Text ur mitt pågående manus, Att beställa en karl.

Nyskilda Paulina 58, har haft sina väninnor på besök.
   När de hade gått satt hon kvar i skymningen och tänkte. Och som det kan bli när man kurar skymning i sällskap av ett gott vin, kom de stora tankarna på besök. Hon var oändligt tacksam över att hon levde, hade egen lägenhet, arbete och goda vänner. Att hon kunde sitta på sin egen balkong, dricka vin och titta på solnedgången kändes som en ynnest. Det gick upp för henne att hon aldrig hade haft det så bra som nu.
   Både Boel och Cleo ville att hon skulle ge sig ut på dejtingsajter. Det kändes inte lockande även om hon gjorde det efter sina förutsättningar. Vilket innebar att hon träffade en livskamrat att promenera, veckohandla och fira helger med.
   Tänk om ingen kontaktade henne eller svarade på hennes trevare?
För att lindra den brännande känslan i magen, stjälpte hon i sig hela vattenglaset.
     Boel hade till och med sagt att hon inte skulle nöja sig med något mindre än det bästa. Boel var gift och hade en orealistisk syn på hur det gick till ute i stora stygga världen.
Mitt i en klunk vin kom Paulina på att även hon varit gift och nog inte var uppdaterad på hur det gick till.
   Allt var så förvirrande!
   Men en sak visste hon och det var att det bästa inte skulle nöja sig med henne.
   Nej, krondiket mellan verkligheten och det som väninnorna verkade förvänta sig att hon skulle leva upp till var oöverkomligt.
   Hon ruskade på sig och njöt av ännu en klunk vin. När klunken runnit ner genom strupen lade hon upp fötterna på bordet och sträckte på sig.
   Himlen skiftade i violett och rosa, Mozart sipprade ut genom den öppna balkongdörren och hon var skönt trött. Det var så här livet skulle vara. Gungstol, katt och vitt hår kunde hon skaffa allt eftersom. Det skulle bli befriande att slippa färga håret och sluta bry sig om hur hon såg ut. Tanken som nyss känts så lockande tvärstannade. Hon såg sin allt svällande kropp, kände hur lederna stelnade till och blodtrycket skenade. Det blev så illa att hon inte längre kunde ta katten på en promenad med eller utan rollator.
   Hon kunde strunta i rynkor och gäddhäng men inte i hälsan. Först skulle hon göra något åt övervikten, få ordning på magen, äta rätt, ta tag i yogan på allvar och träna. Sedan köpa gungstol och skaffa kattunge. Och under tiden hann ju håret bli vitt … eller som hon misstänkte: råttgrått och tunt.
   Hon lade händerna bakom nacken.
   Det löjliga i att hon skulle duga på dejtingmarknaden kom åter för henne. En gammal slagdänga som handlade om att det fanns någon till alla, spelade upp i huvudet. Hur skulle hennes denne någon se ut?
   En gammal maläten farbror med smutsiga glasögon och frukostfläckar på jackan tog plats där slagdängan nyss huserat.
Hon öppnade ögonen.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln