Råtext ur mitt pågående manus Att beställa en karl.

Kapitel 14, Bockfot och Vingar.
Redan när jag gick och lade mig kände jag Bockfot och Vingars närvaro i rummets mörka vrår, men jag ignorerade dem. De brukade ändå inte vara aktiva förrän på småtimmarna.  Med tanke på vad jag gjort, var det inte så konstigt att de lurade i hörnen. Jag hade tagit mig rätten att tala om vilka män som dög åt mig och vilka som inte gjorde det. Och inte bara det – jag kippade efter luft när jag tänkte på det – jag hade också krävt att han skulle vara perfekt. Sådant högmod straffade sig alltid.
På något vis lyckades jag i alla fall somna, bara för att som jag redan visste, bli väckt på småtimmarna av Bockfots råa röst.
– Spelar ingen roll det är ändå kört, du kommer inte att hitta någon karl som passar in på din skrattretande beställning. Någon som har så lite att bjuda på som du, får nöja sig med att jaga småkryp och ge fan i lejonen. Hur kan du tro att en högviltman ens tittar åt dig, sa Bockfot.
Jag försökte med det gamla tricket att hålla ögonen stängda, trots att jag visste att det var lönlöst. Det gick ju ändå inte att vika ihop öronen för de förolämpningar jag visste att Bockfot hade laddat med.
Men Bockfot och jag var överens. Det var därför jag inte själv hade lyssnat på inspelningen av min beställning. Cleo hade gjort det och godkänt. För mig räckte det med att skrivboken hade blivit tyngre av orden. Jag tyckte också att det blev väldigt mycket med att lyssna både på mina affirmationer och beställningen av en karl. Att lägga sp mycket tid bara på mina önskningar spädde på känslan av hybris.
– Självklart ska du ha krav och förväntningar på mannen i ditt liv. Vid din ålder är du ju tillräckligt erfaren för att veta hur illa det kan bli om du inte är bestämd med dina anspråk. Du vill väl inte råka ut för en grinig noshörning? hördes Vingars väna stämma.
Eftersom jag var avslöjad öppnade jag ögonen. Bådas åsikter for runt i huvudet medans jag hasade ut i köket för att dricka vatten. När jag gick förbi mikrovågsugnen stannade jag till och stirrade på klockan som stod på 04.44. Det var inte första gången jag lyckats pricka in just den tiden. Tyngd av stundens allvar och vad det kunde betyda, slog jag mig ned vid köksbordet med ett glas vatten. Mest för att distrahera mig från Bockfots ord, öppnade jag datorn och googlade på klockslaget 04.44. Förutom att en hel del hänt i världen just det klockslaget, kom jag fram till att det kunde vara ett budskap från änglarna som betydde att jag hade mycket på gång, att jag stod i förändringens tid och att relationer hade med det hela att göra. Tre saker jag kunde skriva under på.
– Klarar du inte att se sanningen i vitögat? Är det därför du håller på med det där änglatramset, sa Bockfot.
– En sak är säker, sanningen finns inte i dina blodstängda vitögon, sa Vingar.
Bockfot grymtade till. Jag kunde inte avgöra om det var ett godmodigt eller ett missnöjt grymt.
– Du har kraft att hämta från dina änglar, fortsatte Vingar.
– Löjligt! sa Bockfot.
– Stanna upp, tänk inåt och känn hur vingarna omsluter och skyddar dig, sa Vingar.
Jag gjorde som Vingar sa. Slöt ögonen, lade händerna i knäet och satt alldeles stilla. Egentligen visste jag redan hur det kändes, men det hade jag inte erkänt ens för mig själv. Det hade inträffat några veckor tidigare. Jag hade anfallits av ett stort tungsinne och tvingat mig själv att gå ut och gå. Plötsligt hade en kraftig rysning kommit över mig, jag stannade och upplevde hur ett par vackra, brunskimrande vingar omslöt mig. Innanför dem var jag skyddad, trygg och tröstad och jag visste att allt skulle ordna sig för jag var inte ensam. Jag hade hjälp omkring mig.
När jag tänkte på händelsen rös jag på samma vis som jag gjort när det hände. Och visst fanns de där nu också.
En av anledningarna till att jag inte velat tänka på händelsen var färgen på vingarna. Var det inte så att änglar hade vita vingar? Och om den här inte hade det berodde det kanske på att det var en fallen ängel – och det var nog inte så bra.
– Vi är som människor och kommer i olika kulörer, sa Vingar och log mot mig på det där sättet hon gjorde ibland när hon kommit på mig med en hemlighet.
– Och en del är skenheliga, sa Bockfot.
Vingar suckade.
– Du vet att din beställning av en karl bara är kärringskitsnack och du har skrivit den så på flit. Du är för feg för att träffa en riktigt karl, fortsatte Bockfot.
I ögonvrån såg jag hur han log elakt.
Vingar leende hade bytts mot ett uppmuntrande.
Men det hjälpte inte, jag hade gjort mig skyldig till högmod, både när jag skrev beställningen och i min önskelista. Och Bockfot hade rätt i att jag var feg. Jag visste ju inte ens om jag ville ha en karl. Det hela verkade alldeles för spännande för mig. Jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan varianter som vare sig småkryp, lejon eller griniga noshörningar.
– Det är knappt att jag törs fråga, men hur definierar du en riktig karl, undrade Vingar och vände sig mot Bockfot.
Bockfot fnös.
– En riktig karl åbäkar sig inte för ett fruntimmer, tvättar sig om han vill, knullar utan trams och skiter i erogena zoner, sa Bockfot.
När han uttalade orden erogena zoner, lät det misstänkt likt min röst och jag förstod att han tjyvlyssnat på min beställning. Både det och ordens innebörd fick en märklig känsla att sprida sig i kroppen. Först kändes den obekant – sedan förstod jag att jag var förbannad. Med vilken rätt dömde Bockfot mig – det var ju något jag gjorde så bra själv. Jag behövde inte bli mer förödmjukad.
– Och vad i helvete ska jag med en sådan karl till? sa jag med lite för hög röst.
– Knulla, sa Bockfot.
När ordet klingat ut blev det tyst i köket.
– Jag tänker inte knulla något mer, sa jag.
I samma stund orden lämnat läpparna visste jag att Bockfot inte tänkte låta ett sådant gyllene tillfälle gå honom ur händerna.
– Inte knulla något mer, härmade Bockfot. Så trots att du är lika fisförnäm som Vingar, har du ägnat dig åt att knulla, sa Bockfot och rosslade iväg ett skratt – eller om det var ett skrockande.
– En riktig karl åbäkar sig inte för ett fruntimmer, tvättar sig om han vill, knullar utan trams och skiter i erogena zoner, härmade Vingar tillbaka och fortsatte:
Med de orden fattar jag att ditt sexliv Bockfot, är av slaget att du får betala för det.
Bockfot gav ifrån sig ett konstigt ljud och jag insåg att hela diskussionen höll på att spåra ur.
– Knulla eller inte, om vi inte ska hålla på hela natten är det dags att återvända till dagordningen! Frågan om jag tänker skaffa mig en karl eller inte är härmed bordlagd tills vidare, sa jag.
Sedan vände jag ryggen åt dem och gick mot sovrummet.

Klicka på bilden så kommer du till Adlibris

Klicka på bilden så kommer du till Bokus