Råtext ur mitt manus "Att beställa en karl".

Huvudpersonen heter Eufemia, kallas för Effi och är femtioåtta år. Hon har just kommit ut ur ett trettioårigt äktenskap och försöker hitta sig själv. 

Allt eftersom tiden gick och jag tappade vikt, blev av med några krämpor och hittade tillbaka till mitt forna självförtroende, började det faktum att jag inte haft sex på tio år bli besvärande. Det var ju inte helt omöjligt att jag skulle träffa en man som jag ville gå till sängs med. Och då skulle det vara väldigt opraktiskt om det uppstod hinder på vägen som förstörde stämningen. Tanken att jag skulle hinna dö innan jag haft sex igen, var inte heller lockande. Till min egen förvåning hade jag också kommit fram till att jag inte ens behövde vara kär.
Alltså återstod att ta reda på om behövda kroppsdelar fungerade.
Innan jag kom fram till det beslutet gick det åt flera nattliga grubbeltimmar. Samtliga resulterade i att jag skulle strunta i alltihop. Ändå återkom jag hela tiden till frågan.
En fredagskväll kom jag äntligen till skott och gjorde som jag brukar med svåra problem, jag slog mig ner vid köksbordet och tog mig an frågan med papper och penna.
Efter en kvart hade jag fått ihop en enda mening som löd: Om man vill veta om något fungerar måste man prova.
När jag läste meningen drog magen ihop sig. Jag gick till kylskåpet, öppnade en bag in box och hällde upp ett glas vin. Sedan lät jag en rejäl klunk rulla runt i munnen medans jag tvingade tillbaka tankarna till problemet. Med glaset mot min heta panna, lutade jag mig mot kylskåpsdörren och sneglade på den uppslagna anteckningsboken som låg kvar på köksbordet.
Jag kunde ju börja med ett besök till gynekologen. På det viset sköt jag ju upp själva presterandet.
Efter den tanken vågade jag mig fram till köksbordet för en Att göra - lista. Sedan skrev jag: Gynekologen.
Tillbaka till frågan hur jag skulle prova. Maskiner är inte min grej, alltså var jag tvungen att använda en karl. Och jag tänkte under inga omständigheter fråga, utan det måste komma naturligt. Och om det skulle vara möjligt borde det föregås av ett visst hånglande.
Jag famlade efter väggalmanackan, lyfte ner den och fläktade mig med den.
Lika bra att strunta i alltihop.
Ännu en klunk.
Hångel borde vara en mänsklig rättighet, hade Cleo sagt vid något tillfälle. Det hemska var att jag inte kunde minnas när jag hånglat senast, än mindre hur det hade känts, så jag fick helt enkelt lita på henne. Och min självkännedom talade om för mig att jag inte skulle klara det om jag inte kände för det – oavsett om det var för det ädla skälet att rensa rören.
Alltså behövde jag en attraktiv karl, och då menar jag en hel, ren, väldoftande, trevlig man. Givetvis måste han också vara viril. Och helst inte jaga ut sågbocken när han steg in i ett rum. Av mina väninnor och prat i största allmänhet hade jag blivit informerad om att en del män fick problem med potensen efter femtiofem. För säkerhet skull behövde jag alltså få tag på en yngre man. Om det skulle vara möjligt utan ersättning krävdes en viss yttre kompabilitet mellan honom och mig. Vi kunde ju byta tjänster? Kanske lika bra att komma över min skräck för att fråga och gå all in.
Jag såg annonsen framför mig: Femtioåttaårig något mullig och fysiskt eftersatt kvinna som är bra på att städa, söker yngre man för samlag.
Lika bra att strunta i alltihop.
Ytterligare en klunk. Och en till.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln