Att beställa en karl del 5, konsten att inte skrämma iväg en dejt.

Att beställa en karl, del 5, konsten att inte skrämma iväg en dejt.
Dagen efter natten då Bockfot och Vingar kivades så att jag fick gå in och sära på dem (Att beställa en karl del 4), försökte jag bestämma mig för vad jag kommit fram till.
Det var svårt.
Istället fattade jag beslutet att fortsätta framåt, något jag brukar göra när det inte vill sig med slutledningen. I det här fallet betydde framåt att jag skulle strunta i alla farhågor om att jag inte dög och/eller att jag kunde bli nobbad. Fullt medveten om att båda saker förr eller senare skulle hända, öppnade jag därför dejtingsajten och gick igenom dagens tre partnerförslag.
En bodde för långt bort, en ville diskutera existentiella frågor, och en hade lagt ut ett foto som var så förfärligt att jag drog slutsatsen att han antingen hade obefintlig smak eller att han var så förtjust i sig själv att han tyckte att han dög utan att anstränga sig det minsta.

Dagens meddelanden bestod av: Fina bröst du har, Vacker du är och ett antal leenden. Eftersom jag inte kunde återgälda någon av komplimangerna, bestämde jag mig för att inte svara. Leendena kunde jag återvända till senare. Precis innan jag skulle klicka mig ur sajten kom ett meddelande till. Det var från O, mannen som L skänkt en glad gubbe till eftersom jag varit för feg. Den enda glada gubbe som min sajt gett bort. Hjärtat bankade medan jag läste meddelandet och svarade. En stund senare hade jag bokat min första dejt!

Full av eufori satte jag på I got all my sisters with me på hög volym. Men mitt i ett danssteg trillade en smärtsam insikt ner. Det skulle krävas en hel del upprustning innan jag var redo för dejten. Visserligen hade jag två veckor på mig men det är tajt med tid för att gå ner i vikt, ersätta tantkläderna med något raffigare, fixa håret, träna upp kroppen och byta ut mina urtvättade, slitna underkläder. Det där med underkläderna var ju inte nödvändigt men självförtroendet gillar när jag är fin inifrån och ut och jag behövde all självkänsla jag kunde få.

