol eller revolver. Bättre använda en av mina bössor.
‒ Vi ska inte skjuta honom i baken eller någon annanstans för den delen.
‒ Granat samma vägen? Det är det enda som får schwein som han att förstå.
‒ Inte det heller.
Vad kunde det då vara? Hade flickorna pratat med polisen? Men i Sverige åkte man inte i lyxfinkan för småsaker som hot, misshandel och stalkande, och om det ändå inträffade var det bara för några veckor. För långvarigare vistelse krävdes farligare saker som ekonomiskt fiffel eller ett envist upprepande av narkotikabrott och mord. Och allt det där kände Veera till.
Dessutom behövdes bevis och det hade de inte, så vitt han visste. Själv hade han funderat på att anonymt tipsa om att liket av Muppe legat i bakluckan på Max bil och att det också var han som dumpat liket i ett dike i Enköping. Men sedan hade han kommit fram till att det inte skulle vara svårt för polisen att göra kopplingen Max–Miriam, Miriam–Veera−Erika och sedan han själv och Harri. Alla hade de vistats i närheten av liket och numera hade de ju sådan där dna. Dessutom hade säkert Max redan gjort sig av med bilen.
‒ Hur vet ni att Max inte vet var ni lever?
‒ Ingen vet var vi finns, inte ens Harri.
‒ Harri har använt sitt kålhuvud och listat ut var ni är.
Han hörde hur hon drog efter luft.
‒ Men …
‒ Och om någon häller sprit i Harri är det klippt med tystnad, avbröt Bruno.
‒ Snälla Bruno …
‒ Nein! Inte snäll när schwein är lös. Ni måste flytta.
En lång suck och tystnad.
‒ Men vi ska bara vara här ett par dagar till, sedan är faran över.
‒ Veera, ni måste ta det säkra före det osäkra.
Ännu en suck.
‒ Men här kan vi äntligen andas ut och Max kan inte veta var vi finns.
‒ Veera, lova att ni flyttar någon annanstans, annars åker jag och Harri till Västerås och pepprar arslet fullt på schwein, offentligt!
Det där med Västerås, peppra och offentligt uttalade han med låg röst, övertydligt och med en ordentlig paus mellan varje ord.
Det blev tyst och han andades vid sidan av luren för att inte störa hennes slutledningsförmåga.
‒ Okej, jag lovar, kom det med ytterligare en suck.
‒ Håll er undan så länge ni behöver. Och berätta inte för Harri att ni flyttat, då vill han veta vart.
Resten av meningen stannade kvar i huvudet: och om du då inte kan säga var du är förstår han hur allvarligt läget är och då kan han bli törstig.
‒ Oroa dig inte för Harri, jag tar hand om honom, fortsatte Bruno.
När samtalet var över satt han kvar tills hjärtat återgått till normal takt och magen inte längre brändes. Han hade i alla fall lyckats skaffa en tillfällig respit. Lite lugn och ro tills det var dags att ta i med stålhandskarna … eller hette det stålnyporna? Han var inte säker. Det han var helt säker på var att det var bråttom och att varje minut spelade roll.
Han fattade käppen, hasade in till sovrummet och öppnade en av garderoberna. Där, bakom vinterrocken från hemvärnet, stod bästa bössan med pipan nerkörd i ett par vinterstövlar.
Nej, flickorna skulle nog inte skjuta schwein i arslet, men det kunde han och Harri göra. Och inte i helvete skulle det inträffa inför publik. Visserligen var han både halt och lytt, men med hjälp från Harri skulle det gå som Säkkijärven polka.

Här kan du beställa boken på Bokus och här på Adlibris.
 

Vinn en Svinpäls!
Vad heter svinpälsen i boken Vänner i nöd, vänner i död? Svaret hittar du i texten från Vänner i nöd, vänner i död ovan. Tre rätta svar får boken. Dragning fredag den 8 sept, fri frakt inom Sverige. Lämna ditt svar nedan.


Bevaka gärna släppet av Vänner i nöd, vänner i död (inget köptvång).
Till Adlibris, till Bokus och till CDON.COM

Text ur Vänner i nöd, vänner i död, som är del tre i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

Kissa inte i din väns garderob, han har kanske lånat en tröja av dig.
Sebastian Spendrup

 
Kapitel 14
Kallhäll, söndagen den 26 juni
Harri Eloranta
 
‒ Vi måste göra slut på den schwein!
Medan Brunos vassa ord ekade i huvudet lade Harri tillbaka luren på klykan och slickade sig på underläppen. Ett smärtsamt munsår, som fick honom att se ut som en anka utan övernäbb, plågade honom. Om det berodde på att han var allergisk mot antabus eller att kroppen höll på att rensa ut gifter kunde han inte svara på. Det troligaste var ändå att det berodde på en kombination av båda samt all den oro han kände för Veera.
Gårdagens middag med sonen Kari hade inte heller lagt sordin på olusten. Kari hade berättat att han och kompisen Bouda pratat om att åka till Västerås och ge Max en omgång knytnävar. De var fortfarande ivriga ungtuppar och lät testosteronet tala i stället för förståndet. En typ som Max skulle man hålla sig långt ifrån, inte hjälpte det att puckla på honom heller. Det skulle bara göra saken värre. I det var flickorna och han själv helt överens. Om man skulle ge sig på Max fanns bara ett sätt och det var att skicka honom till helvetet utan returbiljett. Och den resan skulle så få som möjligt känna till. Fast det hade han inte sagt till Kari.
Jo, nog hade Bruno rätt i att det var krig, men ibland rann saker ut i sanden om man lät dem vara ifred. Frågan var om det skulle fungera i det här fallet.
Veera hade sagt att orsaken till att hon ville hälsa på Miriam och Erika över midsommar var Miriams rädsla. Perkele, hundpungar och älgdasar vad dumt det lät nu när han tänkte på det! Det måste röra sig om mer än rädsla för att först resa hela vägen till Öland, och sedan, redan dagen efter, hela vägen till Värmland.
Naturligtvis hade Veera bara berättat valda delar. Han visste det, ändå hade han låtit det passera. När hon ljög eller friserade sanningen försökte hon alltid hasta sig ur situationen så fort hon kunde genom att distrahera honom med ovidkommande saker. Eller som den här gången, genom att bagatellisera allting och få det att låta som att det bara handlade om Miriams rädsla.
Direkt efter telefonsamtalet som fått Veera att bestämma sig för att åka till Öland hade hon cyklat till kolonistugan för att vattna, trots att han erbjudit sig att göra det dagen efter.
Tanken tvärstannade.
Saatana perkele! Naturligtvis hade hon inte cyklat dit för att vattna. Hon hade grävt upp Max revolver och Muppes polispistol som de hade begravt på tomten. Hur trög kunde han bli?
Han tog sig om huvudet och slöt ögonen. Det måste bero på den plötsliga nykterheten. En sup skulle sitta saatana så fint.
Kroppen protesterade mot att det inte blev någon. Han tittade på klockan, sjönk ner på en köksstol och lät suget få fritt spelrum. Uppförsbacken mot det värsta gick långsamt, men efter fem djupa andetag var han över krönet och suget blev mindre påträngande. Han öppnade ögonen och tittade på klockan. Sju långa minuter hade det tagit. Efter tio visste han att det skulle vara helt borta. För ett litet tag i alla fall.
Han irrade tillbaka med tankarna till stället han varit när suget tog över. Hon hade grävt upp vapnen. Och det skulle hon inte ha gjort om hon inte trodde att de kunde komma till användning. Sedan hade hon fått deras tandläkare, Kristina, att ge henne lift hela vägen till Öland och Miriams hus. En resa som måste ha tagit fem timmar. Undrar vad hon hade gjort om inte Kristina ändå skulle åkt dit? Skulle hon ha övertalat Kari att köra henne? Inte otroligt, när det handlade om Veera. Det luktade verkligen bränd katt. Och hur hade det gått om inte han varit upptagen med att måla på Länkarna i Jakobsberg och dessutom lovat att köra Bruno till hans höftoperation på tisdag? Det behövde han inte fråga – han och Veera skulle åkt till Öland och han hade inte suttit här och undrat varför de stuckit till Värmland redan dagen efter. Han hade vetat varför.
Skulle han berätta för Bruno om sina nyvunna aningar om hur allvarlig situationen verkligen var? Nej, det gick inte, Bruno var redan tillräckligt uppjagad.
Saatana! Det hade varit lättare att skyffla problemet med Max åt sidan så länge det inte drabbade Veera. Var han en ynkrygg som tänkte så? Kanske bara trött och ointresserad av att sköta andras krig …
Vadå andras krig? Det var knappast Miriams vilja att kriga heller, men hon hade inget val.
Uselheten raspade på samvetet.
Samtalet till Bruno hade varit menat som en avledare för Bruno och en ventil för honom själv. Att få Bruno att glömma sin stundande höftoperation hade lyckats. Att skingra den egna oron hade han däremot inte förmått. Vad gjorde egentligen flickorna i Charlottenberg? Veeras skitsnack om att hon åkt till Värmland för att hälsa på sin släkting Pirjo på någon camping trodde han inte ett ögonblick på. Pirjo hade en stuga i Charlottenberg som hon brukade hyra ut om somrarna och han var övertygad om att det var där de höll till. Veeras lögn var så ologisk att han var förvånad över att hon ens försökte. Å andra sidan kunde det ju vara sant av just den orsaken. Pirjo var kanske en i raden av kvinnor i trångmål som Veera på sistone sett som sin uppgift att rädda? Var det därför hon tagit med sig Miriam och Erika, och det på självaste midsommarafton? Hur långt var det mellan Öland och Charlottenberg i Värmland? Någonstans mellan sjuttio och åttiofem mil? Varför, varför, varför kunde hon inte lämna andras bekymmer ifred?
Ilskan vällde upp, kombinerad med ännu ett sting av samvetskval.
Han skakade av sig tankarna och gick till köket för att städa undan frukosten. Om Veera sett hur det såg ut hade hon blivit förskräckt. Inom en radie på en meter var allt runt spisen indränkt av stekflott. Några drag med disktrasan skulle inte räcka, det visste han av erfarenhet. Det här var ett uppdrag som krävde avancerad teknologi. Vad var det de använde på teve för sådant, Vanish eller Shittybang? Han öppnade skåpet under diskbänken och inventerade sortimentet. Crystal Clean borde fungera, enligt etiketten utlovades till och med på finska att det inte skulle bli några ränder: ei raitoja. Det avgjorde saken. Om det fungerade på finskt smuts fungerade det helt klart på svensk.
Med flaskan i skjutläge närmade han sig spisen, men det gick inte som planerat – ena foten for iväg på det hala golvet. Tack och lov slog han sig inte illa. När han ändå befann sig på golvet inspekterade han orsaken till att det var såphalt. Veera och hennes städdille hade varit borta i några dagar. Under de dagarna hade han visserligen använt spisen varje dag, men ändå. Det var bedrövligt att tekniken inte hade kommit längre. I fortsättningen skulle han lägga gamla tidningar framför spisen när han stekte. Bara för att han glömt att sätta på spisfläkten en enda gång eller att använda det där locket av nät som Veera brukade lägga över stekpannan.
Om han inte städade ordentligt skulle han vara tvungen att lyssna på hennes griniga, föräldraaktiga kommentarer när hon kom tillbaka.
En stor bit hushållspapper och några sprut med Crystal Clean skulle klara biffen.
Han reste sig försiktigt och satte igång. När första sprutet lämnat flaskan omslöts han av den ljuvliga doften av sprit. Hade han bytt ut innehållet i sitt tidigare liv? Nej, det skulle han kommit ihåg … eller? Det rev i tarmarna av spritsug, han stod som fastfrusen och såg hur vätskan rann ner för kaklet.
Undrar om det smakar som … Perkele!
Flaskhelvetet åkte ner i vasken. Han sträckte sig efter väggtelefonen och slog Brunos nummer. När han förklarat situationen svarade Bruno att han skulle rulla iväg men att Harri var tvungen att hämta honom längst ner på Kopparvägen och dra honom och rollatorn upp för backen. Harri misstänkte att det var ett sätt att få honom ut ur lägenheten och bort från att tulla på spriten innan Bruno kom, men han käftade inte emot.
 
Fast han skyndade sig stod Bruno redan och väntade. Om han gett fan i att pissa och hissen inte varit så långsam, hade han kommit först.
Bruno kippade efter luft, hade en droppe under näsan och såg överklädd ut. Han grävde i ena byxfickan och fick upp en stor rutig näsduk som han torkade av näsan med.
‒ Tjenare, sa han. Fördjävligt varmt. Jag måste vila först.
Han låste rollatorn, backade upp mot sitsen och slog sig ner. En kvinna med barnvagn och en övergödd labrador kom strävande förbi dem. Kvinnan såg vagt bekant ut, men Harri kunde inte placera henne. Bruno drog av sig kepsen och nickade mot henne. Efter ett blixtsnabbt ögonkast på Harri vände hon bort blicken och stirrade ner i vagnen. Utan förmildrande omständigheter presenterade minnet en spritindränkt incident som inträffat några veckor tidigare. Om han mindes rätt hade han högljutt undrat hur ett så stort akterkastell skulle kännas att knulla.
Hettan vällde över honom och knep om hjärtat. Alla som hade kunskap om hur det var att sluta supa hade sagt att om han någonsin skulle bli av med spritångesten var han tvungen att stirra den rakt in i dess vedervärdiga anlete.
‒ Det var en jävla stor gomp, väste Bruno med låg röst och följde hennes bak med blicken. Undrar hur de…
‒ Håll upp benen, sa Harri och tog tag i handtagen på rollatorn.
Ansträngningen höll på att spränga lungorna, men han lyckades rulla upp rollatorn med Bruno jämsides med kvinnan och vände ansiktet mot henne.
‒ Vänta, sa han.
Det gjorde hon inte.
‒ Hon kan inte ha hört det där, protesterade Bruno.
Harri hade inte tid att förklara, fick göra det senare. Han tog nya tag, rullade åter upp bredvid kvinnan och gjorde sig redo att fyra av … vad skulle han egentligen säga? Ursäkta att jag kallade din bak för aktern på en båt och undrade hur det … Nej det var inte bra, risken att han skulle gräva ner sig ytterligare var överhängande. En enkel ursäkt var nog bäst.
‒ Förbåt, sa han.
Perkele, hade hon uppfattat felsägningen och därmed blivit ytterligare påmind om vad han sagt tidigare?
‒ Ursäkta, sa Bruno, drog av sig mössan och pekade med den mot labradoren. Jag pratade om den hund.
Kvinnan stannade och stirrade från Bruno till Harri och tillbaka samtidigt som barnet började skrika. Munsåret! Hon kände kanske inte igen honom.
‒ Jag vill be om ursäkt för att jag sa en massa dumma saker när jag var full, sa Harri med kraftig stämma för att överrösta barnet.
Förvånat konstaterade han att han kände sig flera centimeter längre och i alla fall ett par kilo lättare. Men efter bara en handfull sekunders vältrande i eufori var det tre saker som enträget pockade på uppmärksamhet.
‒ Hunden? frågade kvinnan.
‒ Fordjevol, sa Bruno och ryckte upp benen.
Vad de sa och orsaken till att de sa det, var det minst störande av de tre sakerna. Det mest störande var hunden själv.
Ett brett grin bredde ut sig i Brunos ansikte. Förmodligen för att hunden utförde den gärning mot Harris ben som kvinnans goda uppfostran hindrade henne från att göra själv.
En mörk fläck bredde ut sig på Harris högra byxben.
På det stora hela ett okej pris att betala för hans tidigare framfart.
‒ Nejmen, sa kvinnan och lät irriterad.
Hennes irritation riktade sig inte mot hunden eller barnet som skrek utan mot Harris ben. Han tolkade hennes reaktion som att han verkligen borde vetat bättre än att placera sitt byxben just där. Om han haft någon mössa på sig, hade han dragit den av sig och tackat. I stället stod han lugnt kvar och väntade tills jycken var färdig. Vad var en fläck på byxorna mot hjärtkramande ångest? Dessutom var han andfådd och behövde en stunds vila.
‒ Du pinkade på fel människa, sa Bruno till hunden, alltjämt leende.
Sedan lyfte han blicken till kvinnan som frågande tittade tillbaka.
Visserligen kunde Bruno omöjligen känna till att Harri haft liknande men grövre synpunkter om hennes bakdel i onyktert tillstånd för en kort tid sedan, men tänk om Bruno hade rätt? Han hade klippt sig och fräschat upp sig väsentligt sedan han blev nykter, och så var det munsåret som gjort hans läpp dubbelt så stor. Hon kanske inte kände igen honom. Brunos försök att övertyga henne om att han pratat om hunden var inte så dum i alla fall. Saker och ting började spåra ur och det var hög tid att släta över innan allt blev värre. Han tittade på den övergödda hunden, insåg att det kunde fungera och log, så mycket läppen tillät det, mot henne.
‒ Den är inte så fet, sa han.
Av hennes min att döma hade hon inte hört Brunos kommentar, inte hade hon heller några problem med att känna igen Harri. Han hade just tagit ännu ett rejält spadtag ner i gropen de höll på att gräva åt sig själva.
‒ Hunden alltså, försökte han förtydliga för att leda den skenande konversationen åt rätt håll.
Barnet tystnade.
Kvinnans ögon skickade glasskärvor på honom, hon andades häftigt och en rodnad spred sig över ansikte och hals.
‒ Jag vet att jag har en fet bakdel. Den gör ingen annan illa, bara mig själv. Har du problem med det?
En ändlös och karg stäpp i Sibirien bredde ut sig på stället där en bra kommentar borde finnas. Harri vinglade med blicken mellan hennes röda hals, hunden och barnvagnen.
Hon tog ny sats.
‒ Om du vill veta hur det känns att knulla en sådan antar jag att du får hitta någon som har tillräckligt låg standard, saknar luktsinne och är blind. Den här kan du däremot glömma! Duktig vovve, fortsatte hon och drog hunden med sig upp för backen.
Bruno hasade ner från rollatorsitsen, ställde sig i givakt och gjorde honnör efter henne.

I likets vänkrets handlar om ...

Veera, Miriam och Erika ser fram emot att fira midsommar i välbehövligt lugn och ro. Miriam och Erika på Öland i det hus Miriam skaffat och Veera i Kallhäll.

På väg till Öland tar Miriam och Erika en omväg förbi Miriams bror i Ystad där de blir ombedda att hjälpa en kvinna som säger sig vara hotad av sin man. Efter att ha tagit sig an uppgiften ser de inget annat råd än att ta kvinnan med sig på resan. Samtidigt smider de planer på att tillsammans med Veera använda sina kunskaper i ämnet och starta ett konsultföretag. Det finns ju så många svinpälsar världen över, minst en bakom varje hörn.

Det blir emellertid inte som de tänkt sig. Istället för lugn och ro hamnar de mitt i ett tumult av ytterligare en utsatt kvinna, två synnerligen otäcka torpeder och ett synnerligen opraktiskt lik. Med list, fantasi, skådespelartalanger, ett vedträ och diverse omvägar försöker Veera, Miriam och Erika slingra sig ur knipan samtidigt som en skrämmande skugga från det förflutna svävar över dem.

Bevaka gärna släppet av I likets vänkrets som pocket (inget köptvång).
Till Adlibris, till Bokus och till CDON.COM

Provläs ur I likets vänkrets som är del två i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

Kapitel 6
 

En del människor ger sina bekymmer simlektioner i stället för att dränka dem.
Mark Twain

 
Ystad, onsdagen den 22 juni
Miriam
 
– Kom in, sa Birgitta och log blekt innan hon vände sig om och gick mot det stora ljusa vardagsrummet som öppnade sig efter hallen.
Spänd var ordet som kom för Miriam när hon såg efter henne. En bräcklig kvinna klädd i vita byxor och vit linneblus.
Att döma av hur det såg ut i huset drog hon slutsatsen att hon borde ta av sig skorna. Efter några kraftfulla drag på hallmattan tog hon ändå risken och behöll dem på. Bakom sig hörde hon hur Erika följde exemplet.
När Erika stängde ytterdörren såg Miriam att två inplastade A4-lappar satt fasttejpade på dörrens insida. Hon hann läsa några lösryckta instruktioner från båda:
 
Kontakten till teven skall ligga till höger om boxen.
Dörrarna till badrummen skall vara stängda.
Alla lampor skall vara släckta.
Köksbänkarna skall vara torkade och fria från disk och annat.
Alla fönster skall vara stängda, även på övervåningen.
Sängarna skall vara bäddade med prydnadskuddarna lagda på rätt sätt på överkasten.

 
Villans inredning var inte bara klinisk, den var också färglös. Max hem hade varit inrett på ett liknande sätt, med den skillnaden att i Birgittas vardagsrum stod en generös soffa i grått tyg, inte som hos Max, en svart och kall skinnsoffa. I övrigt var väggarna vita, möblerna få och textilier hållna till ett minimum. På väggarna hängde några konstverk av den moderna sorten. Kalt, kallt och intetsägande. Den som trivdes här hade uppenbarligen inget större behov av yttre stimulans. Kanske att det var Birgittas man som bestämt hur det skulle se ut? Enligt Görans beskrivning av honom hade han många likheter med Max.
Det hon tyckte bäst om var den fiskbensmönstrade parketten som såg ut att vara ett välskött original från femtiotalet.
– Vill ni ha kaffe? frågade Birgitta med tonlös röst.
Både Erika och Miriam avböjde.
– Varsågoda och sitt, sa Birgitta och visade på ett vitt, ellipsformat matbord som var placerat vid ett stort fönster mot husets baksida.
Mitt på bordet stod en stor och vacker grön kristallskål som utgjorde rummets enda färgklick. Erika satte sig vid bordets kortsida med ryggen åt fönstret, Miriam satte sig på hennes vänstra sida. Det vita morgonljuset som strömmade in genom det stora fönstret avslöjade att Birgittas hy var blek med små och mycket fina rynkor runt munnen och ögonen. Håret var blont, kortklippt och hade en minimal, grå utväxt. Hennes ålder uppskattade Miriam till mellan femtiofem och sextiofem. Efter ett lite mer ingående men diskret studerande gissade hon att Birgitta lyft ögonlocken. Om hon också hade lyft ansiktet var svårt att säga eftersom hon var så mager. Hon hade inte ens en antydan till dubbelhaka eller bulldogg-häng. Det spända och uttryckslösa ansiktet kunde också ha orsakats av Botox.
– Jag förstår inte vad ni kan göra för mig, men jag har lovat Göran Westerberg att prata med er, sa Birgitta och puffade till frisyren.
Innan hon satte sig mittemot Miriam placerade hon en kaffekopp och en assiett med en skorpa på bordet framför sig.
– Vill du berätta om din situation? frågade Miriam och log uppmuntrande.
Erika lade upp block och penna på bordet.
– Jag vet inte hur mycket ni redan känner till, men min man har hamnat i en personlig kris.
Om det som Göran berättat stämde var Birgittas beskrivning av situationen generös.
– Hur yttrar den sig? frågade Miriam.
Birgitta tittade ner på sin skorpa, smulade sönder ena kanten på den och ryckte på sina stela axlar.
– Han … han bevakar och hotar mig och … så har han förgripit sig på mig.
Även om Miriam var beredd på svaret snärjde orden in henne i minnen från tiden med Max. Hon kände Erikas blick och tolkade den som Klarar du det här? Miriam svarade med en knappt synlig nick. Lite muntorrhet, hjärtklappning och en vallning klarade hon. Det var bara att andas lugnt.
– Ligger ni i skilsmässa? frågade Erika.
Birgittas ansiktsuttryck skiftade från vilset till förnärmat. Förändringen gjorde att hon såg mindre frånvarande ut.
– Absolut inte.
Miriam fick tag i ett vykort ur handväskan och fläktade sig, ändå rann svetten ner över ansiktet och klibbade fast blusen på ryggen.
– Varför inte? frågade Erika.
Birgitta ryckte på axlarna.
– Han … försöker vända mina barn mot mig, sa hon och placerade ett långfinger på var tinning och gnuggade lätt.
En lång tystnad följde. Det knakade till i parketten och knäppte i något som Miriam misstänkte var kylskåpet. Efter en dryg halv minut kunde hon inte hålla sig utan öppnade munnen.
– Vill du berätta?
Det blev åter tyst och sången från en näktergal letade sig in genom det stängda fönstret.
– Han mutar dem så att de ska umgås med honom, sa Birgitta med blicken ner i bordet.
– Hur gamla är barnen? frågade Erika.
Ytterligare några långa sekunders tystnad.
– Gustav är nitton, Elsa tjugoett och Carl tjugotre.
– Hur har han hotat dig? frågade Miriam.
Birgitta reste på sig och gick långsamt och knyckigt fram till en chiffonjé och rotade runt bland några papper. När hon vred på huvudet följde nästan hela överkroppen med. Käkpartiet verkade hänga ihop med överkroppen. Hur länge hade hon haft sådana där spänningar i kroppen? Om hon inte redan hade det var risken stor att hon skulle utveckla fibromyalgi.
– Här, sa Birgitta och återvände till bordet med några pappersark som hon omständligt och långsamt sorterade framför Miriam.
Det var fem brev från en advokat med olika förslag till hur makarna kunde dela upp sina tillgångar vid en skilsmässa. Ingenting märkligt mer än att de alla var daterade med en veckas mellanrum och började med orden Eftersom vi inte har fått något svar.
­– Vad säger din advokat om det här? frågade Miriam.
Birgitta anlade en besk min och satte sig på sin stol.
– Jag behöver ingen advokat. Allting är mitt. Där har du också ditt svar till varför det inte blir någon skilsmässa.
– Hur länge har ni varit gifta? frågade Erika.
– I sex år.
– Vad jobbar du med? frågade Miriam.
En lång tystnad följde. Sekunden innan det började krypa på allvar i Miriam svalde Birgitta, tittade upp från sina skorpsmulor och svarade:
– Tack vare mig har vi ett framgångsrikt företag i databranschen. Men sedan han bedrivit en hatkampanj mot mig bland personalen kan jag inte längre vistas där.
– Vad hände? frågade Erika.
– För att öka effektiviteten planerade jag en omorganisation, men Glenn, min man, gjorde sitt bästa för att underminera mig. Det jag har fått utstå från personalen på grund av honom är oförlåtligt.
Det måste vara hemskt att vara förföljd både hemma och på jobbet. Själv hade Miriam åtminstone haft en frizon på arbetet.
– Vad ska du göra nu då? frågade Miriam.
– Vi har två hem, det här och ett sommarhus i Båstad. Det och tre barn gör att jag har fullt upp. En hel del representation har det också blivit. Glenn har dessutom rest i tjänsten. Med tre barn gäller det att någon är hemma och ser till att allting fungerar.
– Bor något av barnen fortfarande hemma? frågade Erika utan att dölja sin förvåning.
– Bara Gustav. Elsa studerar i New York och Carl i Lund.
– Är Glenn barnens biologiska pappa? frågade Miriam.
– Nej, deras far lämnade oss i sticket för elva år sedan.
Med tanke på vilka ord hon använde måste minnet av separationen vara smärtsam. Rösten däremot var märkligt neutral, som om hon läste en inköpslista.
– Så Glenn har varit som deras far, är det vad du vill säga? frågade Miriam efter ytterligare en halv minuts tystnad från Birgitta.
– Enda anledningen till att han bryr sig om dem nu är att han kan vända dem mot mig.
Var det sant, svartsjuka eller inbillning?
– Du sa att allting är ditt, hur kommer det sig? frågade Miriam.
– För ett tag sedan skrev vi över allting på mig, av skattetekniska skäl. Det är inte mer än rätt när man tänker på vad jag har offrat.
Ytterligare en lång paus.
– Så … har jag rätt när jag säger att han vill skilja sig men inte du och att han vill ha en uppgörelse först? Och att han utan en sådan inte får någonting vid en skilsmässa? Och att hoten du upplever kommer från advokaten? frågade Miriam.
Ett föraktfullt leende men inget svar.
– Har du fått fler hot än de här breven? fortsatte Miriam.
– Han ringer också och kallar mig för fula saker.
– Advokaten? frågade Erika.
– Nej, Glenn.
En trött suck letade sig ut ur Miriams mun innan hon hann stoppa den.
– Birgitta, om vi ska kunna hjälpa dig måste vi veta exakt vad han säger när han hotar dig, hur han säger det och vad det betyder om det är ett subtilt meddelande, sa hon.
– Subtilt? Jag kan inte läsa hans tankar.
Det högg till i en oxeltand och Miriam upptäckte att hon satt med käkarna hårt sammanpressade.
– Du sa att han spionerar på dig, kan du berätta mer om det? frågade Erika.
– Han tar sig in här när jag inte är hemma och på nätterna och läser min post, rotar i min handväska och flyttar på saker. Sedan spionerar han på mig hela tiden.
Äntligen något konkret.
– Så du har inte bytt lås? frågade Miriam.
– Han bor faktiskt här, svarade Birgitta.
– Så han bor fortfarande här? frågade Erika.
– För tillfället sover han i mitt sommarhus i Båstad.
– Men det är ju långt dit. Ligger företaget där? frågade Miriam.
– Nej, firman ligger här i Ystad, på bästa adressen mitt i stan. Det är hans eget fel att han måste resa hela vägen till Båstad. Om han uppförde sig anständigt kunde han vara kvar här.
– Så han äger ingenting, inte det här huset, inte sommarhuset i Båstad, ingen bil och inte företaget? frågade Erika.
– Nej, svarade Birgitta i en inandning.
Ännu en lång paus.
Miriam samlade ihop breven och lade dem i en bunt framför sig. Hur skulle hon uttrycka sig så att det inte blev fel? Hon fingrade på papperen och tittade upp.
– Så summan av kardemumman är att Glenn vill ha skilsmässa men att du inte godkänner hans förslag till att dela upp era tillgångar. Samt att du äger allting och Glenn ingenting. Och att du inte vill skiljas?
