Text ur Astrids resa
Kapitel 15
Roland London, onsdagen den 25 april 1893.
Betjänten som öppnade dörren bad om ursäkt för att alla lampor var släckta och undrade om han skulle varsko Benson. Roland viftade avvärjande med armen.
– Jag klarar mig själv, sa han.
Förutom tjänaren var huset tomt och kallt. Han borde bett modern komma på besök och ta hand om de gästande damerna. När hon var där var huset alltid fullt av liv. Under den senaste tiden hade mycket han borde ordnat med fått ge vika för brådskande affärer och bråket med Caroline. Han slog det ur hågen och gick upp för trappan till övervåningen. Medan han gick befriade han sig från kavajen, västen och de översta knapparna i skjortan. Just som han skulle öppna dörren till sitt rum, såg han att det lyste i biblioteket. Någonting fick honom att smyga genom korridoren. När han kom fram till den öppna dörren tvärstannade han. Scenen som mötte honom var som tagen ur en tavla. I det flämtande skenet från en öppen brasa låg en nästan naken kvinna utsträckt på mattan. Hennes huvud vilade i ena handen och det mörka håret böljade ner över armen och vidare ner på golvet. Hon föreföll helt uppslukad av en bok. Han slöt ögonen men när han öppnade dem igen var scenen oförändrad. Allt hon hade på sig var två små plagg som framhävde hennes smäckra former. Och benen – herrejesus vilka ben! Glänsande, långa och fantastiskt välformade. Som för att fullända bilden låg ett klarblått plagg draperat på en stol intill. Hon verkade omedveten om hans närvaro. Inget koketteri, enbart oförställd fullkomlighet. Mjukt böjde hon sig fram och vände blad. Roland försökte sortera tankarna i vem, vad och varför. Hennes skönhet störde emellertid koncentrationen och tog honom istället ut på en vild färd i fantasin. Ögonen följde fascinerat den tunna ankeln, som han säkert skulle kunna sluta handen runt, det fasta låret och vidare upp till den släta huden på magen, som låg exponerad mellan de små plaggen. Inte förrän då insåg han hur mycket han hatade de märken som korsetter lämnade på den känsliga kvinnohuden. Han stängde munnen, svalde och famlade efter förnuftet. Vem, vad och varför stod fortfarande obesvarade. Utan att han märkt det hade han, som för att känna på bilden, lyft ena handen. I samma stund stelnade hon till och deras blickar möttes. Hennes ögon var skrämda, stora och mörkblå. Läpparna var sensuella och lätt åtskilda. I nästa sekund sträckte hon sig efter det klarblå plagget. Han lyckades fånga in en sista rest av tankeförmågan och lyfte båda händer i en avvärjande gest, samtidigt som han tog ett steg in i rummet. På hennes reaktion insåg han att det var en dum strategi och backade. Med ens kom han på hur det måste ligga till.
– Du behöver inte vara blyg för mig, jag vet vem du är, det är jag som är Philippes vän.
Av någon anledning fick hans ord henne att se ännu mer rädd och olycklig ut.
– Förlåt mig, det här är … vill ni vara vänlig att vända er om? Jag behöver klä på mig, sa hon.
Hon pressade plagget mot kroppen och betraktade honom med spänd blick. Brytningen hon talade med gjorde henne ännu mer oemotståndlig.
– Det är väl ingen brådska med det. Låt mig först få titta på dig ordentligt, sa han och log.
Han tog ett steg närmare, fortfarande med händerna i en avvärjande gest. Hon reste på sig och backade mot soffan. Varför var hon så rädd? Vad hade hon egentligen förväntat sig? En gammal orkeslös gubbe?
– Man skulle kunna tro att jag är den första mannen som tittat på dig utan kläder, i alla fall nästan utan kläder, sa han. Du är mycket vacker.
Hon vände och slank in bakom soffan. Han stod kvar och njöt av anblicken när hon tog på sig det blå, tunna plagget.
– Jag vill ju bara se på dig, sa han.
– Det har jag förstått. Men nu får ni sluta med det, sa hon och knöt skärpet med bestämda rörelser. Det faktum att ni känner till min historia, betyder inte att ni får behandla mig på det här viset.
Vilken kvinna! Fast det var oförsiktigt av Philippe att skicka henne nu när han hade gäster i huset.
– Var har han hållit dig gömd månne?
– Vad menar ni?
– Låt oss prata en stund, sa han och gjorde en inbjudande gest mot soffan.
– Det blir inget av med det, sa hon.
Med blicken fäst på honom, kom hon fram bakom soffan. Eftersom han stod kvar innanför dörren, stannade hon. Han backade undan. Hon följde hans rörelser medan hon kastade snabba blickar mot den öppna dörren.
– Eftersom du inte vill prata kanske vi kan gå direkt till huvudfrågan. Vad vill du ha för att tillbringa natten i min säng, fortsatte han.
Hennes attityd förvånade honom men Philippe hade säkert sagt att det var ett effektivt sätt att få honom dit hon ville. Fast när han såg henne i ögonen var det svårt att tro att hon var professionell.
– Ni har missförstått … Jag har verkligen inte kommit hit för att …  
– Ssss, jag har gäster i huset som vi inte vill väcka, eller hur? avbröt han. Du tycker kanske att jag är för rakt på sak? Men jag ser ingen anledning att spilla tid på oväsentligheter, just därför uppskattar jag kvinnor som du.
Orden han uttalat så många gånger förut lät plumpa. En känsla av att ha gjort bort sig fick honom att backa ännu ett steg. Det här hade inte gått som han tänkt sig. Dags att börja om från början. Naturligtvis ville hon ha garantier. Hon hade antagligen planerat ett längre arrangemang än en enda natt.
– Förlåt. Låt oss stryka ett streck över det här och börja om från början? Även om jag inte har visat det hittills, är jag en gentleman. Vad säger du om att vi diskuterar över varsitt glas cognac? Jag sätter mig där borta, han pekade mot skrivbordet, och du, på stolen innanför dörren, skulle det kännas bättre för dig?
Hon bet sig i läppen. Han kom på sig med att vilja veta hur den smakade. Hon rynkade sina välformade, mörka ögonbryn och tittade på honom på ett nytt sätt. Blicken rörde sig uppifrån och ner och tillbaka upp igen över hans kropp. Sedan stannade den till vid bringan innan den landade rakt in i hans ögon. Han drog in magen och tog stöd mot en stolsrygg.
– Har ni något emot att vi hoppar över cognacen? sa hon.
– Inte alls.