Innan jag hunnit organisera renoveringen, ringde min vän M. Vi brukar stöta och blöta våra trassliga kärleksliv. Eller i alla fall hans – i mitt fall har det handlat om ett obefintligt dito. Jag bestämde mig för att gå direkt till väsentligheterna.
   – Jag har en dejt!
   – Grattis! Du har väl googlat honom? sa M.
Jag var tvungen att erkänna att jag inte tänkt på det.
   – Vad heter han och var bor han? frågade M.
Medan jag lämnade dejtens ålder, förnamn, yrke och bostadsort, vilket var all användbar information som fanns, hörde jag hur det klickade på M:s dator.
Klicket upphörde och ersattes av en vissling.
   – Han bor i en stor kåk i Djursholm och har varit vd för tre olika bolag.
   – Med andra ord en riktig högviltsman, sa jag.
   – Högviltman?
   – En man som förutom alla ädla egenskaper också har bra ekonomi och är snygg.
   – Kan du precisera ädla egenskaper?
Jag gick igenom den gemensamma bekantskapskretsen efter lämpliga exempel med skralt resultat. 
   – Intelligent som du fast lite äldre, bra självkänsla som Morgan i min bok Thoras arv
snygg som Max i Så tuktas en svinpäls och ordnad ekonomi som Roland i Astrids resa.
Det blev tyst en stund.
   – Så jag är för ung för att vara ädel?
   – Haka inte upp dig på det nu! Du vet vad jag menar. Förresten ska du inte prata om ålder. Du dejtar ju bara kvinnor som är minst femton år yngre än dig!
Jag hörde hur han log. Och jag visste att det var det där charmiga leendet som han använde för att fånga sina unga byten.
   – Dessvärre är en adress i Djursholm ingen garanti för ordnad ekonomi. Dessutom … vad menar du med ordnad ekonomi som Roland i din bok Astrids resa? Honom har du ju gjort svinrik, sa M.
   – Jo, men vad jag menar är att mannen i mitt liv ska ha tillräckligt med pengar så att han inte behöver bekymra sig eller känna sig underlägsen. Män är ju lite känsliga på det området.
   – Hmm, sa M och fortsatte.
   – Har du tänkt på att jag är den enda mannen av kött och blod bland exemplen och att det talar sitt eget språk? frågade han.
Han hade en poäng men det tänkte jag inte erkänna.
   – Jag vet vill inte råka ut för en grinig noshörning, sa jag.
M suckade.
   – Jag tänker inte ens fråga varifrån noshörningen kommer …
   – Det är en lång historia, men det var något jag kom på i natt när jag hade min grubbeltimma, sa jag.
   – Så du låg och tänkte på griniga noshörningar?
   – Jag tänkte på hur viktigt det är att vara noga med vad jag vill ha i en relation så att jag inte råkar ut för en sådan. De finns ju överallt.
M suckade igen.
   – Pia, alla män är inte svinpälsar, sa han och lät lite förnärmad.
   – Det vet jag! men jag tycks ju ha en förmåga att dra dem till mig … eller i alla fall att gå på dem.
   – Så det är anledningen till dina grubblerier? Att du är rädd för att du ska välja fel eller bli nobbad efter första dejten?
   – Det ena utesluter inte det andra, svarade jag.
På andra änden av linjen lät det som om M tog av sig glasögonen och gned sig i ögonen.
   – Du klarar det för du är den modigaste människa jag känner, svarade han efter ett tag.
Jag värmde mig i komplimangen.
   – Men … fortsatte han.
Det blev tyst plågsamt länge och jag förstod att värmen möjligen skulle bytas ut mot kallt stål.
Han drog efter andan som om han tog sats, men det kom inget.
   – Säg! uppmanade jag.
   – Skräm nu för fan inte skitet ur honom på första dejten, du kan väl vänta till i alla fall den andra!
Nu var det jag som blev förnärmad.
Men jag samlade mig och tryckte undan den sura kommentar som var på väg ut.
   – Kan du utveckla skrämma skiten ur?
   – Var inte så förbannat självständig, låt dejten åtminstone ana att det finns en liten plats för honom i ditt liv. Och berätta definitivt inte det där med sängen.
Jag förstod att han menade min eufori över att ha en egen säng. En säng som är stor nog för mig och hunden men inte mer.
   – Jag är väl inte dum heller! försvarade jag mig.
   – Ibland är du det, speciellt sedan du bestämde dig för att inte hymla som du kallar det, sa M.
   – Men det är ju bara för att jag är trött på att anpassa mig och vara så förbannat lyhörd för vad andra vill ha av mig. Jag tänker vara ärlig. Och om den ärligheten skrämmer bort någon är det väl lika bra att göra det på en gång?
   – Ibland kanske det är bra att han hinner se även dina ädlare sidor innan du talar om för honom att du inte behöver honom till någonting, sa M.
Jag tog in orden och försökte smälta dem.
   – Dessutom, det där du har sagt om att det inte får plats en karl hemma hos dig – att han skulle vara i vägen överallt … Ta inte upp det heller.
   – Okej, sa jag.
   – Tänk istället på hur det kan bli om du lyckas lura dit en högviltman, sa M.
Jag drog ett närande andetag, undvek att stöta mig på ordet lura och slöt ögonen.
   – Okej, upprepade jag.
Jag tog nya tag i tankeverksamheten och frammanade åter en av de där tjusiga karlarna som gör reklam för Dressman. Han stod i min hall, tog av sig jackan och bländade av ett förföriskt leende mot mig. Armmusklerna svällde under den tajta tröjan och jeansen visade upp hans vältrimmade bakdel. Sedan fångade han mig i sin famn. Hans doft gjorde mig yr och …
   – Hur går det? avbröt M.
   – Du stör, svarade jag.
Jag svalde, samlade mig och återvände till Fantasien och herr Perfekts famn. Just som han böjde sig ner för att kyssa mig, ringde det i min mobil.   
   – Svara du, jag kan korka upp champagnen, sa herr Perfekt.
Jag svor tyst, och mumlade en ursäkt till herr Perfekt. Sedan tog jag mobilen med mig till sovrummet och satte den på tyst läge.
När jag kom tillbaka till köket stod herr Perfekt lutad mot diskbänken med två glas champagne i ena handen. Den andra använde han för att dra mig till sig och se mig djupt i ögonen.
Inte ens det faktum att han ställt ifrån sig fyrtiofemmorna på köksgolvet eller att han använt finglasen störde mig.
   – Gick det bättre? frågade M.
   – Jo, men … Han kommer aldrig att få plats i sängen, sa jag.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln