Text ur min bok Min man försann - Med is i magen genom helvetet.

Mitt i sjukdomsförloppet från slutet av 2017 till november 2019
Allt eftersom Max personlighetsförändringar fortskred blev tillvaron mer surrealistisk och jag började ifrågasätta mitt förstånd. Samtidigt var det under den här perioden som jag i stort sett avslutade min mentala skilsmässa från Max. Det var en av de svåraste saker jag varit tvungen att göra. Nästan varje gång jag tittade på honom påmindes jag om de goda åren. Det var ytterligare något som gjorde vandringen genom helvetet svårare – att hela tiden åka berg-och dalbana känslomässigt. Jag levde i ett kaos bestående av sorg över att Max höll på att försvinna och ledsenhet över hans aggressivitet, märkliga uppförande och vanföreställningar.
Visst kom ibland tanken att jag skulle lämna honom och det innan det blev värre, men jag kunde inte. Det skulle vara som att överge honom när han behövde mig som mest. Och jag ville att hans sista tid skulle bli så bra den kunde.
Allt eftersom tiden gick blev det tydligt att han uppvisade två olika personligheter. En som var briljant med siffror och kunde föra intelligenta samtal om börsen, affärer, politik och inte hade något problem med minnet. Den andra personen tappade bort saker, hade samlarmani, problem med datorer, mobiler, att köra bil och var elak och arrogant.
Jag hade förlorat en del av min man och bäste vän och förberedde mig på att jag förmodligen också skulle förlora en trygg ekonomi och mitt hem.
Fortfarande hade Max dagar och stunder när han var sitt gamla jag. Men balansen skiftade mot att bli mer vansinne.
 
Jag vågade fortfarande åka bort några dagar. Visserligen visste jag att det skulle bli flera timmars städande när jag kom hem igen, men det var hanterbart. Kärleken fanns också kvar och när jag var borta saknade jag honom och jag tror att han saknade mig. Kanske var det också lättare att älska honom när det fanns ett avstånd mellan oss.
 
Att dela med mig om hur jag hade det, gick ju inte utan att också avslöja hur illa ställt det var med Max. Till en början förde jag långa samtal med mig själv i dagboken, men med tiden även med några väninnor som inte kände Max. Det var av hänsyn till Max och sprunget ur min vilja att han skulle bli bemött som vanligt av familj och vänner. Jag berättade inte heller allt eftersom jag tyckte att det kändes som att jag lämnade ut honom. Inte förrän i slutet av den här perioden och då hans tillstånd blivit tydligt för andra, berättade jag – eller mer som att jag tog på mig uppgiften att förklara varför han var som han var. En av svårigheterna var att de som umgicks med honom inte förstod hur hans demens fungerade och jag fick ofta höra att han inte kunde vara drabbad av demenssjukdom för han hade ju minnet kvar. Och det trots att jag förklarat hur just hans demens yttrade sig.
Och ibland fick jag också känslan av att det uppfattades som att jag hittade på.
En och annan frågade också ”men hur står du ut?”. Då kände jag mig elak och önskade att jag inget sagt, trots att jag bara berättat om en bråkdel av hans egenheter och inte alls om hur mycket hans tillstånd påverkade mitt liv. Det värmde i hjärtat när någon ändå förstod – de gångerna var jag tvungen att byta samtalsämne eftersom jag var rädd att jag skulle bryta ihop och börja gråta.
Det här ledde till att jag tystnade allt mer.
 
För att kunna vistas i samma rum som Max var jag tvungen att skaffa ett par rejäla hörlurar som dämpade tevens höga volym samt hans högröstade och ständiga telefonsamtal. Själv vägrade han använda hörlurar när han pratade i mobilen eller tittade på teve. Om jag gick undan till ett annat rum blev han upprörd. Dessutom var han så högljudd att jag hörde både det han, och vad den han pratade med sa, även om jag befann mig i arbetsrummet en trappa upp och hade stängt dörren.
 
Min sömn blev allt sämre. Max var en stadig man och när han slogs och fäktade i sömnen hände det att jag fick ta emot smällarna. Titt som tätt blev jag väckt av slag eller höga rop. Jag pratade med honom om att jag skulle sova i gästrummet, men han blev så arg att jag inte nämnde det fler gånger. Dessutom låg det rummet i källaren och med tanke på att han ofta glömde att låsa ytterdörren, skulle det kännas som att jag var instängd och inte kunna ta mig ut om någon tog sig in. Jag föreslog att vi skulle ta varsitt rum på övervåningen som kombinerade sovrum och arbetsrum, men det gjorde honom också ilsken.