Det är med stor glädje jag kan meddela att det nu går att köpa min bok (som är en självbiografi), Min man försvann - Med is i magen genom helvetet.

(Text ur boken samt länk till näthandeln längre ner på sidan)

Steg för steg förvandlades min stora kärlek till en främling. Små tecken jag tidigare bara noterat blev gradvis omöjliga att ignorera, som självförhärligandet, narcissismen, bristen på empati och ett tilltagande kroppsligt förfall. Vanföreställningar och aggressivitet kom senare.
Jag fick själv finna förklaringen i en ovanlig och svårdiagnosticerad demenssjukdom, som bit för bit tog min tidigare levnadsglade och kraftfulle man ifrån mig.
I dagboksanteckningar skildras den tunga perioden från sorg och insikt till hur rollen som maka blev till hushållerska, städerska och vårdare. Roller jag blir alltmer ensam i, då andra närstående varken kan acceptera min insikt eller sjukdomsförloppet.
Boken skildrar hur jag finner styrkan att vara ett stöd och en hjälp för min make så länge det går. Men också hur jag till slut inser att det är dags att ta ett steg tillbaka, rädda mig ur en tillvaro med psykisk och ekonomisk misshandel, nedslitning och ständig oro. En plågsam process, där tidigare vänner och familjemedlemmar väljer att stiga tillbaka, medan nya vänner stiger fram.
Min man försvann är en unik berättelse om ett obarmhärtigt sjukdomsförlopp, men även om hur kärlek kan få dig att sträcka dig så långt att du riskerar att förlora dig själv.
Boken skildrar även hur jag gick styrkt ur ett flerårigt inferno, hur jag fann styrka i min andlighet, genom vänner och i meditation och affirmationer.
Berättelsen är en vägledning, tröst och inspiration för den som befinner sig i liknande situation och för den som vill förstå hur en demenssjukdom kan påverka den drabbade och omgivningen.

Text ur boken längre ner på sidan.
Här kommer du till Bokus.
Här kommer du till Adlibris.

Individuell skrivcoaching

Jag läser några sidor av din text och ger dig feedback. Eller om du vill prata om ett problem i skrivarprocessen eller om utgivning. Priset är 1650 kr per timma inkl moms, förberedande uppgifter och uppföljning. Anmäl intresse nedan eller kontakta mig på piase@outlook.com

Klippt ur min bok Min man försvann, med is i magen genom helvetet, som kommer den 9 maj.

Förboka boken på Bokus här eller på Adlibris här.

Sjukdomen kulminerar, från december 2019 till februari 2020
Hans samlande steg mot nya och sjukliga höjder. Han köpte konst, sladdar, mobiler, datorer och övrig teknik. Jag bönade och bad att han skulle sluta, men det enda som hände var att han blev arg och menade att jag inte ville att vi skulle trygga vår framtid med investeringar. Till sist var jag tvungen att ta bort fotografier och annat jag tyckte om att omge mig med för att få lite rymd i hemmet. Men det tog inte lång tid innan också dessa ytor var täckta av hans prylar. En dag när jag kom hem stod husets alla bärbara lampor på golvet i vardagsrummet. Han påstod att de skickade ut signaler. En annan gång var sovrummet sprejat med röd överfallssprej, i taket, på väggarna, på textilierna, i sängen och på golvet. Sprejen gick inte att tvätta bort. När jag frågade vad som hänt sa han att rummet varit fullt av andar som inte lämnat honom i fred. Han fick också för sig att en familjemedlem smög in och rotade bland hans papper. Han ville alltid veta med vem, varför och var jag ätit lunch om jag inte gjort det hemma, varför det var upptaget i telefonen och var jag hade varit.
Att säga emot eller ifrågasätta någon som tappat logiken och har dålig kontakt med verkligheten är meningslöst. Jag sparade striderna till tillfällen då det verkligen var viktigt. Det spelade ingen roll att jag hade rätt och han fel, han trodde ändå att jag försökte lura honom. Han trodde hellre på konspirationer än på att han hade gjort något tokigt.
För att klara Max attacker, skriva och samtidigt sköta mitt företag samt ha ett socialt liv fick jag vara mycket stark. Det var en gropig färd med mycket ledsenhet och en och annan känslo mässig avgrund. Ett tag mådde jag så dåligt att jag planerade att skaffa sömnmedel så att jag skulle kunna göra slut på mig om jag inte längre orkade. Men mina vänner stöttade mig på bästa sätt, de bannade mig när jag var för mesig, lyfte upp mig när jag ramlade och berömde mig när jag handlade klokt. Så varför stannade jag då kvar tills Max tog initiativet till att vi skulle skiljas? Vi hade varit tillsammans i trettio år, det stryker man inte bara över, rycker på axlarna åt och går vidare. Jag mindes min fina Max och jag ville göra hans sista tid så bra jag kunde. Jag hoppades också att hans aggressiva sida skulle dämpas så att han blev lättare att leva med.
Så blev det inte.

Tisdagen den 17 december 2019, Stockholm
Är trött! Var uppe och färdig tidigt för att kunna köra Max till sjukhuset för ett återbesök. I natt har han väckt mig många och långa gånger. En av gångerna gick han upp och runt sängen till min sida och trevade i hörnet. När jag frågade vad han gjorde sa han att han letade efter badrummet.

Måndagen den 23 december 2019, Stockholm
Ibland tittar folk på Max som om han vore full, det gör mig illa. Katrin har inte heller fattat. I går när Max pratade i mobilen på restaurangen blev hon irriterad över hur han satt. Kroppen var böjd till höger över stolskarmen och ansiktet förvridet. Jag är så van att jag inte tänker på det och det borde hon också vara och förstå att han inte kan hjälpa det – att det är parkinson som gör honom stel. Sedan sa hon något som fick mig att skrika inuti. Vi pratade om nyårsafton och hon sa att hon kunde sova över i min skrivarlya. Jag sa inget då men tog upp det senare på kvällen när Max var på toan. Att jag inte skulle överleva om jag inte hade skrivarlyan för mig själv, att det är min retreat. Så här efteråt tänker jag att mitt svar mer verkar som ett försvar. Kanske för att jag känner mig anklagad. Jag behöver komma bort ett tag från allting men det går inte nu. Max är i behov av hjälp varje dag. Jag ska komma fram till vad jag vill och sedan presentera det som ett faktum.
En sak är säker – för var dag som går, kommer vi närmare dagen då han inte längre klarar sig själv, varken dag eller natt. Jag är rädd! Tänk om jag måste sluta med allt jag tycker om och bara bli hans assistent? Se till att hans mediciner fungerar, hjälpa honom klä på och av sig. Hjälpa honom med toalettbesök, lägga om sår, betala hans räkningar, köra honom överallt, sköta om hans två hus i Båstad, två bilar, radhuset, två lägenheter i Gränna, sköta om hans mobiler och telefoner, svara i hans telefon, laga hans mat, se till att han äter, handla, tvätta honom, städa, städa, städa och hjälpa honom i säng. Och allt det där utan att ha hans förtroende med en framtidsfullmakt. Klarar jag det? Vill jag det?
Han känns som en tickande bomb. 
Om att resa bort är det som krävs för att han ska förstå hur mycket hjälp han behöver är det ju värt det. Men klarar jag av att se hur det ser ut när jag kommer hem? Klarar jag av att se mitt hem i det skicket? Så vad är alternativet? Om jag flyttar kommer han att hata mig, och det står jag inte ut med. Så jag antar att den stora frågan är: hur mycket mer smärta är jag beredd att ta för att han ska ha det bra?

Onsdagen den 25 december 2019, Stockholm
Med mig är det si och så. Sitter framför fönstret och tittar ut över sjön. Nyss gled en båt fram på den blanka ytan. Vi hade en skön julafton fast Max är mer förvirrad än jag vill inse. I går när vi satt i soffan vände han sig mot mig och sa: ”Jag förstår inte vad du menar med att du inte kom fram?” Efter några frågor från mig snäste han: ”Har jag drömt att du skulle till Gränna?” Det tog några frågor till, innan jag insåg att han trodde att jag var Katrin. 

Söndagen den 29 december 2019, Stockholm
Har åter tänkt på att jag behöver samla lite i ladorna om Max blir så arg på mig att han byter lås eller att jag inte törs gå hem. Senare: Max kom just in i rummet och tittar ut över vattnet från rummets andra fönster. ”Det är fullt av folk på isen”, säger han. Rösten är upprörd och han skakar på huvudet. Jag förstår att han förväntar sig ett svar från mig. Utan att behöva titta ut säger jag ”mmm”, och låtsas vara inbegripen i en stretchövning. Det ligger fortfarande ingen is på sjön. Samtidigt letar jag efter något att säga som kan distrahera honom. En högljudd moped på gångvägen nedanför, blir min räddning.

