I likets vänkrets

Kapitel 6
 
En del människor ger sina bekymmer simlektioner i stället för att dränka dem.
Mark Twain
 
Ystad, onsdagen den 22 juni
Miriam
 
– Kom in, sa Birgitta och log blekt innan hon vände sig om och gick mot det stora ljusa vardagsrummet som öppnade sig efter hallen.
Spänd var ordet som kom för Miriam när hon såg efter henne. En bräcklig kvinna klädd i vita byxor och vit linneblus.
Att döma av hur det såg ut i huset drog hon slutsatsen att hon borde ta av sig skorna. Efter några kraftfulla drag på hallmattan tog hon ändå risken och behöll dem på. Bakom sig hörde hon hur Erika följde exemplet.
När Erika stängde ytterdörren såg Miriam att två inplastade A4-lappar satt fasttejpade på dörrens insida. Hon hann läsa några lösryckta instruktioner från båda:
 
Kontakten till teven skall ligga till höger om boxen.
Dörrarna till badrummen skall vara stängda.
Alla lampor skall vara släckta.
Köksbänkarna skall vara torkade och fria från disk och annat.
Alla fönster skall vara stängda, även på övervåningen.
Sängarna skall vara bäddade med prydnadskuddarna lagda på rätt sätt på överkasten.
 
Villans inredning var inte bara klinisk, den var också färglös. Max hem hade varit inrett på ett liknande sätt, med den skillnaden att i Birgittas vardagsrum stod en generös soffa i grått tyg, inte som hos Max, en svart och kall skinnsoffa. I övrigt var väggarna vita, möblerna få och textilier hållna till ett minimum. På väggarna hängde några konstverk av den moderna sorten. Kalt, kallt och intetsägande. Den som trivdes här hade uppenbarligen inget större behov av yttre stimulans. Kanske att det var Birgittas man som bestämt hur det skulle se ut? Enligt Görans beskrivning av honom hade han många likheter med Max.
Det hon tyckte bäst om var den fiskbensmönstrade parketten som såg ut att vara ett välskött original från femtiotalet.
– Vill ni ha kaffe? frågade Birgitta med tonlös röst.
Både Erika och Miriam avböjde.
– Varsågoda och sitt, sa Birgitta och visade på ett vitt, ellipsformat matbord som var placerat vid ett stort fönster mot husets baksida.
Mitt på bordet stod en stor och vacker grön kristallskål som utgjorde rummets enda färgklick. Erika satte sig vid bordets kortsida med ryggen åt fönstret, Miriam satte sig på hennes vänstra sida. Det vita morgonljuset som strömmade in genom det stora fönstret avslöjade att Birgittas hy var blek med små och mycket fina rynkor runt munnen och ögonen. Håret var blont, kortklippt och hade en minimal, grå utväxt. Hennes ålder uppskattade Miriam till mellan femtiofem och sextiofem. Efter ett lite mer ingående men diskret studerande gissade hon att Birgitta lyft ögonlocken. Om hon också hade lyft ansiktet var svårt att säga eftersom hon var så mager. Hon hade inte ens en antydan till dubbelhaka eller bulldogg-häng. Det spända och uttryckslösa ansiktet kunde också ha orsakats av Botox.
– Jag förstår inte vad ni kan göra för mig, men jag har lovat Göran Westerberg att prata med er, sa Birgitta och puffade till frisyren.
Innan hon satte sig mittemot Miriam placerade hon en kaffekopp och en assiett med en skorpa på bordet framför sig.
– Vill du berätta om din situation? frågade Miriam och log uppmuntrande.
Erika lade upp block och penna på bordet.
– Jag vet inte hur mycket ni redan känner till, men min man har hamnat i en personlig kris.
Om det som Göran berättat stämde var Birgittas beskrivning av situationen generös.
– Hur yttrar den sig? frågade Miriam.
Birgitta tittade ner på sin skorpa, smulade sönder ena kanten på den och ryckte på sina stela axlar.
– Han … han bevakar och hotar mig och … så har han förgripit sig på mig.
Även om Miriam var beredd på svaret snärjde orden in henne i minnen från tiden med Max. Hon kände Erikas blick och tolkade den som Klarar du det här? Miriam svarade med en knappt synlig nick. Lite muntorrhet, hjärtklappning och en vallning klarade hon. Det var bara att andas lugnt.
– Ligger ni i skilsmässa? frågade Erika.
Birgittas ansiktsuttryck skiftade från vilset till förnärmat. Förändringen gjorde att hon såg mindre frånvarande ut.
– Absolut inte.
Miriam fick tag i ett vykort ur handväskan och fläktade sig, ändå rann svetten ner över ansiktet och klibbade fast blusen på ryggen.
– Varför inte? frågade Erika.
Birgitta ryckte på axlarna.
– Han … försöker vända mina barn mot mig, sa hon och placerade ett långfinger på var tinning och gnuggade lätt.
En lång tystnad följde. Det knakade till i parketten och knäppte i något som Miriam misstänkte var kylskåpet. Efter en dryg halv minut kunde hon inte hålla sig utan öppnade munnen.
– Vill du berätta?
Det blev åter tyst och sången från en näktergal letade sig in genom det stängda fönstret.
– Han mutar dem så att de ska umgås med honom, sa Birgitta med blicken ner i bordet.
– Hur gamla är barnen? frågade Erika.
Ytterligare några långa sekunders tystnad.
– Gustav är nitton, Elsa tjugoett och Carl tjugotre.
– Hur har han hotat dig? frågade Miriam.
Birgitta reste på sig och gick långsamt och knyckigt fram till en chiffonjé och rotade runt bland några papper. När hon vred på huvudet följde nästan hela överkroppen med. Käkpartiet verkade hänga ihop med överkroppen. Hur länge hade hon haft sådana där spänningar i kroppen? Om hon inte redan hade det var risken stor att hon skulle utveckla fibromyalgi.
– Här, sa Birgitta och återvände till bordet med några pappersark som hon omständligt och långsamt sorterade framför Miriam.
Det var fem brev från en advokat med olika förslag till hur makarna kunde dela upp sina tillgångar vid en skilsmässa. Ingenting märkligt mer än att de alla var daterade med en veckas mellanrum och började med orden Eftersom vi inte har fått något svar.
­– Vad säger din advokat om det här? frågade Miriam.
Birgitta anlade en besk min och satte sig på sin stol.
– Jag behöver ingen advokat. Allting är mitt. Där har du också ditt svar till varför det inte blir någon skilsmässa.
– Hur länge har ni varit gifta? frågade Erika.
– I sex år.
– Vad jobbar du med? frågade Miriam.
En lång tystnad följde. Sekunden innan det började krypa på allvar i Miriam svalde Birgitta, tittade upp från sina skorpsmulor och svarade:
– Tack vare mig har vi ett framgångsrikt företag i databranschen. Men sedan han bedrivit en hatkampanj mot mig bland personalen kan jag inte längre vistas där.
– Vad hände? frågade Erika.
– För att öka effektiviteten planerade jag en omorganisation, men Glenn, min man, gjorde sitt bästa för att underminera mig. Det jag har fått utstå från personalen på grund av honom är oförlåtligt.
Det måste vara hemskt att vara förföljd både hemma och på jobbet. Själv hade Miriam åtminstone haft en frizon på arbetet.
– Vad ska du göra nu då? frågade Miriam.
– Vi har två hem, det här och ett sommarhus i Båstad. Det och tre barn gör att jag har fullt upp. En hel del representation har det också blivit. Glenn har dessutom rest i tjänsten. Med tre barn gäller det att någon är hemma och ser till att allting fungerar.
– Bor något av barnen fortfarande hemma? frågade Erika utan att dölja sin förvåning.
– Bara Gustav. Elsa studerar i New York och Carl i Lund.
– Är Glenn barnens biologiska pappa? frågade Miriam.
– Nej, deras far lämnade oss i sticket för elva år sedan.
Med tanke på vilka ord hon använde måste minnet av separationen vara smärtsam. Rösten däremot var märkligt neutral, som om hon läste en inköpslista.
– Så Glenn har varit som deras far, är det vad du vill säga? frågade Miriam efter ytterligare en halv minuts tystnad från Birgitta.
– Enda anledningen till att han bryr sig om dem nu är att han kan vända dem mot mig.
Var det sant, svartsjuka eller inbillning?
– Du sa att allting är ditt, hur kommer det sig? frågade Miriam.
– För ett tag sedan skrev vi över allting på mig, av skattetekniska skäl. Det är inte mer än rätt när man tänker på vad jag har offrat.
Ytterligare en lång paus.
– Så … har jag rätt när jag säger att han vill skilja sig men inte du och att han vill ha en uppgörelse först? Och att han utan en sådan inte får någonting vid en skilsmässa? Och att hoten du upplever kommer från advokaten? frågade Miriam.
Ett föraktfullt leende men inget svar.
– Har du fått fler hot än de här breven? fortsatte Miriam.
– Han ringer också och kallar mig för fula saker.
– Advokaten? frågade Erika.
– Nej, Glenn.
En trött suck letade sig ut ur Miriams mun innan hon hann stoppa den.
– Birgitta, om vi ska kunna hjälpa dig måste vi veta exakt vad han säger när han hotar dig, hur han säger det och vad det betyder om det är ett subtilt meddelande, sa hon.
– Subtilt? Jag kan inte läsa hans tankar.
Det högg till i en oxeltand och Miriam upptäckte att hon satt med käkarna hårt sammanpressade.
– Du sa att han spionerar på dig, kan du berätta mer om det? frågade Erika.
– Han tar sig in här när jag inte är hemma och på nätterna och läser min post, rotar i min handväska och flyttar på saker. Sedan spionerar han på mig hela tiden.
Äntligen något konkret.
– Så du har inte bytt lås? frågade Miriam.
– Han bor faktiskt här, svarade Birgitta.
– Så han bor fortfarande här? frågade Erika.
– För tillfället sover han i mitt sommarhus i Båstad.
– Men det är ju långt dit. Ligger företaget där? frågade Miriam.
– Nej, firman ligger här i Ystad, på bästa adressen mitt i stan. Det är hans eget fel att han måste resa hela vägen till Båstad. Om han uppförde sig anständigt kunde han vara kvar här.
– Så han äger ingenting, inte det här huset, inte sommarhuset i Båstad, ingen bil och inte företaget? frågade Erika.
– Nej, svarade Birgitta i en inandning.
Ännu en lång paus.
Miriam samlade ihop breven och lade dem i en bunt framför sig. Hur skulle hon uttrycka sig så att det inte blev fel? Hon fingrade på papperen och tittade upp.
– Så summan av kardemumman är att Glenn vill ha skilsmässa men att du inte godkänner hans förslag till att dela upp era tillgångar. Samt att du äger allting och Glenn ingenting. Och att du inte vill skiljas?
Birgittas ansiktsuttryck speglade inga känslor inför det hon just sagt. Hade hon förstått hur sjukt det var? Uppenbarligen inte.
– Varför vill du ha en man som förgriper sig på dig och inte vill vara gift med dig? frågade Erika.
Frågan hängde i luften mellan dem i flera långa sekunder.
– Vore det inte skönt att slippa allt det här? Så vitt jag ser i breven från advokaten vill han bara ha tillräckligt för att kunna skaffa ett hem, en bil och halva företaget. Det är ju inte mycket att bråka om, eller hur? sa Miriam, lade sin hand på Birgittas och såg på henne med så vänlig och öppen blick hon förmådde.
Själva beröringen var olustig, som att ta i ett högpresterande batteri. Obehaget avbröts av att Birgitta drog undan sin hand och återgick till sina skorpsmulor.
– Men vad vill du? frågade Erika.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han borde verkligen skärpa sig och ta sig samman. Det är skamligt hur han uppför sig. Han skämmer ut hela familjen. Så mycket som jag har gjort för honom. Utan mig hade han fortfarande varit en underbetald tjänsteman och inte där han är i dag. Om han bara skärper sig och uppför sig som en vuxen kommer hela den här tramsiga historien snart att vara över.
Birgittas irriterade röst ekade ut mellan väggarna.
– Berätta om övergreppet, bad Miriam.
Birgitta verkade samla sig, svalde och knäppte händerna på bordet.
– Vi var hos några vänner och åt middag, han drack för mycket och när vi kom hem påpekade jag det olämpliga i hans uppförande. Han tryckte upp mig mot hallväggen och höll händerna om min hals. Hon lyfte ena handen till halsen. Efteråt ville han inte ens prata om det. Och det var inte första gången. En gång när han var … han hade rökt något och så ville han att vi skulle ligga med varandra men det ville inte jag, då gjorde han det ändå.
Det var svårt att lyssna på Birgittas historia utan att lägga in sina egna olyckliga erfarenheter i ämnet. Det som gjorde henne förvånad var Birgittas lugna och tårlösa berättelse. Som om händelserna egentligen inte var något att prata om.
– Så han våldtog dig? frågade Erika.
Birgitta tittade på väggen bakom Miriam och ryckte på axlarna.
– Ja, sa hon.
– Jag antar att du inte anmälde, sa Miriam.
– Nej, svarade Birgitta.
– Då återkommer vi till Erikas fråga, vad vill du?
– Det har jag ju sagt.
Erika läste högt från sitt papper:
– Vid en skilsmässa ska han inte ha något och du vill inte ha någon skilsmässa.
– Och vad händer då, tror du? frågade Miriam.
Birgitta såg oförstående ut.
– Han behöver bara ta sig i kragen, sa hon.
– Hade Glenn något med sig in i relationen? frågade Miriam.
– Det mesta har vi skänkt bort, resten står i källaren.
– Ingen bil?
– Den har Carl nu.
– Och företaget, hade han det innan ni träffades?
– Det säger han säkert själv, men det är inte sant. Utan mig hade firman aldrig haft den framgång den har. Det är jag som skaffat kunder genom mina kontakter.
Återigen uppfattade Miriam kopplingen till sig själv. Det var inte förrän hon kom in i Max liv som hans företag tog fart mot de höjder där det nu befann sig. Hans mäklarfirma var den man anlitade om man ville sälja eller köpa ett exklusivt objekt i Västerås med omnejd. Hon hade aldrig ens tänkt tanken att hon skulle ha del i den framgången. Hur illa hon än tyckte om Max och hur vidrig han än var, var det han själv som förvaltat kontakterna och drivit företaget till vad det var i dag. Men å andra sidan hade hon haft en egen karriär och inte delat sin partners, som Birgitta.
– Har han sagt varför han vill skiljas? frågade hon.
– Han tror väl att han kan få mer av någon annan, sa Birgitta och ryckte på axlarna.
– Och har han någon annan?
Det var tydligt att frågan inte var välkommen.
– Jag kan inte hålla ordning på hans horor, sa hon.
Erika stirrade ner på sitt fullklottrade papper och såg ut som om hon skulle explodera. Efter ett ögonkast på klottret kunde Miriam urskilja inte mindre än tre små djävular och en häxa sittande på en kvast, flygande mot ett fjäll.
Att fortsätta så här gick inte. Lika bra att ta fram storsläggan, om inte annat skulle den snabba upp händelseförloppet.
– Så om jag förstått dig rätt vill du ställa honom på bar backe för att han inte längre älskar dig?
– Glenn älskar bara Glenn.
– Och du?
– Vad?
Miriam suckade och den här gången utan att lägga band på sig.
– Älskar du Glenn?
– Vi är båda vuxna och mogna människor och inte längre några tonåringar.
Miriam studsade till och Erika slet sig från sin senaste skapelse. Från Miriams plats såg det ut som den samling tecken som brukade användas för att beskriva svordomar i serier.
– Summan av kardemumman är alltså att om du går med på att dela med dig av era tillgångar, så kommer Glenn att försvinna ut ur ditt liv. Enda anledningen till allt det här är alltså att du vill hämnas på honom för att han inte längre älskar dig. Ditt mål är således att han ska plågas? Det kommer inte jag att hjälpa dig med, sa Miriam och lyfte upp handväskan från golvet.
En stor reva i det svala öppnade sig när Birgitta vände sina blixtrande ögon mot henne.
– Och vad skulle du göra då? Du som är så fantastisk, sa hon med hånfull röst.
– Det vet jag inte. Men så här vid sidan om är det lätt att se att du i stället för att satsa på att få livet i ordning, har gjort allt du kan för att undvika det. Jag förstår inte logiken i ditt tänk. Tror du att han har slutat älska dig för att jävlas med dig? Fattar du inte att han vill skilja sig, men att han inte kan det för att du har missbrukat det förtroende han gav dig när ni skrev över allting på dig? Anledningen till att han inte älskar dig kan du älta tills själve fan avlöser dig, men inte göra ett dugg åt. Det är inte svårt att se att du har ett självdestruktivt drag, men ge då sjutton i att förstöra för andra. Och varför har du inte insett att dina barn är stora och skaffat dig något annat att ägna dig åt? Det här huset ser ju ut som om det inte kräver allt för mycket städning och jag antar att det som behövs inte utförs av dig. Helst skulle du vilja sitta här framför din fasad och vara fin. Nej du Birgitta, vi hjälper människor som vill ordna upp sina liv, inte personer som vill jävlas.
Miriam reste sig, ställde in stolen till bordet och tittade på Erikas ryggtavla som redan var på väg mot hallen med block, penna och handväska.
– Försök inte låtsas som om ni inte fattar. Är det han som har skickat er? Han och hans horor! skrek Birgitta, reste sig och kastade den halvfulla kaffekoppen tvärs över rummet.
Koppen slog i väggen mittemot och gick i flera bitar. Kaffet som funnits i koppen hade lyckats hålla sig på plats under luftfärden men satt nu som en stor utbredd stänkfläck på den vita väggen.
– Ni ska inte tro att ni kan komma hit och spela intresserade. Jag känner er typ. Inte ett öre ska ni få i ersättning, inte ett öre. Trodde ni verkligen att ni kunde komma hit och tala om för mig vad jag ska göra? Ni två?
Miriam gjorde en snabbinventering av Birgittas närmaste omgivning. Det som fanns kvar att slå sönder var dyrt och säkert alldeles för trendigt och fint för att offras.
– Nej, det var väldigt dumt, sa hon. Ingen kan tala om för dig vad du ska göra.
Två saker stod helt klart; det första att hon inte ville tillbringa en enda minut till i Birgittas sällskap. Det andra att det inte var schyst att lämna henne i det skick hon befann sig i. Hon såg ut som om hon höll på att gå sönder och hade väl på sätt och vis redan gjort det.
– Du som är så snygg och verkar ha ordning på allt … jag menar förutom skil… jag menar bara att varför går du inte vidare i livet? Om du vill ha en ny man kan det ju inte vara något problem för dig att skaffa en heller, sa Erika.
– Vänta tills du kommit upp i min ålder, då kommer du att lära dig att man inte är värd ett skit! skrek Birgitta.
Jaha, det också. Birgitta led av åldersnoja, avundsjuka, svartsjuka, hat, missunnsamhet och självupptagenhet.
– Din man må vara en svinpäls, men det är ingen ursäkt för dig att bli detsamma. Jag tycker att du ska ringa till honom och säga att du är trött på att vara ledsen och olycklig och att du vill diskutera en rättvis uppgörelse. Sedan kan du ringa barnen och önska dem en trevlig midsommar. Det gör inget om du gråter, det är helt okej. Om du håller människor intill dig med våld, hur mycket tror du att deras närhet är värd då? Släpp dem fria så får du se vem som kommer tillbaka. De som gör det, gör det för att de vill vara med dig, inte för att de känner sig tvingade, sa Miriam.
Birgitta stirrade på henne med öppen mun.
– Jaha … men då så. Du gör som du vill, sa Miriam och vände sig för att gå. Nu har du slösat bort tillräckligt av vår tid.
– Du lindade inte precis in det, viskade Erika.
I samma ögonblick som Erika öppnade ytterdörren kom ett raseriskrik från Birgitta. Tätt följt av ett fruktansvärt kras.