Birgittas ansiktsuttryck speglade inga känslor inför det hon just sagt. Hade hon förstått hur sjukt det var? Uppenbarligen inte.
– Varför vill du ha en man som förgriper sig på dig och inte vill vara gift med dig? frågade Erika.
Frågan hängde i luften mellan dem i flera långa sekunder.
– Vore det inte skönt att slippa allt det här? Så vitt jag ser i breven från advokaten vill han bara ha tillräckligt för att kunna skaffa ett hem, en bil och halva företaget. Det är ju inte mycket att bråka om, eller hur? sa Miriam, lade sin hand på Birgittas och såg på henne med så vänlig och öppen blick hon förmådde.
Själva beröringen var olustig, som att ta i ett högpresterande batteri. Obehaget avbröts av att Birgitta drog undan sin hand och återgick till sina skorpsmulor.
– Men vad vill du? frågade Erika.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han borde verkligen skärpa sig och ta sig samman. Det är skamligt hur han uppför sig. Han skämmer ut hela familjen. Så mycket som jag har gjort för honom. Utan mig hade han fortfarande varit en underbetald tjänsteman och inte där han är i dag. Om han bara skärper sig och uppför sig som en vuxen kommer hela den här tramsiga historien snart att vara över.
Birgittas irriterade röst ekade ut mellan väggarna.
– Berätta om övergreppet, bad Miriam.
Birgitta verkade samla sig, svalde och knäppte händerna på bordet.
– Vi var hos några vänner och åt middag, han drack för mycket och när vi kom hem påpekade jag det olämpliga i hans uppförande. Han tryckte upp mig mot hallväggen och höll händerna om min hals. Hon lyfte ena handen till halsen. Efteråt ville han inte ens prata om det. Och det var inte första gången. En gång när han var … han hade rökt något och så ville han att vi skulle ligga med varandra men det ville inte jag, då gjorde han det ändå.
Det var svårt att lyssna på Birgittas historia utan att lägga in sina egna olyckliga erfarenheter i ämnet. Det som gjorde henne förvånad var Birgittas lugna och tårlösa berättelse. Som om händelserna egentligen inte var något att prata om.
– Så han våldtog dig? frågade Erika.
Birgitta tittade på väggen bakom Miriam och ryckte på axlarna.
– Ja, sa hon.
– Jag antar att du inte anmälde, sa Miriam.
– Nej, svarade Birgitta.
– Då återkommer vi till Erikas fråga, vad vill du?
– Det har jag ju sagt.
Erika läste högt från sitt papper:
– Vid en skilsmässa ska han inte ha något och du vill inte ha någon skilsmässa.
– Och vad händer då, tror du? frågade Miriam.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han behöver bara ta sig i kragen, sa hon.
– Hade Glenn något med sig in i relationen? frågade Miriam.
– Det mesta har vi skänkt bort, resten står i källaren.
– Ingen bil?
– Den har Carl nu.
– Och företaget, hade han det innan ni träffades?
– Det säger han säkert själv, men det är inte sant. Utan mig hade firman aldrig haft den framgång den har. Det är jag som skaffat kunder genom mina kontakter.
Återigen uppfattade Miriam kopplingen till sig själv. Det var inte förrän hon kom in i Max liv som hans företag tog fart mot de höjder där det nu befann sig. Hans mäklarfirma var den man anlitade om man ville sälja eller köpa ett exklusivt objekt i Västerås med omnejd. Hon hade aldrig ens tänkt tanken att hon skulle ha del i den framgången. Hur illa hon än tyckte om Max och hur vidrig han än var, var det han själv som förvaltat kontakterna och drivit företaget till vad det var i dag. Men å andra sidan hade hon haft en egen karriär och inte delat sin partners, som Birgitta.
– Har han sagt varför han vill skiljas? frågade hon.
– Han tror väl att han kan få mer av någon annan, sa Birgitta och ryckte på axlarna.
– Och har han någon annan?
Det var tydligt att frågan inte var välkommen.
– Jag kan inte hålla ordning på hans horor, sa hon.
Erika stirrade ner på sitt fullklottrade papper och såg ut som om hon skulle explodera. Efter ett ögonkast på klottret kunde Miriam urskilja inte mindre än tre små djävular och en häxa sittande på en kvast, flygande mot ett fjäll.
Att fortsätta så här gick inte. Lika bra att ta fram storsläggan, om inte annat skulle den snabba upp händelseförloppet.
– Så om jag förstått dig rätt vill du ställa honom på bar backe för att han inte längre älskar dig?
– Glenn älskar bara Glenn.
– Och du?
– Vad?
Miriam suckade och den här gången utan att lägga band på sig.
– Älskar du Glenn?
– Vi är båda vuxna och mogna människor och inte längre några tonåringar.
Miriam studsade till och Erika slet sig från sin senaste skapelse. Från Miriams plats såg det ut som den samling tecken som brukade användas för att beskriva svordomar i serier.
– Summan av kardemumman är alltså att om du går med på att dela med dig av era tillgångar, så kommer Glenn att försvinna ut ur ditt liv. Enda anledningen till allt det här är alltså att du vill hämnas på honom för att han inte längre älskar dig. Ditt mål är således att han ska plågas? Det kommer inte jag att hjälpa dig med, sa Miriam och lyfte upp handväskan från golvet.
En stor reva i det svala öppnade sig när Birgitta vände sina blixtrande ögon mot henne.
– Och vad skulle du göra då? Du som är så fantastisk, sa hon med hånfull röst.
– Det vet jag inte. Men så här vid sidan om är det lätt att se att du i stället för att satsa på att få livet i ordning, har gjort allt du kan för att undvika det. Jag förstår inte logiken i ditt tänk. Tror du att han har slutat älska dig för att jävlas med dig? Fattar du inte att han vill skilja sig, men att han inte kan det för att du har missbrukat det förtroende han gav dig när ni skrev över allting på dig? Anledningen till att han inte älskar dig kan du älta tills själve fan avlöser dig, men inte göra ett dugg åt. Det är inte svårt att se att du har ett självdestruktivt drag, men ge då sjutton i att förstöra för andra. Och varför har du inte insett att dina barn är stora och skaffat dig något annat att ägna dig åt? Det här huset ser ju ut som om det inte kräver allt för mycket städning och jag antar att det som behövs inte utförs av dig. Helst skulle du vilja sitta här framför din fasad och vara fin. Nej du Birgitta, vi hjälper människor som vill ordna upp sina liv, inte personer som vill jävlas.
Miriam reste sig, ställde in stolen till bordet och tittade på Erikas ryggtavla som redan var på väg mot hallen med block, penna och handväska.
– Försök inte låtsas som om ni inte fattar. Är det han som har skickat er? Han och hans horor! skrek Birgitta, reste sig och kastade den halvfulla kaffekoppen tvärs över rummet.
Koppen slog i väggen mittemot och gick i flera bitar. Kaffet som funnits i koppen hade lyckats hålla sig på plats under luftfärden men satt nu som en stor utbredd stänkfläck på den vita väggen.
– Ni ska inte tro att ni kan komma hit och spela intresserade. Jag känner er typ. Inte ett öre ska ni få i ersättning, inte ett öre. Trodde ni verkligen att ni kunde komma hit och tala om för mig vad jag ska göra? Ni två?
Miriam gjorde en snabbinventering av Birgittas närmaste omgivning. Det som fanns kvar att slå sönder var dyrt och säkert alldeles för trendigt och fint för att offras.
– Nej, det var väldigt dumt, sa hon. Ingen kan tala om för dig vad du ska göra.
Två saker stod helt klart; det första att hon inte ville tillbringa en enda minut till i Birgittas sällskap. Det andra att det inte var schyst att lämna henne i det skick hon befann sig i. Hon såg ut som om hon höll på att gå sönder och hade väl på sätt och vis redan gjort det.
– Du som är så snygg och verkar ha ordning på allt … jag menar förutom skil… jag menar bara att varför går du inte vidare i livet? Om du vill ha en ny man kan det ju inte vara något problem för dig att skaffa en heller, sa Erika.
– Vänta tills du kommit upp i min ålder, då kommer du att lära dig att man inte är värd ett skit! skrek Birgitta.
Jaha, det också. Birgitta led av åldersnoja, avundsjuka, svartsjuka, hat, missunnsamhet och självupptagenhet.
– Din man må vara en svinpäls, men det är ingen ursäkt för dig att bli detsamma. Jag tycker att du ska ringa till honom och säga att du är trött på att vara ledsen och olycklig och att du vill diskutera en rättvis uppgörelse. Sedan kan du ringa barnen och önska dem en trevlig midsommar. Det gör inget om du gråter, det är helt okej. Om du håller människor intill dig med våld, hur mycket tror du att deras närhet är värd då? Släpp dem fria så får du se vem som kommer tillbaka. De som gör det, gör det för att de vill vara med dig, inte för att de känner sig tvingade, sa Miriam.
Birgitta stirrade på henne med öppen mun.
– Jaha … men då så. Du gör som du vill, sa Miriam och vände sig för att gå. Nu har du slösat bort tillräckligt av vår tid.
– Du lindade inte precis in det, viskade Erika.
I samma ögonblick som Erika öppnade ytterdörren kom ett raseriskrik från Birgitta. Tätt följt av ett fruktansvärt kras.

Bevaka gärna släppet av I likets vänkrets som pocket (inget köptvång).
Till Adlibris, till Bokus och till CDON.COM


Provläs ur I likets vänkrets som är del två i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

 Kapitel 14
Mina fiender bereder mig inga bekymmer. Det är mina förbannade vänner som håller mig sömnlös om nätterna.
Warren G. Harding
 
Kallhäll, onsdagen den 22 juni
Veera
 
Det var hennes idé som hade gjort Max ilsken, alltså var det hennes fel om allting gick åt häcklefjället.
Veera reste sig från bordet, gick fram till diskbänken och hällde upp ett glas vatten. Nu hade en vecka passerat sedan Miriam klargjorde för Max vad som skulle hända om han inte lämnade henne och hennes familj i fred. Hade de utlovade följderna hunnit blekna i hans minne sedan dess?
Han var trots allt psykopat, och sådana tänkte inte alltid logiskt.
Armarna knottrade sig. Fram med det kalla intellektet. Något litet stämde inte med teorin att Max skulle glömt konsekvenserna av sitt handlande. En protest från logiken gnagde.
Veera ställde ifrån sig glaset, satte sig och lutade huvudet i handen. Förstrött betraktade hon den milsvida utsikten genom den skinande rena fönsterrutan. Om det å andra sidan inte var Max som låg bakom, vad kunde det handla om då? En man … hon rättade sin tanke, en man eller kvinna, som campade i skjulet som hörde till Max före detta hus. Kunde det vara någon kompis till Max? Miriam kände inte till att Max köpt huset förrän hon hittade köpehandlingarna när de snokade i hans lägenhet för en vecka sedan. Ändå hade det visat sig att han haft huset ett bra tag. Varför ville han inte att hon skulle känna till att han hade ett hus på Ekerum? En annan kvinna kunde ju vara orsaken till hemlighetsmakeriet. Många frågor att besvara och kort tid att göra det på.
Hon borde skurit hans självdyrkade penis av honom när hon haft chansen. Den döden hade varit passande för honom. Så mycket elände som den kroppsdelen ställt till med.
En sak var säker, hon kunde inte sitta här och låta det vara. Till det var hon alldeles för uppskärrad. Miriam, Erika och den andra kvinnan måste lämna huset. Om de så var tvungna att tälta. Det var ändå bättre än att bli sprängda i luften!
– Makkara.
Hon sträckte sig efter telefonen och slog Miriams mobilnummer.
– Numret kan inte nås för tillfället, försök igen senare, sa en röst i andra änden.
Det blev tjockt i halsen. Samma monotona röst i örat från Erikas mobil. Vad var det för ett jävla telefonnummer till det där förbannade huset? Hon reste på sig, gick in till sitt lilla rum innanför köket och väckte datorn. Det enda hon hittade var information om Ekerum resort, inget om golfbyn. En tanke slog henne: Hade inte Kristina Mörlund, hennes tandläkare, berättat att hon hade ett hus på Ekerum? Efter en snabb blick på klockan slog hon numret till mottagningen trots att den borde vara stängd.
– Hej, jag är på väg, blev bara lite försenad, svarade Kristina.
– Hej, det är Veera Eloranta, din patient som bröt ihop i behandlingsstolen sist jag var hos dig. Förlåt att jag stör, jag ska fatta mig kort. Det är så att jag har en väninna som har skaffat sig ett hus i Ekerums golfby. Hur jag nu än söker på datorn kan jag inte få fatt i adressen och jag tänkte att du har väl ett hus där?
– Hej, sa Kristina. Förlåt, jag trodde att det var min väninna. Golfbyvägen heter vägen och numret är husnumret. Telefonnumret är 555 följt av husnumret. Jag har hus nummer tjugosju så mitt telefonnummer är 0485 i riktnummer och 555 27. Har du husnumret?
– Jag tror att det är tjugofyra.
– Det är tre hus från mig, sa Kristina. Vad heter din väninna?
– Hon har precis få… köpt huset och är där för första gången, den förre ägaren hette Max, efternamnet kommer jag inte ihåg.
– Honom känner jag nog inte.
– Tack för hjälpen och förlåt att jag sinkade dig, sa Veera. En sak till, jag vill också be om ursäkt för att jag hävde ur mig min olycka i din patientstol.
– Vi har alla stunder då det blir för mycket.
Veera noterade att Kristina inte frågade hur det hade gått med orsaken till att hon brustit, det var taktfullt av henne.
– Du gav mig ett råd som jag tog fasta på, och det fungerade, sa Veera.
Det var fortfarande tyst och Veera kom på att Kristina kanske trodde att Harri hade supit ihjäl sig.
– Nu har han varit nykter i tio dagar, skyndade hon sig att tillägga.
– Det låter ju jättefint, hur gick det till?
– Jag gjorde som du sa och såg till att vi hade litervis med sprit, mer än han skulle kunna dricka på en månad.
– Sa jag det?
– På sätt och vis gjorde du det, du sa att jag skulle låta naturen ha sin gång. Och det var ju faktiskt det jag gjorde.
– Det hade ju kunnat gå riktigt illa.
– Men det hade det ju redan och du hade alldeles rätt, man kan inte kämpa emot naturen. Det spelade ingen roll hur mycket jag tjatade, hällde ut sprit eller gömde den. Jag kunde ju inte sluta supa åt Harri, det var han allt tvungen att göra själv. Vet du, jag tror att han blev chockad när han insåg att jag inte skulle kämpa emot hans supande utan tvärtom, förse honom med så mycket sprit han ville ha. Då förstod till och med hans dimmiga hjärna att det enbart var en tidsfråga tills han skulle supa ihjäl sig, och åt dödslängtanhållet har han aldrig varit lagd, tack och lov.
Det blev tyst i luren. Veera insåg hur illa det lät, att hjälpa en alkoholist supa ihjäl sig.
– Du är modig, Veera.
Bordsskivan blev dimmig och hon blinkade några gånger.
– Jag hade som sagt inte mycket att välja på. Nu är han hemma och jag tror att det ska ordna sig med hjälp av Länkarna i Jakobsberg.
– Törs jag fråga hur det är med dig?
– Jodå, det gör du och jag lovar, jag ska inte börja gråta den här gången, för det finns inget i den vägen att vara ledsen över, sa Veera.
– I sådana fall är ju gratulationer på sin plats.
– Tack, sa Veera. Jag är skyldig dig många tack, men nu ska jag inte uppehålla dig längre. Jag antar att du är på väg någonstans för att fira midsommar.
– Jag ska på dammiddag och det är jag som har med mig vinet. Jag antog att min väninna började bli orolig, både för vinet och mig. Vad ska du och Harri göra till midsommar?
– Inget särskilt, bara vara hemma och ta det lugnt. Men egentligen borde jag åka till Öland och min väninna. Hennes före detta sambo har misshandlat och förföljt henne länge, men sedan någon vecka trodde vi att det var slut på det. Hundra procent säkra kunde vi inte vara, men vi hade all anledning att tro att han skulle lägga av. Men nu ringde hon för en stund sedan och berättade att någon har sovit i hennes skjul eller bod eller vad det kallas. Med hennes bakgrund gör det henne nästan panikslagen.
– I boden? Som hör till huset?
– Ja, så sa hon. Och nu när jag ringer henne på mobilen svarar hon inte, inte vår väninna som är där tillsammans med henne heller.
– Det är dålig täckning i byn, tyvärr flyter inte heller den fasta telefonin som den ska. Den där sambon, bor han i närheten? frågade Kristina.
– Nej, han bor i Västerås men …
– I Västerås?
Frågan kom snabbt.
– Ja, Miriam, min väninna, bodde också där men var tvungen att fly till …
Det dundrade till i närheten av Kristina som om hon tappat något i golvet.
– Han var möjligen inte polis?
Veera höll andan. Liket hade varit polis och bott i Västerås. Hade kanhända Kristina egen erfarenhet från en svinpäls boende i Västerås, utrustad med polislegitimation? Kristina hade också sagt var, inte är. Antingen syftade hon på att han inte längre var polis eller så menade hon att han var avliden. Ytterligare en kombination som ledde tankarna till liket. Vad hade hon egentligen sagt som fått Kristina att tro att Miriams plågoande var avliden? Veera rådbråkade sin hjärna. Hundra procent säkra var vi inte, men vi trodde att det var slut på hans svinpälserier, eller något liknande hade hon sagt.
Veera försökte se allting ur Kristinas synvinkel. Liket hade varit huvudlöst. Om någon hittas utan huvud kan man ju faktiskt inte veta vem det är till hundra procent. Speciellt inte som hon läst i en artikel att fingeravtrycken inte var helt tillförlitliga på grund av någon kemikalie som liket var tvättat i. Veera tyckte sig komma ihåg att hon tvättat hans händer med en kombination av klorin och låsolja.
– Nej, han är fastighetsmäklare. Så om en snygg fastighetsmäklare med talets gåva från Västerås vill bjuda ut dig ska du akta dig noga, svarade Veera.
– Tack för varningen, sa Kristina efter en kort tystnad. Men jag måste fråga dig, varför trodde du, hon … ni att han hade slutat vara … vad var det du kallade det?
– Svinpäls, sa Veera.
Varför hade de inte förberett sig på sådana här frågor och funderat ut några bra svar? Kristina var naturligtvis inte den sista som skulle fråga, inte den första heller för den delen. Både polisen och Miriams bror Göran hade velat veta hur Miriam kunde tro att Max plötsligt bestämt sig för att låta henne vara i fred.
– Har du egen erfarenhet av svinpälsar? fortsatte Veera.
– Det var länge sedan, jag får väl räkna det som en ungdomsolycka, kom det efter ett tag.
– Och han var polis och bodde i Västerås? fyllde Veera i innan hon hann tänka sig för.
Förlåt mig, det har jag inte med att göra, det bara for ur mig, fortsatte hon.
– Det gör inget, det där borde jag ha pratat mycket mer om. Det är inte förrän helt nyligen som jag vågat hoppas att jag inte behöver vara rädd längre. Jag tror att han är död, men jag törs inte lita på det förrän … inte än i alla fall.
Den här konversationen började bli riktigt ruggig.
– Jag antar att han uppförde sig huvudlöst, sa Veera och höll andan.
Det blev knäpptyst.
– Ja, jag håller med dig, svinpälsar är ju inget trevligt samtalsämne, bröt Veera till sist tystnaden.
– Berättade jag att jag ska åka till Öland i morgon? sa Kristina. Du får hemskt gärna åka med mig. Naturligtvis Harri också.
Åka med till Öland? Konsekvenserna av att hon dök upp på Öland redan nästa dag slingrade runt i huvudet.
Ibland serverade livet chanser som man inte kunde tacka nej till, och det här var ett sådant tillfälle.
När samtalet var avslutat hade de kommit överens om att Kristina skulle hämta Veera strax efter sex nästa morgon. Återstod att övertyga Harri om saken. Det som komplicerade situationen var att det faktiskt var midsommarhelg och att alla login förmodligen redan var upptagna. Så om det var så att camparen hade ont uppsåt skulle de verkligen vara tvungna att tälta i vildmarken. På något konstigt sätt gjorde det möjliga äventyret henne upplivad.
Men det var en annan sak som tåldes att tänka över först: Om Max var ute efter dem alla vore det bra om även Harri, Kari, Bouda och Bruno var informerade om faran. Men då skulle otvivelaktigt den situation som hon till varje pris ville undvika, uppstå. Harri skulle förbjuda henne att åka till Öland. Om hon ändå åkte skulle han följa med, och då skulle Max verkligen få som han ville och nästan alla vara samlade på ett ställe. Sedan fanns också möjligheten att camparen i boden inte hade något med Miriam att göra. Men om Max verkligen föresatt sig att göra slut på dem alla, svävade Kari, Bouda och Bruno i livsfara. Om hon berättade det för dem skulle med största sannolikhet Bouda och Kari kasta sig i närmaste bil och åka till Västerås och banka skiten ur Max. En tilltalande tanke, men inte speciellt praktisk i långa loppet. Max skulle bli ännu mer uppretad och om han inte redan gjort det, kanske komma på att han borde anlita en festfixare.
Det var stora beslut att fatta och om hon valde fel skulle hon få vänners och familjemedlemmars blod på sina händer.
Hon slöt ögonen och rensade huvudet från ovidkommande tankar. Efter en stund med bollande för och emot visste hon hur hon skulle göra.
– Harri! ropade hon inåt lägenheten.
Inget svar kom. Antagligen hade han tagit av sig hörapparaten. Hon reste sig och gick i riktning mot vardagsrummet och skvalet från teven. Där låg han i soffan och tittade på textnyheterna med ett högljutt debattprogram i bakgrunden.
– Harri!
Han drog ner ljudet.
– Jag funderar på en sak, sa hon.
– Kom och lägg dig här, mitt sockergryn, sa han och klappade på soffan bredvid sig.
– Nehej du, det där går jag inte på. Då glömmer jag bort vad jag egentligen ville, svarade hon.
Harri log och satte sig upp.
– Jag vet inte hur jag ska göra. Miriam ringde och hon är väldigt vilsen. Jag undrar om jag inte borde åka dit över helgen. Det är bara det att jag liksom sett fram emot den här helgen tillsammans med dig, sa hon och satte sig bredvid honom i soffan.
– Men jag trodde att Erika var tillsammans med henne, sa Harri och kliade sig i huvudet.
– Det är hon också. Men det känns så ändå. Kan inte du följa med? Hon har ett anständigt rum till mig och om det vill sig kan vi dela enkelsäng som vi gjorde förr. Eller så kan du sova på soffan.
Harri funderade.
– Det är långt till Öland, det tar säkert fem timmar med bilen. Och sedan är det all helgtrafik också. Kan vi inte åka dit efter helgen? Är inte du ledig ett par dagar nästa vecka?
– Jo, men skulle inte Bruno opereras på tisdag?
– Saatana, sa han och drog naglarna genom skäggstubben så att det raspade.
Tystnaden sjönk mellan dem.
– Flyg ner i stället, sa Harri. Ni behöver ändå inte mig där. Jag kan sysselsätta mig på Länkarna och med Bruno ett par dagar. Kari och jag klarar oss själva, det är nog bra om vi får prata i fred. Det har vi inte gjort sedan jag blev nykter.
Visst i häcklefjället! Hon hade ju bjudit hem Kari på middag på midsommardagen. Men Harri hade rätt, de behövde lära känna varandra igen efter Harris nykterhet.
– Jag behöver inte flyga, jag kan åka med Kristina. Hon ska ner i morgon och har redan erbjudit sig att skjutsa oss.
– Kristina?
– Vår tandläkare, jag ringde henne för att få adressen till golfbyn och hon frågade om vi inte ville åka med henne.
Harri rodnade och Veera antog att hon hade haft rätt i misstanken att han och Kristina stött ihop när han var på fyllan.
– Men hur kommer du hem igen?
– Jag kan åka med Miriam och Erika.
Harri betraktade henne forskande; trettio års äktenskap hade förmodligen lärt honom när hon friserade sanningen, även om hon oftast lyckades utan att bli påkommen.
– Varför måste du nödvändigtvis dit? Har det hänt något du inte vill berätta?
Lika bra att lägga så många kort som möjligt på bordet.
– Det hör en bod till huset. I den hittade de en tidning med gårdagens datum och en sovsäck.
– Men det behöver ju inte betyda att något är fel. Det kan ju vara någon bekant som har nyckel och som behövde sova ruset av sig efter någon fest, eller kanske någon som blivit utslängd av sin kärring.
– Jovisst, men du vet hur skärrad Miriam kan bli. Det kommer att ta lång tid innan hon kan känna sig trygg igen.
– Det värsta är att hon inte kan känna sig trygg förrän den där satans svinpälsen är död, sa Harri.
– Du har rätt, men det kommer jag inte att säga till henne. Nu ska jag gå och packa, sa Veera, kysste Harri och reste på sig.
När hon var färdig tog hon på sig sin gamla mellanblå poplinkappa som hon återerövrat från Miriams utrensning och ställde sig i dörren till vardagsrummet.
– Jag tar en tur till kolonistugan och vattnar.
– Men jag kan vattna i morgon, sa Harri.
– Jag behöver lite luft och är snart tillbaka.
Det var en ljuvlig försommarkväll och under cykelturen till koloniområdet klarnade tankarna. Plötsligt kom hon på den undflyende tanke hon haft efter samtalet med Miriam. Max skulle inte spränga Miriam i luften förrän han hade fått tillbaka alla pengar och huset. Om han också sprängde huset i luften kunde han ju inte ta det tillbaka.
Veeras fantasi gick på högvarv och presterade en hel rad lösningar för hur man kunde ta livet av folk i ett hus utan att skada själva huset. Gas, gift, avrättning på nära håll med ljuddämpare eller kniv. Alternativet var att han planerade att söka upp dem och låta dem falla en efter en. Men då riskerade han att resterande personer gjorde verklighet av hoten och lade ut bilder på nätet eller sköt ihjäl någon med hans revolver.
Alltså, för att uppnå det som Max förmodligen eftersträvade skulle de som hjälpt Miriam, och som kände till var bilderna på honom iförd hundkoppel och röda stringtrosor fanns, dö med så korta mellanrum som möjligt, men inte Miriam. Henne ville han nog skrämma tills hon lämnade över alla bildbevis och hans revolver. Då först skulle han göra slut på henne också.
De flesta av grannarna på koloniområdet hade redan begett sig hemåt, men en och annan gick fortfarande och påtade i jorden, lyfte på huvudet och nickade när hon gick förbi. Veera nickade tillbaka, öppnade kolonistugan och satte på kaffe. Sedan hämtade hon en spade och en vattenkanna i trädgårdsskjulet och såg sig omkring. Med ett kraftigt tag stack hon spaden i jorden, vände försiktigt upp de nyplanterade blomplantorna och ställde dem vid sidan av. Efter en sista titt omkring sig stack hon åter spaden i jorden. Snart kände hon hur den slog emot något hårt. Med hjälp av händerna grävde hon fram två tunga paket som låg begravda i gropen och lade dem i vattenkannan. Sedan vände hon ner jorden i hålet igen. Medan hon arbetade rullade Harris ord runt i huvudet.
Det värsta är att Miriam inte kan känna sig trygg förrän den där satans svinpälsen är död.