Måndagen den 30 december 2019, Stockholm
Det har varit en orolig natt. Lade mig tidigt men det tog flera timmar innan jag fick sova. Max har varit uppe och virrat runt, hittade inte till badrummet och tog i på skarpen till någon att ”nu måste jag pissa!”. Sedan frågade han mig var han skulle sova. Efter det drömde han, fäktade med benen och skrämde Pricken. Däremellan pratade han högt med mig så att jag vaknade. Kvällen var inte bättre, han pratade oavbrutet om allt möjligt. Han frågade efter posten flera gånger och jag sa att det var söndag. Sedan ville han ringa vaktbolaget men visste inte vilket nummer det var. Jag sa att det är söndagskväll och det är nog inte så bra att störa dem då. Han höll inte med, ville bara prata lite.
Jag har gömt en egen badrumsmatta i min garderob så nu behöver jag inte stå med mina bara fötter i allt kiss. Det känns som att det inte är så långt kvar nu. 

Tisdagen den 31 december 2019, Stockholm
I morse pussade Max mig hejdå innan han åkte till sin gamla firma. Han luktade gott och var gosig. Sedan försvann han ner för trappan och gick ut. Jag kastades tillbaka till hur bra vi hade det förr. En stund efter det kom han tillbaka för att leta efter något och förtrollningen var bruten. Om inte det hade hänt, skulle jag blivit bombad med sanningen i samma stund jag steg in i badrummet. Men det var ljuvligt att bli påmind om den gamla goda tiden. I går körde Max på någon bakifrån på Rissneleden. Enligt honom lämnade han sitt visitkort och de var överens. När han kommit hem körde polisen in på gården och ville att han skulle blåsa. Allt förlöpte emellertid väl enligt Max. Jag försöker att inte bli förskräckt.

Klippt ur min bok Konsten att bli lycklig med arbetsnamn Att beställa en karl.

Kapitel 2
Det är viktigt som skådespelare att kunna skratta och gråta på scen. Om jag vill gråta tänker jag på mitt sexliv. Om jag vill skratta tänker jag på mitt sexliv.
Lauren Bacall

– Skärp dig Ursula, du är inte död än!
Berits ord ekade över nejden. Och att hon använde mitt riktiga namn tydde på stort allvar. – Du är bara femtioåtta och behöver en karl! Den andra meningen skallade aningen lägre men båda var fortfarande för ljudliga för min smak. Vi satt på balkongen till min nyinflyttade lägenhet och drack vin ur tekoppar. Inte för att vi ville dölja vindrickandet utan för att jag inte orkat plocka upp alla flyttlådor än och därför inte hittat vinglasen. Jag såg mig omkring för att undersöka om någon granne hört Berits ord men det verkade lugnt. Mitt privatliv var något jag ville behålla för mig själv. Upprinnelsen till diskussionen var att jag tidigare under dagen hade postat mina underskrivna skilsmässopapper. Och att det, när kuvertet dunsade mot brevlådans botten, gått upp för mig att jag var singel. I och för sig hade vi redan levt separerade ett par månader, men det var först nu som jag till fullo förstod att jag aldrig kommer att åka till stormarknaden och veckohandla med min äkta man. Eller promenera hand i hand med honom på ålderns höst. Just den stillsamma bilden av ålderdomen hade gjort mig sällskap i många år. Nu var det dags att begrava den och inse att livets nedförsbacke skulle bli en ensam vandring. Jag skulle bli en gammal dam som pysslade med sina pelargoner och drack te med väninnorna Visserligen brukade det bli mer vin än te när vi träffades, men bilden av mig i en gungstol, med grått hår och en katt i knät ville inte lämna mig. Och nu hade jag berättat om min framtidsplan för Berit.
– Katt och gungstol! fnös hon.
I tystnaden efter fnyset passade jag på att fylla på tekopparna.
– När hade du sex senast? frågade hon.
Jag lyckades undvika att spilla och såg mig om ännu en gång. En hundrastande granne vände bort blicken.
– Måste vi prata om det nu? väste jag.
– Du kan inte mena allvar med det där näradödenlivet. Släpp det där tänket och sätt igång med ditt nya liv, sa hon.
– Du tittar på det, sa jag.
– Sitta på balkongen och dricka vin ur tekoppar?
– Nästa gång blir det vinglas, sa jag.
– Försök inte slingra dig, när hade du sex senast? framhärdade hon.
Jag skruvade på mig. Karlar och sex var ett avslutat kapitel i mitt liv, min kropp hade stängt av för sådana övningar. När jag kom i övergångsåldern tappade jag lusten och min exman hade problem med potensen. Sex hade i och för sig aldrig varit hans starka sida. Av hänsyn till honom hade jag inte vädrat den sanningen för väninnorna. Det var hans intellekt jag en gång blivit förälskad i och den kärleken hade fått mig att stanna alldeles för länge. Men under några goda år i början hade vi det bra tillsammans. Nej, sex verkade besvärligt och inte minst, i dessa tider, farligt. Man kunde ju få alla möjliga sjukdomar. Och jag dög inte för att visas upp naken. Snygg och prydlig fick räcka. I övrigt skulle jag njuta av mitt vackra hem – mitt enkvinnsparadis med egen fjärrkontroll till teven och egen säng. Samt av mitt stimulerande arbete och mina vänner. Huvudsaken var att jag fick ett lugnt liv utan upprörande känslor. Dessutom var jag överviktig och hade utvecklat diverse åkommor, som till exempel migrän, ont i lederna, håravfall och vallningar. Men trots att håret var på väg tillbaka, kände jag mig definitivt inte i skick att bjuda ut mig på marknaden. Speciellt inte som jag slutat med sex. Det var befriande att inte behöva imponera på någon med kroppen.
– Du behöver lite storku…, sa Berit.
Den senare delen av ordet dränktes av en lågt flygande helikopter. Min förhoppning att mitt rykte fortfarande var intakt bland mina nya grannar, grusades när en balkongdörr smällde igen alldeles intill.
– Bestäm dig, ska det vara lite av varan eller stort, sa jag. Hon gav mig ett fränt leende och gned sig på näsan med vänster långfinger.
– Sådana där gester gör vi inte här i Danderyd, sa jag.
– Men det gör vi i Sollentuna, sa Berit.
Sedan bad hon mig att ställa mig intill henne för en selfie. Jag flyttade ner vinflaskan till golvet innan poserandet och log mitt officiella leende. Vi hade fått kritik i sociala medier för att vi verkade dricka vin så snart vi träffades. Visserligen en korrekt iakttagelse men det var onödigt att alltid leva upp till förväntningarna. Plötsligt blev jag torr i munnen. När det händer har jag ungefär fem sekunder på mig innan en kraftig vallning kommer på besök. Eftersom Berit är författare hade hon tagit med sig en manusbunt som jag lovat att testläsa. Jag rev åt mig bunten och fläktade mig. Ett urval av runda ord svischade förbi från sidorna.
– Ingen liten eller stor, du vet vad, och inget raggande, sa jag och lade tillbaka pappren på bordet.
– Hur länge sedan var det som du hade …
Vad hon tjatade! Jag avbröt henne genom att drämma till med ett tal.
– Åtta, sa jag.
Hon stirrade på mig. Blickarna var en blandning av klentroget och sensationslystet. Samtidigt kom jag fram till att jag farit med osanning.
– Nä, du ljuger, sa Berit.
Det gick tydligen inte att ha några hemligheter. Hon lutade sig närmare som för att inte missa någon oanständig detalj.
– Okej då, tio, sa jag.
– Vadå tio? Har du knullat tio gånger sedan när då?
– Tio år, sa jag.
Hon stirrade fortfarande på mig och jag insåg att jag måste vara tydligare. Och prata på ett språk som hon begrep.
– Inget knulla på tio år, sa jag.
Stirrandet tog nya höjder men jag låtsades som om jag inte märkte det.
– Det var det jag visste! Hade han andra?
Jag öppnade munnen men drog igen den igen. Sanningen var inte alltid att föredra, ens för mig själv. Berits genomträngande blick fick mig att vända bort ansiktet. Det hjälpte inte eftersom hon sträckte sig efter min hand och kramade den.
– Berätta, sa hon.
Och hela historien med svarta spetstrosor i hans tvättpåse efter en resa, halvätna kartor med Viagra lite varstans och ständiga sms på udda tider åkte ur mig tillsammans med tårarna.

Här kommer du till Bokus och mer information om mina publicerade böcker.