Texter ur Så tuktas en svinpäls, som är del ett i trilogin om Veera, Miriam och Erika.

Ur Så tuktas en svinpäls

Kapitel 24
 
”Den som först lägger fram sin sak har rätt,
sedan kommer motparten
och uppdagar hur det är.”
Ordspråksboken

 
Kallhäll, söndagen den 12 juni, pingstdagen
Veera
 
När de kom tillbaka till Resedavägen stod två bilar parkerade utanför. Den ena var Mathias och den andra, upplyste Erika dem om, tillhörde hans föräldrar. Det kändes som om det kunde bli otrevligt så Veera frågade om Erika ville att de tog en tur till koloniområdet i stället. Innan Erika hann svara öppnades ytterdörren och Mathias kom ut på trappan. Hugo skällde som en galning och kastade sig mot Gunnebostängslet så att det vanliga otäcka rasslet uppstod.
– Fan, fan, fan, sa Erika och tittade skärrat på Mathias.
– Lika bra att riva av det här också, det är snart gjort, sa Miriam uppmuntrande.
– Förmodligen har du rätt, sa Veera och öppnade bildörren på sin sida.
Med släpande steg och stel hållning tog sig Erika upp för grusgången. När Veera, som var först, närmade sig dörren verkade det som om Mathias inte tänkte flytta på sig och släppa in henne. Veera rätade på sig och ökade farten. I sista stund vek han ovilligt undan.
– Hej du, sa Veera och steg in i hallen och ur skorna.
Efter henne smet Miriam förbi Mathias i dörrhålet. Till sist kom Erika och försökte klämma sig förbi honom. Mathias tog tag i hennes arm och sa med låg röst.
– Vi vill prata med dig i vardagsrummet.
Veera kastade en blick in i vardagsrummet där det satt ett medelålders par med ansikten som speglade stor beslutsamhet. Sådana ansikten var hon väl förtrogen med från arbetet i butiken. De brukade ledsagas av ett höjt finger och kommentarer som:
– Förra veckan köpte jag det där fläsket ni hade på extrapris och när jag kom hem var det ruttet. Hur kan ni sälja fläsk som inte går att äta? Nu ska jag be att få tala om att det här accepterar jag inte! Det är lurendrejeri, det är vad det är och jag KRÄVER att få tillbaka alla pengar!
Veeras fantasier avbröts av att mannen i vardagsrummet öppnade munnen.
– Ursäkta oss men det här är privat, sa han och blåste upp sig ett snäpp.
Med högra handen framräckt gick Miriam fram till kvinnan.
– Yvonne, sa hon och log.
Kvinnan gav Miriam en förvånad blick, fattade hennes hand och gjorde en ansats att resa sig upp men satt kvar.
– Helena, jag är Mathias mamma, sa hon.
Miriam gick vidare till Mathias pappa och räckte även honom handen.
– Jan, sa han och reste sig. Det är inget personligt emot er men vi vill ha ett privat samtal med Erika, fortsatte han.
– Veera, sa Veera och räckte fram sin hand först till Helena, sedan till Jan.
När hälsningsfraserna var avklarade slog hon sig ner på en pall som var placerad innanför valvet till hallen. Just då kom hon på att sist hon presenterat sig för Mathias hade hon hetat Arja. Efter ett ögonkast på honom konstaterade hon att han inte lagt märke till ändringen av namn. Med blicken på sina händer satt han nersjunken i rummets enda fåtölj. Miriam lutade sig mot dörrposten och Erika stod handfallen strax innanför valvet till hallen.
Var nu inte orolig, tänkte Veera. De där perkeleamöborna ska inte få sätta klorna i dig utan att först tampas med mig och Miriam.
– Som sagt, sa Jan, vi vill ha ett privat samtal med dig Erika.
– Under rådande omständigheter tycker jag inte att det är någon bra idé, Jan. Tre mot en har aldrig varit någon god grund för ett produktivt samtal, sa Miriam.
Det slog Veera att Miriam lät exakt så som Margaret Thatcher skulle låtit om hon pratat svenska. Jan svalde och Helena betraktade sina knän.
Av Erikas uppsyn att döma var tårarna inte långt borta.
– Hur många vill ha kaffe? frågade Veera och reste på sig.
– Du måste förstå att du inte kan bo här längre Erika, det är ledsamt att det inte har fungerat mellan dig och Mathias men det här är inte ditt hus. Mathias och du har inget samboavtal så han är inte skyldig dig någonting, sa Jan med en röst som om han rättade ett olydigt barn.
Veera slog sig åter ner på pallen utan uträttat ärende. Det här ville hon inte gå miste om.
– Hur vet du att Mathias inte är skyldig Erika några pengar? frågade Miriam och tittade på Jan.
Ett ögonblick såg Jan förvirrad ut men inte mindre irriterad.
– Dessutom är Erika skriven här och således bor hon här, alltså gör hon det tills hon flyttar, flyttar gör hon när hon hittat en ny bostad, fastslog Miriam.
En pinsam tystnad sänkte sig över rummet.
– Sedan, Erika, tycker jag inte om att du sprider ut att Mathias är närig, det vet du så väl att det är lögn, sa Jan.
Ett förvånat uttryck spred sig över Erikas ansikte.
– Det har jag inte alls sagt! utbrast hon med blossande kinder.
– Det gjorde du visst det, gnällde Mathias från fåtöljen.
– Du menar till din nya … är det Ebba hon heter? frågade Veera.
Mathias verkade inte intresserad av att svara.
– Det där var ett ”pilutta dig” som Erika gjorde för att Mathias var dum mot henne. Hon sa inte att Mathias är närig. Hon berättade för Ebba, Mathias nya, att han har pengar på banken men att han har lite svårt att skiljas från dem. Jag hörde hela samtalet, fortsatte Veera.
– ”Pilutta dig”? frågade Jan.
– Det är ur Madicken, det betyder att man … eeh ger igen, eller kull eller något sådant, svarade Helena.
– Mathias, jag undrar en sak, hur kommer det sig att du väntat så länge med att tala om för Erika om Ebba och, hur det är ställt. Och att det blivit panik? Hade du förväntat dig att Erika skulle försvinna när du knäpper med fingrarna? frågade Miriam med Thatcherrösten
Mathias öron antog en intressant och chockrosa lyster. Erika slog händerna för ansiktet och sprang till badrummet och smällde igen dörren efter sig. Helena tittade på sin son med rynkade ögonbryn.
– Du vet att Erika har betalat allt löpande. Det har hon inte gjort för att försörja dig och Ebba, utan för att hon trodde att ni två skulle dela framtiden. Om du inte längre vill dela framtiden med Erika är det okej, men det är inte okej att lura henne på hennes pengar. Det där med Ebba är sannerligen tillräckligt ohederligt, fortsatte Miriam.
Det blev tyst förutom att det spolade av vatten i badrummet. Plötsligt reste sig Helena.
– Nu går vi Jan, sa hon.
Med handväskan framför sig som en sköld lämnade hon rummet med blicken fästad någonstans mellan taket och väggen.
– Stämmer det som hon säger? frågade Jan vänd mot Mathias.
Mathias sjönk ännu längre ner bland fåtöljdynorna och studerade ingående sina händer.
Luften hade äntligen gått ur Jan, han såg ut som kunden som köpt ruttet fläsk brukade göra när han fått veta att det inte alls var något problem att få alla pengar tillbaka, trots att han inte hade kvitto eller varan med sig. Att butiken litade på honom. Missöden kunde ju faktiskt hända med vakuumförpackat fläsk.
Badrumsdörren öppnades och Erika kom rödgråten tillbaka till vardagsrummet.
– Hur mycket pengar rör det sig om? frågade Jan.
– 72 750 kronor, svarade Miriam.
Jan hoppade till och gjorde en överraskad grimas.
– Det kan jag inte tänka mig, sa han myndigt.
– Nej, det är egentligen lite för högt, jag är skyldig Mathias en båtresa till Almedalen, han kan dra av den, sa Erika och drog ett djupt lite oregelbundet andetag.
Jan tittade från Erika till Mathias och tillbaka.
Ursäkta oss, jag vill tala med Mathias i enrum, sa han.
Alla utom Jan, Helena och Mathias gick ut till köket och stängde dörren. Miriam slog sig ner och trummade med fingrarna på köksbordet, Veera bryggde kaffe och Erika lutade huvudet i händerna.
Skulle hon ta fram koppar till alla eller var det onödigt? tänkte Veera och stirrade in i köksskåpet. Innan hon hann fatta något beslut öppnade Jan köksdörren och sa att Erika skulle få sina pengar. Sedan undrade han när Erika tänkte flytta.
Erika såg förvirrad ut.
– Om någon vecka från nu kan Erika bo hos mig tills hon har hittat något eget, svarade Veera i hennes ställe.
Det vore ju idealiskt om de kunde bo hos Erika tills ”Projekt Max” var utfört. Om Harri sprang runt fötterna på dem skulle det bli svårt att planera. Lika svårt som om Mathias gjorde detsamma.
– Då får jag tillfälle att betala tillbaka Erikas gästfrihet för den här veckan som vi ska bo här, fyllde hon i.
– Här? sa Jan.
– Ja, Erika har haft vänligheten att härbärgera både mig och Mi… Yvonne här den här veckan. Badrummet i min lägenhet har råkat ut för översvämning och måste renoveras. Men nästa vecka är det fint igen och vi kan bo hos mig.
Jan såg ut som om han vägde för och emot.
– Då verkar det som om det ordnar sig. Plocka ihop lite saker så kan du bo hemma hos oss tills dess, sa han vänd till Mathias som stod bakom honom i hallen.
Veera pustade ut. Nu hade de en svinpäls mindre att oroa sig för.
Innan de gick kastade Helena ett skyggt ögonkast på Erika, Veera tyckte att det såg ut som om hon skämdes.
När de åkte iväg var Hugo sympatiskt nog att skälla ut dem ända tills bilarna inte längre syntes. Ett lättat uttryck blandat med förvåning gick att läsa i Erikas ansikte, men även sorg.
– Jaha, då var det dags att baka, sa Veera osentimentalt. Men först behöver vi kaffe.
Miriam ställde fram koppar och hällde upp medan Erika vred på ugnen. Sedan gick hon och hämtade sin arbetsrock. När hon kom tillbaka till köket grävde hon fram några tabletter ur fickorna på rocken och lade dem på köksbordet.
– Enligt mina beräkningar behöver vi en halv brun och en vit och sedan toppa av med en rosa, sa hon. Men jag vet ju inte helt säkert. Om man är allergisk kan det gå fel trots att man har rätt dos.
Alla tre stod runt bordet och betraktade de små pillren med rynkade pannor.
– För att vara på den säkra sidan måste vi ta hela dosen i en eller två kakor, sa Veera.
– Jag tror inte att han är allergisk och så är han väldigt vältränad, vi borde ta lite extra, sa Miriam.
– Vi borde kanske testa på någon, sa Erika.
Tankarna for runt i Veeras huvud. Erika hade rätt, de var tvungna att testa på någon.
– Några förslag eller frivilliga? fortsatte Erika.
Ingen anmälde sig.
– Om vi preparerar två kakor plus en testkaka kan vi fundera medan vi bakar, sa Veera.
Förslaget godkändes och de bakade två hela plåtar samt en liten testkaka.
– De där pillrena du hade i rockfickan, skulle inte någon ha haft dem? frågade Veera medan hon kontrollerade värmen i ugnen.
– Jo, men ibland spottar de ut dem på golvet och då får man plocka upp dem för att lämna dem till förstöring. Patienten får nya tabletter, man kan ju inte ge dem de som legat på golvet. Den här gången glömde jag att lämna de utspottade till förstöring.
– Så en gammal människa har haft de här i munnen innan de hamnade på golvet? Det här blir bara bättre och bättre, sa Miriam.
När de var klara och kakorna stod på bänken med handdukar över sig kom de på att de var hungriga men att ingen av dem kände för att laga mat.
– Vi åker till pizzerian i centrum och äter kebab, föreslog Erika.
– Låter bra, svarade Miriam.
– Jag håller med, sa Veera.
De tog på sig skorna och öppnade ytterdörren. Som vanligt började Hugo skälla i samma ögonblick dörren öppnades. Veera lutade sig mot trappräcket och tittade på honom.
– Hur mycket tror ni att han väger? frågade hon.
Erika och Miriam ställde sig bredvid henne.
– Skulle tro att den lilla kakan blir lagom, sa Erika.